Onsdag en är en dag som betyder att veckan snart är slut!

Hela onsdagen har snart gått, jag har bara gjort bra saker idag. Sådant som har plusvärden, sådant som jag känner byggt min positiva sida. Sedan, helt plötsligt ska något bevisas som inte behövs och trots att jag säger att jag inte vill, så drivs det hela så långt ut på sin spets att jag tappar humöret och tungan slinter. Inga hårda ord, inget elakt menat, bara argt och irriterat från mig. Min arga röst sårar med meningslösa ord på grund av, ja vadå? I familjen finns det många undertryckta känslor, mycket spänningar för att vi inte pratar om min cancer, men det finns ju inget att säga om den innan jag vet vad som kommer att hända.
Inga förlåt i världen lappar en sargad själ, men ändå, förlåt min kära dotter, det var inte min mening att såra dig!

Men vilken dag är det i dag då?

När jag satte mig för att skriva kunde jag inte komma på vilken dag det är idag, det har säker med att man bara  sover, dricker nyponsoppa, sover, äter lite Alvedon, pratar lite sover lite och så vidare.  Men när jag satt och funderade på vad har jag gjort idag, mer än det tidigare nämnda, så har jag pratat med en människa som fick mig att tänka strukturellt och planmässigt. Imorgon gör jag ingenting, ingenting. På torsdag ser jag, mig omkring, mig omkring. Till götet då jag mig vankar, ställer mig på en planka och väntar pååå...... Vilket resultat de levererar då!!! Cancerkonferensen där jag är utställningsföremålet, ett av dem i alla fall. Det är där Expertisen gör sin bedömning och levererar Sjukdom, förlopp och en behandlingsplan. Jepp, så är det sagt och så får det bli. Eller så kommer de fram till att mer prover och undersökningar måste göras för att kunna leverera. Lite grann som hantverkare, har lite fullt just nu, men ring mig i slutet på nästa vecka så får vi se!
Vad mer levererade mitt liv idag, jo jag och min fru var och handlade sedan var jag och hälsade på min granne och tittade på hans filmprojekt. Mycket intressant om Axvalla järnvägens uppgång och fall. Han talade om att Skövde började att planera smalspårigt när grannkommunerna redan byggt. Lite grann som nu " Vi ska titta på om vi kan göra något liknande Husqvarna planerat, kopiera Hollywood skylten och sätta den på bergskammen." Hollywoodskylten sattes upp 1923 och är 13,6 meter hög. Så om Skövde tänker i dessa banor så ligger det mer åt hållet, vad kostar underhållet? Måste bokstäverna vara så stora? Räcker det inte med en?. Skövde är en stad som politikerna inte har fattat att, man måste vara först eller störst för att få rubriker! Inte minst och snålast! Vill skövde komma på kartan ska de ta och sätta ljus på bärlinorna till tv-masten, och kröna den med en stjärna! Liseberg, släng dig i väggen!

Natten till tisdag är också en natt!

Jag fick ett brev idag från KSS, det var bekräftelsen till att jag ska till Gbg, så då är man ett steg närmare sanningensminut. Det är ju märkligt hur vi människor reagerar över olika saker, och fast vi tränar oss på händelser så är det inte säkert att vi reagerar på förväntat sätt, utan blir väldigt irrationella. Just nu kan jag läsa och skriva men jag vet egentligen inte om jag kan detta imorgon. Just nu kan jag stå och gå, men i morgon, vem vet? Jag kan rapa upp fler sådana här saker, på sådant vi kan idag men om vår framtid vet vi inget. Så är det, och det är sant som Timbuktu sjunger, att Alla Vill till himlen men ingen vill dö!<http://youtu.be/Hv759wmsSFk>
Sedan kan man ju alltid diskutera vad himlen innebär, för vi har nog alla vår egen inställning till livet efter detta. Men det är själva tanken, alla vill ha något bättre än de har just nu, men ingen är bered att ge upp sin plats här och nu, och det tror jag på. Jag vill inte lämna det jag har utan strid, för mitt liv är ändock mitt. På torsdag kommer procentsatser och mer ingående diagnos presenteras för mig, hoppas jag. Det blir då jag kommer att veta mer än själva epitetet och en gissning, de blir då jag vet hur min framtid kommer att se ut. Just nu känns det mest bara tomt och märkligt, och att man befinner sig i ett ingenmansland.

Vad gäller på en måndag?

Jag hade tänkt skriva något om tisdagsbarn på en måndag, men det känns rätt ovärt, så det struntar jag i. Sedan tänkte jag skriva om dagen som är, fast inget har ju hänt. Jag planerar inga Herkuliska stordåd längre, för den tiden är förbi. Idag gäller ju det bara att leva och det är gott nog. Jag avbokade vår resa till Kanarieöarna idag, det kändes vemodigt men nödvändigt, för jag hade hoppats att vi skulle kunna åka, min fru och jag. Men realismen stirrar på en så att man blir mörkrädd för mindre. Nå ja, denna vecka väntar jag på samtal från KSS (KärnSjukhusetSkövde/Skaraborg)med meddelande om att (vilket redan är klart) jag ska åka till Göteborg på Cancerkonferens, det enda oklara är vilken dag. Så blir det inte denna vecka, ja då är det nästa vecka. Precis om att man skulle ha ett nytt kök eller så, man ringer till en hantverkare som säger självklart tar jag jobbet, för det tar max tre fyra dagar, topp fem. Men ring mig på torsdag för jag har det lite trångt just nu, känns det igen? :)
Denna helg är min livräddare Alvedon och Kåvepenin, Tack för att ni finns.

En söndag med drag!

Det råder styv-kuling med stormbyar ute. I min hals är det infektion som råder. Det är så jäkla jobbigt att bara gå ner i källaren för att hämta något, för sen ska man ju upp igen, och knäna värker. Gnälla gnälla och gnäll. Vem blir upplyft och uppiggad av en sådan här bloggare som bara skriver elände elände och elände. Tja jag tror inte nån blir gladare på annat sätt än att, det finns alltid någon som har det värre än jag. Och att,  jo visst har jag det jobbigt just nu men jag bor i Sverige där det finns fungerande sjukvård, som är i princip gratis. Vi har en hyfsat fungerande skola, ja den är inte i världsklass men den är gratis. Vi har ett infrastrukturnät som fungerar, inte jämnt men för det mesta. Vi har en åldringsvård som fungerar, inte den bästa i världen men den fungerar. Vi som bor här i Sverige har det bra, för det finns så många som har det sämre. Så vem är jag som klagar, och med vilken rätt? Jo jag är en svensk man som bor i Sverige och som nu ser till att jag får lite skatteåterbäring. Jag skulle ge väldigt mycket för att slippa få skatten tillbaka på detta sätt, men jag har fått en sjukdom som ännu inte är fullt diagnostiserad mer än epitetet Cancer. När man ser på statistiken så kommer jag att leva vidare med stor sannolikhet, det är samma sannolikhet som ser mig som vinnare när jag spelar på Tipset eller Triss. Det finns en sannolikhet till att den där lilla procenten eller promillen gör mig till vinnare eller förlorare, och det är den som skrämmer mig. När man är ute och går är sannolikheten att bli påkörd stor, varje mil man kör ökar risken att man blir inblandad i en trafikolycka. Men det är bara statistik, det är som att bli vinnare utan att köpa lotter. Jag har fått en lott jag inte vill ha, jag har blivit statistik i gruppen cancersjuka. Förut var man i statistiken som en i mängden, den stora massan. Nu är jag en av siffrorna i en kolumn.

Penicillin kur, Voj voj!

Natten som passerade hade jag feber, värk i kroppen så där som när man har en riktig flunsa. Till och med fotsulorna värkte. Värken i halsen är väl ok, den går att stå ut med, men febern som svänger så att man inte vet var man är det är mycket jobbigare. Så på förmiddagen åkte vi ut till KSS och fick penicillin och alvedon. Har ni någonsin funderat på hur stora alvedon är, penicillinet de är ännu större och man bör svälja dem hela. Det kändes som att svälja en tennisboll för de krossar man inte som man gör med alvedonet. Svullen hals, svullen tunga och svälja en jordglob, det är svårt.
Sedan att se min anhöriga, deras blanka ögon, deras undrande och frågande blickar gör inte det lättare. Jag har det jobbigt jovisst men jag känner med min fru och mina barn också. De lider med mig, och jag med dem. Jag önskar verkligen att detta ginge göras på ett annat sätt.

Inget resultat är också ett resultat!

Torsdag morgon, röntgen och väntan på operation. Torsdag eftermiddag, operation, jag konstaterade att de har en bättre arbetsplats än jag, sen kommer jag inte ihåg mycket mer för då blev jag helt väck av narkos och bedövningsmedel. Illamående och värk hela natten och svårt att sova men jag kommer ju att få svar senare idag, hoppas jag.
Fredag morgon, resultat, ena mandeln bortopererad, prover tagna på tungroten, väldigt ont men inget resultat ännu. Så det som gäller just nu är "På västfronten intet nytt!". Jag vet bara att de har inget hittat i mandlarna och tungroten men däremot mer metastaser i en körtel under den de tog bort förra gången. Så läget är nu som i onsdags fast lite bättre då jag nu vet att jag inte har cancer i strupen, tror jag, för de har ju inte sagt det heller.
Så nu är jag hemma med värk och feber. Dessutom har jag många vänner som jag aldrig sett förut, lite gran så där som att man ser inte skogen för alla träden. Tack alla ni för ert stöd, jag behöver det, och min familj behöver det. Tack!

Julmusiken flödar!

Tommy, Emma, Sofie, Patrik och Lena plus två hundar, är i köket och bakar pepparkakor som vanligt, så här före advent. Julmusiken flödar från stereon och skratt hörs från köket, en härlig stämning sprider sig i vårt hem. Man kan nästan ta på julstämingen när man hör barnen sjunga julsånger och pepparkakedoften sprider sig i huset. Själv sitter jag som vanligt vid datorn denna dag och brukar endast gå in i köket för att fotografera. Ibland så brukar jag sno lite deg för någon lämplig kandidat. Frågor om gran med mera tas dock inte upp i kväll, undrar varför.
I morgon bitti ska jag in till KSS för röntgen och operation, hoppas att marschen framåt inte kommer att bli för svår, att det blir enklare än förväntat. Det är ju konstigt egentligen, trots goda intentioner så kommer både färg och pensel fram, och min hjärna skissar fan på väggen. Jag hoppas verkligen att jag har fel denna gång, för som sagt, nån gång ska även jag ha fel, så jag hoppas att det blir denna gång.

onsdag, grötonsdag, mitt i veckan dagen och dagen före torsdag.

Mina händer är för stora. För första gången i mitt liv kommer jag att bli tvungen att lämna in min bil för att byta en lampa. Jag kan bara inte få in min hand där det är tänkt att man ska stoppa in den för att byta parkeringsljuset. Jag har kollat i instruktionsboken, den gav inga ledtrådar. Jag har provat från olika håll men min hand är för stor. Jag känner kontakten men kan inte nå den. Den sitter bara för långt in och i ett för trångt utrymme. Synd för en så bra bil, ett klart minus.
Ikväll är det pepparkaksbak, så som traditionen bjuder. Veckan innan första advent ska det bakas pepparkakor. Jag tycker att det är trevligt och är glad för att det inte är knäck, för knäck brukar alltid resultera i brännskador av varierande valör. Sedan blir det nygräddade pepparkakor, glögg eller kall mjölk! Men först midddag i form av Wok!!

Förlåt!

Jag vill inte såra någon, jag vill verkligen bara vara snäll. Men klumpen, huvudvärken, stressen och värken gör det så svårt. Att inte veta är svårt, och ändå, jag vill inte veta. Jag vill bara låtsas att detta aldrig har hänt, att det inte gäller mig.

Den bortglömda dagen!

Tisdag, dagen gud glömde, bara för att i efterhand lägga dit för att veckan skulle få sju dagar. Annars skulle skapelseberättelsen inte stämma! Frukost, läsa tidningen och fundera på vad vill jag med denna dag, ska jag göra något med den eller ska jag bara låta den passera? Oavsett, idag ska jag lära mig något nytt, även om det är litet och oansenligt så ska jag lära mig något nytt. Under alla mina dagar så ska jag lära mig något nytt. För även om jag ibland tycker att det där var väl inget, så eftersom jag inte visste om det eller hade "glömt det", så där snyggt för att smita undan att jag inte visste, just då. Det var något nytt som man lärde sig.
Så, tisdag du store läromästare, vad nytt har du att visa mig idag? Vad kan jag lära mig av dig denna vecka?

Fram och tillbaka!

Hemma, okej. Min telefon ringer och min moster är i den andra änden, utan att mena något ont men ännu en människa att tala om för att jag har cancer. Jag har ju faktiskt inte pratat med moster sen i somras så det borde egentligen vara kul att prata med henne. Men klumpen kom tillbaka, jag djupandades och körde på, på samma sätt som jag själv fick reda på det förmedlade jag det vidare. Med finess? Nej, inget kringsnack, inget prata väder och vind utan bara "- Moster, jag har fått cancer. de har hittat metastaser i den knölen på halsen som jag pratade om när ni var här i somras. Nu på torsdag, fredag vet jag mer!" Sen slog det mig att jag hade upptäckt knölen på halsen före midsommar. Sedan konstaterade jag att, egentligen så mår jag fortfarande bra, klockan är inte 11.35 än. Jag mår lika bra, fysiskt nu som i tisdags före 11.35. Det är bara min hjärna som spelar mig spratt, jag är nog inte sjuk i alla fall. Moster och jag pratade i cirka trettio minuter mot de normala, en timme och trettio minuter. Så nog förstod hon allt, och läkarintyget och sjukskrivningen och min tid nu på torsdag gör att jag också förstår, jag vill inte förstå, men så här är det. Jag har fortfarande cancer och i vilken omfattning kommer jag att veta på fredag.

Det sitter en nalle vid min sida.

Måndags blusen, egentligen är den som förra måndagen, men i dag har jag en nalle vid min sida och två naken hundar som tassar omkring. Jag har min dotter, son och min fru som stöd här och nu. Jag sitter och väntar på posten så att jag kan betala alla räkningar innan torsdag. Det är ju märkligt att man väntar på de vita fönsterkuverten, de som man annars bara betraktar som föroreningar av vår ekonomiska balans. Jag tror att jag ska åka till Jönköping en sväng, mest bara för att, och utan plan. Fast när man ändå är där kan man ju besöka IKEA.

En söndag har passerat i mitt liv!

Söndagen kom och söndagen gick, dock inte obemärkt förbi. Vår grannes son och hans fästmö samt snart 3 månaders bäbis kom på besök. De var här i tre timmar, vilket jag verkligen uppskattade. Min son och hans flickvän kom också på besök, vilket också var uppskattat. Jag stod och tittade mig i spegeln förut, och konstaterade att jag var väldigt blek, nästan gul. Jag kommer verkligen att behöva den där ledigheten på Kanarieöarna om några veckor. Sen landade det en berömd tjäder på mitt bord, jag undrar om den är kusin med herr Bowmore? Vissa likheter finns, men mest olikheter, typ färg, smak, blended, singel,high, lowlander och doft. Men deras efternamn är gemensamt,  Whisky och att de kommer från Skottland. En liten fråga, jag var ute på Maxi och handlade i kväll, då stötte jag på en gammal arbetskamrat som sa: Tjena Ohlsson, kul att se att du fortfarande lever, hur är det? Vad svarar man då, ska man vara brutalt ärlig som jag brukar, eller ska man se det som en inledningsfras för ett samtal! Vilket är mest rätt? Sanningen eller ljuga? Med tanke på min inställning till hur jag lämnar Volvo, med rak rygg och röd tunga, vad tror ni att jag svarade?

En lördag att minnas!

Lördag eftermiddag, tiden är som sirap ibland trög och ibland lättflytande. Samtidigt som jag ser fram mot att träffa min bror och svägerska ikväll, så önskar jag att tiden står still, eller att det är nästa jul och att jag har allt detta bakom mig.
Tack min bror och tack min goda svägerska, tack för att ni fick mig att under några timmar, glömma. Och tack min älskade hustru för ditt stöd.

Good morning lördag!

Inatt har jag sovit, dubbel dos av sömntabletterna gjorde susen, min läkare som skrev ut dem tyckte att jag kunde prova men någonstans mellan ½ till 1½. Sist jag använde dem tog jag en åttondel, så inatt blev det en kvarts tablett, vilket dunder. När jag vaknade hade jag ont i tänderna huvudvärk och madrassen på väg ner mot golvet. Om jag sovit gott? tja jag har sovit oavbrutet i nio timmar, sen så döm själva. I går kände jag en klump i halsen, en klump som inte går att svälja bort, en klump av rädsla. En rädsla jag inte känt sedan tioårsåldern, innan vi flyttade ner till Skövde. det var den gången då min far och min morbror körde mig till sjukhuset i Hudiksvall med en rasande fart, nio mil med magsmärtor och en skräck färd då jag hörde min morbror sa till min far, - Det är skit med barn som har ont i magen, för är det blindtarmen så har den säkert spruckit nu, så han är nog död innan vi kommer fram i alla fall. Så ta det lugnt innan vi dör allihop!
Jag kommer inte ihåg om jag var rädd av färden eller döden, men jag kommer ihåg att jag var rädd. Jag förstod inte att även min morbror hade varit rädd på den färden, inte för än man blev vuxen. Men klumpen kommer jag ihåg, och jag kommer ihåg att jag inte hade ont i magen längre när vi kom till Hudiks sjukhus. Där blev jag inlagd för observation under några dagar eller längre, men det kommer jag inte ihåg.
Men klumpen som inte gick att svälja bort, den kommer jag ihåg, nu när jag ännu bara har en färd att utföra.

Fredag kväll med Skavlan!

Jag och min fru, vår son och hans flickvän och två av deras kamrater gick upp för att titta på och fotografera "En stad i ljus", vilket ner köp detta har blivit, det var till och med bättre att fotografera mig. Det som var så vackert och bekostat har blivit något av Skövdes signum, " Va köster det? Dä fårnt bli för durt!". Nästa år kommer det säker att hållas inne på Valhall och vi får betala entré.
Hemma hamburgare och Skavlan, Krister "för alltid Wallander" sa en märklig sak, nämligen att man blir bara fri när man är död. Sedan sa han att han försökte att uppnå en frihetskänsla för att på så sätt utvecklas som skådis, ja eller nåt sånt strunt. Det förklarar hans skådespelarprestationen som Wallander, han vill vara halvdöd för att bli bra?!
Fredag kväll och natt, hoppas att jag slipper mardrömmarna i natt. Hoppas att jag kan sova lugnt......

Det kom ett nallebud!

I morse beslöt jag mig för att åka till Vänersborg och besöka min far, för vem vet när det blir nästa gång. Under resan dit så ringde jag ungefär var femte minut till honom bara för att upptaget i örat. Jag ringde hans mobil, men där var det ingen som svarade heller. Egentligen var det skönt att oroa sig för någon annan än sig själv och att fundera på vad det hela var, och varför han inte svarade. Jag försökte att vara rationell och säga till mig själv att: Naturligtvis så har han bara missat att hänga på telefonen, och mobilen ligger väl uppe bredvid hörapparaterna. När jag kom ner till honom så kom han åkande med bilen, han hade varit och handlat och skaffat sig en ny mobil. Ja det var ingen Samsung G2S eller Iphone utan en -" Nokia som man kan prata i, synd att knapparna är så små, fast Finland är ju inte så stort det heller! Fast de gör bra telefoner!" Och nej han hade kanske missat lite med telefonen - "Men här ringer det inte så det stör ändå, och ringer det så stör de sällan."
Vi pratade om ditten och datten, lite om hembygden Ljusdal, tittade i lite böcker om köpingen och dess uppkomst. När jag kom hem tillbaka till Skövde så hade det kommit två brev, det första var en kallelse för torsdagen, som jag redan visste om, och det andra var ett nallebud från mina kusiner, tack, det värmde.
Jag har fått SMS och hejarop från arbetskamrater och vänner, det värmer och stärker. Jag känner att ni är med mig på min resa som jag verkligen, verkligen hoppas slutar med att jag får minst aktier för 35 årsanställning på Volvo!

Prata, prata prata!

Min fru talade om det för svärmor, jag talade själv om det för min svåger, det gick lätt men var lika tungt för det. Fast jag talat om det så många gånger, skakar jag i hela kroppen när jag talar om det. Det kanske blir lättare om man kallar det för något annat: typ-- jag har fått ostindienfararen på besök, så jag vet inte hur länge jag kommer att vara bortrest. Fast då kommer man ju bli tvungen att förklara vad man menar med ostindienfararen, sedan kommer det att spekuleras varför man sa besök istället för påhälsning. Vad menar jag med bort rest, eller menade jag bortrest, eller sa jag resa bort. Strunt, det blir inte lättare utan det som gäller även ikväll är att: jag har fått cancer, jag vet inte ännu vilken form av cancer, bara att den är elakartad för de har tagit bort metastaser ur min hals. Jag vet inte var modersvulsten finns, men det lär jag få reda på torsdag eller fredag nästa vecka, för då läggs jag in igen. Men till er alla som läser detta så gäller fort farande och för alltid att:- Det ordnar sig med begravningen, bara kärringen blir död!

Jag springer som i en dröm!

Idag så kommer min dotter ner från Karlstad, hon gör det för att hon vill, inte för att hon känner att hon måste. Det tycker jag är ett bra vuxet steg, det är som att säga nej till en begäran utan att känna att, jag måste förklara varför. Det är vuxet och moget, det är starkt! Jag då, jo jag gör allt för att smita ifrån mitt ansvar i att tala om för svärmor att jag har cancer, jag blundar för ett måste och hoppas att någon annan ska ta det ansvaret, och vem blir det då. Jo min fru, den tyngden, den lasten, det ansvaret kan jag inte lägga på någon annan, för det är mitt. Även svärmor ska få hör det från "hästens mun", även hon ska få hör det från mig och inte ett rykte. Jag springer som i en dröm utan att komma vidare, så när jag satt hos min granne och vän bara för att prata bort tid, och hindra att hjärnan ska spinna loss, ringde telefonen. Så om en liten vecka drar cirkus Ohlsson igång, då börjar operationerna. Tänk vad jag önskar att jag slapp, att någon annan sträcker upp handen och säger: Micke, jag har varit med om detta förr så jag vet, jag tar din plats så du slipper! Det händer inte mig, det där händer bara andra! Men nu har det hänt mig, jag är den där "någon annan" .
  Så nästa vecka börjar resan, nästa vecka så vet jag vad destinationen blir.

Någon försöker att stjäla mitt liv!

06.30 den 17/11 2011. God morgon torsdag, du store läromästare. Vad nytt kan du visa mig idag?

Så startar jag mina dagar, alltid. Vad nytt kan jag lära mig idag. Igår var den stora lärdomen att även jag är en dödlig människa, jag hoppas att denna dag ger min odödlighet tillbaka. Eller i alla fall något som inte är lika brutalt, något som ger mig mitt liv tillbaka. Hoppas, jag hoppas!

Vilka märkliga tankar man får då man inte vet säkert vilken typ av cancer man har. Jag har haft och har mycket huvudvärk, är det cancer eller bara att glasögonen klämmer. Eller är det för att jag slog i köksluckan när jag reste mig upp? Men risken finns att det är cancer. Jag har ju ont i ryggen igen, och har haft det under en längre tid, men det kan väl vara cancer. Eller också är det för att jag har lyft och vridit, eller så är det mitt jobb som slitit ut mig, men risken finns att det är cancer. Och magen, den som har krånglat så länge, det kan väl vara cancer! Ja det kan vara cancer eller så är det felaktiga matvanor. eller att jag har andra problem, eller att jag inte tål någon medicin typ treo eller så.  Men visst, det kan vara cancer. Min hjärna försöker att hitta cancern i min kropp, för ovissheten är förbannat jobbig. Hjärnspöken är mer nerbrytande än sjukdom just nu, och egentligen så kommer nog värken av ovissheten om man ska vara lite krasst analytisk.

Vem är du, du som tagit dig rätten att stjäla mitt liv? Ge mig det tillbaka!! <http://youtu.be/x4cBXemQxk8>

Hur störd kan man bli?

När man är stressad av ett symptom, ens hjärna spelar en spratt och man tänker fel. Är det svårt att förstå? Nej och ja. alla ser från sin egen horisont och självklart är det den rätta, precis som min är den som blev fel. Fel på en månad, och ett tänk som haltar. Jovisst haltar det för att jag skrev fel, men det är fortfarande min sjukdom, mina hjärnspöken, mina problem. Men jag skrev fel, jag hade kontrollerat texten, men det var jag som gjorde det. Jag släppte igenom en felaktig text. Skit samma, varför ska jag bry mig om petitesser? Jag mår skit, för att jag har fått cancer, men egentligen är en månad väldigt viktig. För mig är det viktigt att jag fick tillbaka en månad så jag ska inte klaga, jag känner tacksamhet för den extra tiden jag fick genom en felskrivning. Tack för den månaden, tack. Just nu fyller jag upp mitt glas med den fabulösa tjädern, tack för den goda smaken men Bowmore är godare.  Jag är sjuk, jag känner känslorna stocka sig i halsen, mina tankar spökar och lurar mig, de spelar mig spratt, jag är inte död ännu! Jag är sjuk, men inte död! Tjäder jäkel, du hjälper mig inte ett skit, du fäller bara krokben! Tankemässigt alltså, frågan är hur störd kan man bli?
När jag har sovit, om jag kan sova, ska jag fixa i trädgården. Hoppas ingen ringer! Jag ska laga mat, hoppas att ingen ringer! Jag ska köra till tippen, hoppas ingen ringer! Jag ska besiktiga bilen, hoppas ingen ringer! Varför ringer ingen och talar om för mig när och om och hur saker ska hända? Varför drabbar detta mig? Varför kan ingen mamma eller pappa klappa mig på huvudet och säga att det ordnar sig, trösta mig med att det fixar sig. Du kommer att ha det tungt en stund, du kommer att ha det jobbigt, men det ordnar sig.
Det ordnar sig alltid, inte alltid till det bästa, men det ordnar sig.

Idag den 16 november 2011 fick jag reda på att jag har Cancer!

Idag var jag iväg och tog stygnen från ärret på halsen. Det kom dit för en vecka sedan så de tog bort en körtel som var,enligt den läkaren som kollad den med ultraljud, ofarlig. Cell proverna var också ofarliga enligt brevet jag fått. Idag när läkaren som tagit stygnen tog min hand och sa: Jag måste tala om en sak för dig, detta kommer du ha svårt att förstå men du har cancer. Idag började ett äventyr jag inte valt, idag började en resa som jag inte vet destinationen på. Idag började ett tungt jobb. <http://sv.wikipedia.org/wiki/Metastas> Att först samla sig, insupa all information, försöka höra vad läkaren sa mer, höra förbi de egna tankar som bara skrek, hur ska jag kunna förklara för barnen? Hur ska jag kunna förklara för min fru? Hur ska jag kunna förklara för omgivningen? Hur ska man förklara något man inte själv begriper, hur ska man förklara sin egen dödsrädsla? Ja, jag vet, man ska inte måla fan på väggen men det är inte det jag gör, jag bara försöker förklara, förklara för mig själv att detta är ingen dödsdom, det är inte ens säkert att de behöver göra allt läkaren sa. Men skräcken tog tag i mitt hjärta, borrade sig in i min hjärna. Jag fokuserade mig stenhårt, tog ett samlat tag om min röst, försökte att tänka bort smaken av bedövningsmedlet i halsen, sedan slapp två frågor ut från min mun: Kommer jag att kunna åka till Kanarieöarna i december? Kommer jag att kunna fira jul hemma? Läkaren svarade: Det är bra att du har resan kvar ett tag till, så att du har ett mål att fokusera på, och om det inte ligger i behandlings period så ska du självklart åka. Hur det ser ut i jul, ja vi måste först hitta modertumören sen så får vi se.

Idag så har jag talat om för min fru att jag har cancer, idag har jag talat om för mina barn att jag är sjuk, idag har jag ringt till mina syskon, min far och vänner med ett bud som var för mig svårare att leverera än ett dödsbud. Idag fick jag reda på att jag har cancer.