Argumentation eller debatt?!

Jag har inte skrivit här på länge nu, så nu är det dags igen. Under denna tid som gått har jag funderat mycket på hur jag ska gå tillväga, hur jag ska skapa ett realistiskt mål för mitt liv. Snart 55 och vet inte vad han ska bli när han blir stor? Nja, den biten är avklarad och de målen är avprickade eller omskrivna. Sjukdomsinsikt är hemskt på två sätt, det ena är att man tror att man är sjukare än vad man i realiteten är. Det andra är att man vägrar att acceptera sjukdomsförlopp och komplikationer, vilket gör att man tror sig vara friskare än man är! Så hur ser det nu ut för mig då? Ja, jag vet inte riktigt, för jag vill bli frisk, men det dyker upp nya problem hela tiden. Varje ny symptom är en energislukare, en sak till jag måste ta ställning till om hur jag ska gå tillväga! Som läget är nu så är jag en vit sjuk medelålders man som tror att han kommer att bli friskare, men aldrig helt bra! Vissa skador är oåterkalleliga, de är för att stanna. Andra är under läkning med goda chanser att bli helt frisk ifrån. Sedan kommer grupp tre, symptom under utredning. Denna grupp vet man inte om de härstammar från grupp ett eller grupp två! Eller om det är nya sjukdomar som man ådragit sig på grund av behandling eller arv. Att ha två, tre läkarbesök i månaden. Att ha ständig värk. Att ha oro för sin ekonomiska framtid. Att ha rädsla för att förlora sitt jobb. Att ha svårt med sömn. Att ha krav på att bli rehabiliterad. Att ha mål man inte klarar av för att man inte orkar längre fysiskt och ibland psykiskt. Alla dessa "Att ha" är en börda som gör att jag måste börja att välja bort saker i mitt liv, saker som varit mina följeslagare sedan barnsben. Så jag kommer att sluta med mitt engagemang i Hemvärnet, detta medlemskap inom frivilligförsvaret som varit en del av mig sedan jag var 13 år. Jag har inte förnyat mitt C-kort, för jag måste ha ett friskintyg. Jag känner att jag måste ta hand om min hustru som är min energikälla, och som är den som fick mig att orka igenom alla behandlingar. Jag vill nog påstå att tack vare henne så lever jag fortfarande. Det känns sorgligt att erkänna, men jag har nog varit hennes största energitjuv, så nu är det dags för "Pay Back Time!".

Extremisters kamp!

När jag tagit upp en tråd på FB, eller startat en ny i mitt eget flöde, har jag haft som mål att lyssna, fråga, lära och argumentera, ifrågasätta samt att informera. Jag vet att om man förlöjligar sina meningsmotståndare, så blir de starkare i sin tro på att de har rätt, och de slutar att debattera i ditt flöde. Sådana segrar blir oftast pyrrhussegrar, man vinner debatten men förlorar en meningsmotståndare.

Detta gör att "förloraren" inte längre kommenterar, argumenterar eller debatterar dina frågor. "Vinnaren" har förlorat en röst och även en spridningsmöjlighet i "förlorarens" flöden. När jag har gjort detta misstag (inte ens jag är ofelbar!) har jag snabbt insett att "snabbast på tangenten" inte alltid är samma sak som starkaste argumentet, och jag har tappat sakligheten och min objektivitet. Att mina meningsmotståndare tystnar, innebär bara att de har slutat lyssnat och mina argument träffar bara döva öron.

Jag blev häromdagen anklagad för att använda härskarteknik i mina inlägg, emedan jag kallades för, "i mina ögon" kränkande och nedsättande saker. Jag blev utsatt för just det jag blev anklagad för att använda! Förminskning, förlöjligande, påförande av skuld och skam.

När man gav dem beröm för deras argumentation och kämpaglöd, så misstolkades detta med mening, som härskarteknik! Man blir förlöjligad, mina argument förminskas och man blir påförd skuld och skam! 

Jag kände mig lite undrande över varför man väljer en sådan strategi, att när man får beröm och medhåll i sak, men inte stöd, på grund av att jag anser att de har fel utgångspunkt.

Jag för min del, har haft så många debatter och argument växlingar att jag ser när man diskuterar med en extremist. Där finns inga vinnare, utan endast subjektiva tankar, personer med döva öron för annat än sitt eget. I min värld ser man ett argument för vad det är, inte från vem som framför det. Man tittar på det, och försöker att se det från flera håll. Därefter väljer man sin åsikt om argumentet, och lägger ett gillande eller ett motargument. I extremisternas värld är man svart eller vit, för eller mot. Man ska köpa deras sak utan att ifrågasätta. Så detta är inget för mig, jag måste ifrågasätta, för i min värld finns det inget som bara är.

En dåres försvarstal!

Det finns inga raka linjer, utan alla raka streck är bara tangenten av en större kurva! Allt i hela universum färdas i bågar och detta måste inkludera tiden! Allt startar och slutar på samma plats, det är tiden som avgör när mötet sker! Floskler som går att rada upp, påståenden som utgår från approximationer, filosofiska antaganden som man försöker att bevisa matematiskt. Nu är jag ingen matteprofessor, jag är inte någon känd filosof heller, men jag tror att jag har förmågan att skapa egna tankar och åsikter. Fast frågan är, vem är det som format din åsikt och skapat dina tankar, från vilket ursprung kommer du, och vart är du på väg? 

Rättspatos är enligt mig något man föds med, något man får förändrat av sin omgivning och tid. Men ibland blir man förblindad av sitt patos, då man inte längre ser saker objektivt, man får inte objektiva fakta som gör att man ser det man borde se, utan endast ser det man subjektivt tillåts att se. Det finns många gånger man förletts att se saker från endast en vinkel, man blundar för att för detta stämmer bättre i min verklighet. I svensk media precis som utländsk, finns det en agenda som kan vara svår att se. Mål och mening kan vara en ledtråd för att komma rätt, eller att fråga sig om varför ser jag bara detta svar? Om jag får olika svar på samma fråga, då har jag en möjlighet att vara objektiv. Om jag dock endast får ett svar, finns det en möjlighet att detta svar, är ett subjektivt svar, sett från den vyn. Svaret som kommer är säkert en sanning, men om denna är den enda rätta är omöjligt att avgöra. Så är det i alla fall för mig! För varje sant svar, skapar fler frågor om varför, och varför inte!