Vem är det som skapar kaos!?

Lite av en klassiker, ju mer man läser desto mindre förstår man. Ju mer jag läser om händelser i vår värld, desto mindre förstår jag världens galenskap. Att jorden bara orkar att snurra vidare är ett under! Ibland så vill man att jorden ska stanna så att man kan kliva av, likt en liftare i galaxen. Man har med sig sin handduk och en fisk i örat, ja sen är man klar! Problemet är väl att om man står på detta viset och väntar så kommer det säkert någon och hämtar upp en, fast det äventyret kommer att ske inomhus och att man blir fastspänd i en säng. Jag platsar säkert inte i MENSA för på deras provtest fick jag bara ett IQ på 112! Om jag blev besviken? Nej, men det är ju kul att testa sina gränser även med triviala test som går att upprepa tills man nått ett IQ på 200, och det enda det då har bevisat är att om man övar blir man duktig! Men detta enkla test visade att jag är smartare än 78% av befolkningen, vilket inte gör mig till ett dumhuvud i alla fall!

Detta motsvarar 78:e percentilen, dvs 78% av befolkningen har en IQ mindre än 112.

För medlemskap i Mensa krävs en IQ på 131 eller mer, vilket uppnås av 2% av befolkningen, alltså 98:e percentilen.

Lite kort om hur jag mår!

På frågan om hur jag mår så svarar jag: relativt bra! Om man jämför med en som sitter i rullstol och är en grönsak, ja då mår jag utmärkt. Om man jämför med en fysiskt vältränad person utan skador eller sjukdomar i åldern 20-25, ja då är jag en grönsak!

Nya livsval!

Jag står inför en mycket underlig situation, jag har ett antal val jag måste göra snart. Jag måste fundera på hur jag skall göra med mitt engagemang inom mitt älskade hemvärn. Att betänka är att jag varit ansluten till försvaret sedan jag var 13 år, detta gör att jag har burit grönt i över 40 år! Mycket av min fritid har varit i grönt. Men det ser nu ut som om jag måste göra ett avslut. Min roll som ordförande i Hemvärnsföreningen klarar jag inte heller av att sköta, så jag blir tvungen att avsäga mig även detta. Jag orkar inte helt enkelt! Mitt liv är idag för komplicerat i all sin enkelhet med att försöka komma tillbaka i arbetslivet, och att bli frisk. Idag har jag möjligheter att vidare utveckla mitt liv, jag har möjlighet att nå högre. Men allt faller på att jag orkar inte länge att försöka plocka ned stjärnorna, jag kan inte längre lyfta mina armar över axlarna, jag har svårt att se länge än till skogsbrynet. Men snart så kommer det att bli bra, snart blir jag frisk, snart kommer den dagen då jag är stark igen!

Vilken färg har en dag?

Vaknade nu denna morgon med en fråga i huvudet, vilken färg har en dag? När jag druckit upp mitt kaffe så satte jag mig att titta ut genom fönstret, och konstaterade att varje dag har en egen färg. Idag så har alla bladen fallit från de träd och buskar jag ser, så de har blivit bruna. Några skator leker på taket till mitt skjul, teglet är rött och har lite gröna alger på. Cypresserna på grannens tomt är gröna och hans hus lyser varmt gult i solljuset som bryter igenom den grå- blå himmeln. Asfalten på gatan är grå -svart och gul-röd-bruna löv ligger på trottoaren. Överallt jag ser så finns det färg, på ett sätt som man också såg världen före färg -tv:n. Idag är det en för-höstdag med många varma färger. Färger som finns där även när jag inte ser år det hållet. Jag känner att en dag som man säger är grå, är det mest för att vi tycker att inget roligt händer. Så min slutsats är den som alla redan känner, men ibland inte vill kännas vid: Man har det inte roligare än man gör det, och även om man är färgblind så är världen färgad.

Spelberoende!?

Vad gör jag om dagarna? Tja, jag sitter och läser. Jag läser böcker och på internet, jag läser mycket! Jag lyssnar på musik och tittar på tv och spelar. Varje timme gör jag något nytt för att inte få en statisk belastning på min nacke och rygg. Jag byter plats och position, jag går, står, sitter och ligger. Jag gör många saker som alla har en sak gemensam, att jag inte har gam-nacke eller böjer mig framåt. För allt som gör att jag böjer mig framåt gör att jag får värk. Så nu är det färdigt med dagens klagande.

Jag försöker att varje dag spela på min ukulele och dagar jag inte spelat känner jag lite skam för att jag fuskat med min träning. Nu ska ni inte tro att jag är någon AndresSegovia på uke, för det är jag inte och inte är jag någon sångare heller. Ibland känns det som om jag är helt tondöv när det gäller min egen röst, jag är personifierat den entoniga lilla klockan, fast jag klarar inte ens av att hålla ton.