Jag är rädd för mörkret!

Ikväll känner jag mig trött och rädd. En rädsla har hunnit ifatt mig, en som jag lyckats förtränga och hålla ifrån mig, jag är rädd för att dö. Egentligen började det med slutet på serien "The Big C" för det skakade mig och visade att inget är säkert fast man tror det. Jag vill verkligen vara och bli frisk, jag vill verkligen orka på samma sätt som förra året bara. Men så är inte fallet, jag kan faktiskt dö av denna sjukdom, risken finns, även fast jag blundar. Ikväll kom ett telefonsamtal och pressen blev för stor och jag började att gråta, jag blev så rädd för att inte kunna hjälpa till längre, att inte finnas till hands, att inte finnas.
 Jag har bara ett liv, det finns inga extra liv att få, det finns inget mer. Så jag måste ta hand om det jag har och verkligen försöka krama det mesta ur det medan jag kan och orkar. Jag hoppas att mina barn känner sitt ansvar och tar sina liv på allvar, tar ansvar och försöker lösa sina egna problem, för helt klart är att jag kommer inte att finnas för alltid. Till släkt och vänner, ja alla jag känner, försök att lös era egna problem.
 Ni får gärna komma till mig för hjälp och stöd, där kan jag ställa upp. Men ni måste lösa era problem själva, jag har nog med mitt.

Något har mitt liv!

Vilken dag! Den började dåligt lugnade ner sig kring middagstid för att åter bli skit. 
Jag/ vi har haft besök av moster och kusin Anna-Karin och hennes två små barn. Små och små, de var 6 och 8 och jätte roliga att träffa. Jag körde hårt och försökte att orka hela tiden de var här, lite så där att "skyll dig själv" skylten var tänd. Det började bra med att de kom i torsdags eftermiddag och första kvällen blev sen. Men jag hade vilat mig mycket så jag orkade. Fredag badade barnen i poolen, vi var på osterian och Möseberg och tempot var högt så jag sov i bilen på väg hem. Min bror och svägerska kom också på besök vilket jag uppskattade men jag började känna mig dålig, eller snarare väldigt trött i huvudet. Lördag morgon började med att jag spydde hade räser besök på toan, och spydde ännu mera. Mina släktingar åkte hem via Gränna, och jag sov.
 Lite piggare pratade jag med min syster i Åmål och jag kände mig som en sexa på väg mot sjua. Sedan började det att sjunka igen, jag började att må illa och att spy. Snälla snälla, jag vill bli frisk! Snälla snälla, jag vill ha mitt liv tillbaka! Ta det lugnt och vila dig, ät din morfin och låt inte smärtorna komma fram! Det är råden och order jag får. Du är nog frisk snart, och du håller på att vinna kampen, men det tar lite tid. Förbaskat konstigt bara, för det känns som om tiden rinner ifrån mig lite som "I väntan på Godot" av Samuel Beckett. 


(Någonstans vid en öde landsväg, bredvid ett nästan avlövat träd sitter Estragon och Vladimir. De funderar på att hänga sig, beslutar sig för att skiljas åt, men förmår inte att uthärda ensamheten. De grälar, gråter och sjunger. Ibland glömmer de bort att de väntar. På Godot. Han har lovat att komma...)


Cancern har lagt beslag på mitt liv. Jag tror att jag har vunnit för ingen från Göteborg har ringt efter röntgen. Men min kamp består idag av läka strålskador och vinna över biverkningar efter cellgifterna. Jag ser oförskämt pigg ut, det kan kanske bero på att varannan timme sover jag i en till två timmar, plus att jag sover hela natten. Jag orkar inte annars, för då blir dagarna som idag, en trea med en topp på en nästan sjua.


När kommer Godot? och när får jag mitt liv tillbaka? Jag vill bli frisk nu så att jag verkligen är oförskämt frisk också, inte bara ser sådan ut.