Var cancern än suttit hamnar den i huvudet till slut.

Jag har varit på Sahlgrenska och fått klartecken för ett halvt år till. Så i Oktober börjar oron att krypa på igen. För att förklara oron; tänker er detta med ett återfall av cancern. Då står man inför eventuell njursvikt, vävnadsskador som inte går att reparera, ansiktsprotes, tandlöshet, talsvårigheter eller stumhet, blindhet, dövhet eller rent av död. Jag har skador idag som är livslånga, sådana som bara blir värre men som går att leva med. Det går säker att leva med allt det anda jag räknat upp också, det finns levande bevis på det, jag känner flera. Men cancern drabbade inte bara mig, den drabbar hela min familj. Nej visst, inte direkt, men indirekt. Deras oro för mig är också en belastning, på ett sätt som är svårare att beskriva, för jag kan inte tala om för någon att de inte behöver oroa sig, att det fixar sig! För det vet inte jag! Mina nackskador är svåra att beskriva, bara för att jag inte vet hur jag kan berätta om dem. En del skador och problem skulle med största sannolikhet dykt upp ändå på grund av att jag blivit äldre, men utan cancern så hade de mer troligt kommit när jag passerat 60+ istället för som nu 50+. Jag har alltså redan blivit bestulen på 10 år av min livslängd. Så rent kroppsligt har jag passerat 66 år, men min fysiska ålder är endast 56. Ett återfall skulle stjäla minst 10 år till av mitt liv, kanske hela. Så när man frågar någon som har haft cancer eller har, måste man tänka på att dessa personer har haft påhälsning av en tjuv, en riktig energitjuv som rider en om natten, en som stjäl ens kroppsliga och mentala lugn på dagen. Det är en mental belastning som aldrig släpper. Bara för att man kan bota väldigt många cancertyper så innebär det inte att de drabbade sedan är friska, de har BARA blivit av med en sjukdom. Så skänk gärna en slant till CANCER REHAB FONDEN för det är även där pengar behövs.