Gamarna samlas, de skriker som fiskmåsar!

Lag är lag!!! Vi måste bjud tjuvarna på kalas! vi måste ge dem en chans att stjäla lagligt också! Min far är död och nu ska askan bjudas ut till högstbjudande! Jag måste bara säga detta, FY FAN! Sen är det bara skattmasen kvar att kräva pengar. Min far sa att man föddes fattig med två tomma händer, man dör fattig med två tomma händer. För man kan inget ta med sig när man går. Än dock känns det skändligt att gamarna och tjuvarna måste bjudas till bouppteckning! De har ju stulit allt så vad finns kvar att stjäla, hans aska?

Nostalgi!

Jag vet inte varför och jag bryr mig intet där om, men min födelseort ropar mitt namn, och Ljusdal, jag kom! Jag har pratat med Simas som redan gjort två filmer om Ljusdal, och han lovade en tredje, men så blir det inte, hans Ljusdal har dött! Det är kanske så, om man tittar i sin själ så finns det nog ett tomt utrymme som fyllts av sitt nya hem. Minnena finns kvar, om Björkberg, Hybo, Ljusdal och Färila, precis som dialekten. Jag har under många år försökt att tysta talet från Norrland, men uttalet lever starkt kvar. Det är inte så att jag skäms över att komma från Hälsingland, utan mer ett försök att passa in! Passa in i Skaraborg! Nu har jag levt hela mitt vuxna liv i Skövde, jag har åter igen gjort ett avslut med min gamla hembygd, jag har åter igen försökt att glömma oförrätter. Det finns tillfällen när man vill vara elak, men de har inte gjort sig förtjänta av att få en del av min nutids historia, de tillhör det föregångna, precis som dinosaurerna! 

Det gör ont!

En sårad själ skriker som en sårad val, ljudet färdas genom haven, genom vatten bara för att nå de dövas kroppar! Ljudvågor träffar kroppen från ropen, men ingen hör. Att varje dag titta sig i spegeln och säga, Jag är på väg att bli frisk, jag är frisk! Jag kan arbeta, jag behövs! Samtidigt som man ska förtrycka smärtan i kroppen med smärtstillande, neka sig själv att känna värken som skär som knivar genom kroppen. Jag är odödlig! Jag har inte ont! Förmiddagarna går inte enkelt men bra, smärtan i ryggen och halsen är inte oöverstiglig, utan endast där. Piller som dämpar smärta, men ingen ångest. Piller som jag jobbar för att kunna sluta med, fast smärtan finns kvar. Mardrömmar, mardrömmar som jagar en varje gång man sover eller slumrar till. Drömmar som gör att man helst inte vill sova, drömmar som gör att när man vaknar, har svårt att veta var man befinner sig. Men smärtorna talar om varje gång man vaknar, var man är. Även när man sover har man smärtor. Men när de känns, då vaknar man. Knivar som hugger en i ryggen, det är som om man vore på jobbet dygnet runt, Et tu, Brute! Et tu!!

Varför slutar man och skratta?!

Det är bara att inse att just nu har jag ett svarthål i min ryggsäck. Oändligt tungt, drar till sig allt ljus men släpper inget vidare. Men för en åskådare är det bara ett knappnåls huvud, tja det är knappt värt all lägga kraft på. Jag frågade min fru om hon tyckte att jag har slutat skratta, hon tittade bort och sa: Du skrattar säker nån gång! Jag vet inte, men det känns väldigt tungt att inse att man är för det mesta en gubbe, sur, arg, elak och gnällig. En gubbe som dessutom sällan skrattar! Så jag har ett svart hål i min ryggsäck!

Vilken framtid har vi!?

Snart är det begravning, eller rättare sagt/skrivet en minnes-ceremoni för vår far. Vi har konstaterat att vår klanhövding är död och han ska ersättas av den äldste mannen i släkten! Här blir det lite komiskt för det är vår äldste bror, det är inget komiskt i det men, hans förvaltare är min svägerska vilket gör att hon är vår juridiska klanhövding! Så vår släkts klanhövding är min näst äldste brors hustru, så inte ens i detta får han bestämma, voj voj!! Det är väl egentligen inget vi någonsin har brytt oss om, utan det kom upp i en banal diskussion om något helt annat, typ tofflor! Eller?! Så vilken framtid går vi tillmötes? Ibland är jag avundsjuk på de döda, för de är klara med sina ärenden här på jorden. Men jag vet att jag kan göra skillnad, så jag kämpar vidare med att försöka. Eller som min far sa: Man dör lika fattig som man föds, man kom med inget och går med lika mycket!

Brott och straff!

Små små saker läggs på en och samma plats, högen växer likt en myrstack och trycket i den blir som i en vulkan! Jag förstår hur David Banner känner sig då ens utvägar begränsas eller spärras, pulsen stiger till farliga nivåer. Han vill inget annat än att vara i fred, och leva ett liv utan Murphys lag och tidsoptimister. Men nu är inte världen sådan utan i den finns det energitjuvar, arroganta korkskallar, personer som borde stoppats från att köpa corn flakes! Marodörer, mobbare, skithögar och psykopater, som försöker att få en att tappa fattningen. Men när det händer då blir David Banner, HULKEN! Ilskan samlad på en punkt, den mest intoleranta individen som endast vill vara ifred. När David vaknar upp från att varit HULKEN, då vet han inget om varken tid, plats eller rum. Han vet inget om vilka handlingar han utfört, han misstänker men vet inte.Jag är inte rädd för smärta, den är övergående för det mesta, men när den är gnagande, ihärdig, och aldrig släpper taget. Man hittar ingen väg ut, och Murphy släpper inte greppet utan snarare lägger på mer vikt, tills det blir TILT!!!! Allt blir rött, man hör inget för det dånar så våldsamt i huvudet, man måste bara få släppa på ventilen så trycket åker ut, då hjälper det inte med att säga "här-pil!!" samt att se sträng ut och stampa med foten. Jag har jobbat med mig själv för att få bort detta ur mitt beteende, men nu har det kommit tillbaka, tillbaka efter 30 år!! Jag hoppas att jag inte hinner att skada någon innan hjälp anländer, eller man åter blivit David Banner! Nu måste jag bli frisk, innan något går riktigt fel!