Jul, annan dagen en annan dag.

Jul är ju den tiden på året man ska försöka vara snäll, och kan man inte ska man bo i en garderob. Ja , man kan åtminstone försöka vara tyst om man inte kan göra på något annat sätt. På morgonen fick jag ett SMS från en man jag träffat på Sahlgrenska, han undrade om hur jag mår och vad som händer med mig. Sådant gör mig glad, jag träffade några personer i Göteborg under tre dagar av mitt liv och dessa är intresserade av hur jag mår, och vart det hela bär. Dessa personer gör något som man bara måste känna glädje av att de gör, de bryr sig om sina medmänniskor, de är filantroper i sina sinnen. Jag träffar dagligen människor som gör goda gärningar, men som saknar empatin. Om ni tänker efter så ser ni dem också, det är de där personerna som säger ”Jag hör vad du säger!” men i själva verket inte begriper vad man menar, för de hör, men lyssnar inte.

Under julen så tycker jag att man ska undvika att vara Sättare, det är en yrkesgrupp som knappast finns längre. Under min studietid praktiserade jag på ett tryckeri som bland annat Sättare. Det var då man lärde sig att läsa upp och ned, och bak och fram. Dessutom lärde man sig att läsa mellan raderna, rent fysiskt. Då var det viktigt att radavstånden blev rätt och att punkter och andra tecken hamnade där de skulle.

Så det är just detta jag menar, under julen så vill människor väl, utgå från detta och försök att inte tolka in en massa som inte är sagt, läs inte mellan raderna. Bli ett barn på nytt, låtsas som om allt dina medmänniskor säger är utan sarkasm. Tro på dem! Tacka för gåvan, för ur deras perspektiv är den välment, fast den kanske inte uppfattas så av er. Detta beror på att ni brustit i kommunikationen, inte fasiken ger folk gåvor med meningen att såra, men däremot så ger de gåvor med meningen att skämta. Om man då bara tackar för gåvan, utan att lägga något annat värde än välmening i det, så faller skämtet till marken och det är bara en gåva, man kan ju fråga om det är bytesrätt på den. Men då är man själv den sarkastiske.

En gång i tiden trodde jag på hämnd, men konstaterade att den ende som for illa, det var jag. Jag la tid på att planera och försöka styra händelseförlopp så att min hämnd skulle inträffa. Timmar av tillfredsställelse under planeringen, sekund av hämnd, dagar av skam för vad man gjort. Veckor av ångest då man försökte göra det gjorda ogjort.

Hämnden är till för den lille människan, den som inga känslor har för sina medmänniskor, den som känner tillfredsställelse i andras lidande.

Julen är till för försoning, framförallt med sig själv. Jag har börjat ett nytt liv, med hjälp av startkablar i en form av livskamp. Jag kommer att bli tvungen att kämpa för mitt liv, inte bara vara en innehavare av det, som jag var tidigare. Jag ser nya värden på gamla saker och känslor, jag har börjat att omvärdera allt. Jag har insett att allt har ett slut, och ibland kan det komma fortare än man tror. Så fram till den 22/12 hade jag svårt att se annat än slutet, då fick jag en plan, en diagnos och en prognos. Då kunde jag se allt igen, jag såg att spårvagnarna var blå och att de faktiskt har destinationer.