00.37 står klockan på när jag börjar att skriva, detta är ännu en dag som går att skriva på mitt konto, ännu en dag att lära mig något nytt. Det är rätt fantastiskt egentligen, att ha sina när och kära endast två till tre timmars bilfärd bort, ingen är längre bort än en flygresa! Detta enorma klot med vidsträckta hav, is och snöområden. Områden med öken, stäpp, insjöar och skog. Människor som älskar böcker, musik och att kunna skriva, läsa och räkna. Människor som går, springer, hoppar och gråter. Människor som tror och hoppas på att världen ska bli ännu bättre. En värld som är progressiv strävar hela tiden för att bli bättre än den är just nu, men den väljer bara lite underliga vägar emellanåt. Precis som Darwins evolutionslära menar att utveckling är ständig och progressiv, där av det naturliga urvalet. Ok, här håller alla inte med, men det är ju inte riktigt själva kärnan i det jag skriver, utan snarare en metafor för världens utveckling.
Nu ska jag gå några varv i huset, titta till alla fönster och dörrar, alla lampor och maskiner. Gå runt och insupa doften av pepparkakor och hemma, känna efter riktigt, riktigt mycket, om hur det är att vara hemma. Känna av mitt hem, med lukt från köket och ljud från klockorna i huset, sedan låsa in minnet för evigt i min hjärna, jag tror att jag kommer att behöva det senare. Jag längtar efter våren, och sommaren och nästa vår och nästa sommar och nästa.........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar