Imorse när jag vaknade var jag pigg och glad. jag fixade lite kaffe och smörgås till min fru och mig själv. Serveringen blev vid sängen och till detta blev det lite morgon tv. Jag bestämde mig för att göra fem saker som jag kunde säga bra gjort, till mig själv. Så efter frukosten gick min fru hem till sin mamma och jag började med att färdigställa ett bildspel, efter en halvtimme ringde telefonen och jag konstaterade att jag hade inte gjort ett skit. Jag hade öppnat mappen men satt och tittade ut genom fönster, utan att registrera vädret, huvud tanken var, tänk om detta blir min sista jul. Jag svarade i telefonen och det var en av mina mostrar som ringde vilket jag tyckte var kul, för jag älskar mina mostrar de brukar alltid väcka min hälsingedialekt. Det är lika som när jag pratat med en av mina systrar. Ens röst blir som en Hälsingehambo, med både takt och melodi <Hälsingehambo>. Jag brukar inte fundera så mycket på det men det är rätt kul att det blir så. Nå ja, hon frågade hur jag mådde och så, tyvärr så svämmade tungsintheten över och jag sa bland annat vad jag tänkt tidigare, varför? Ingen aning, det bara slank ur mig, fast jag sagt till mig själv att svara undvikande på frågor om hur jag mår. Jag försökte verkligen vara glad och käck, och hänga på det där, Det fixar sig Olsson. Men med den förflugna meningen om min eventuella sista jul gjorde att det blev ihåligt och falskt i tonen. Och vips så hade man sårat en människa utan att mena det. Jag hade förstört hennes dag bara för att jag har det lite jobbigt. Självklart kommer det att fixar sig Olsson, det ordnar sig nog. Finns det en väg in, så finns det en väg ut.
Jo så det gjorde jag ju bra!
Jag måsta upp till försäkringskassan och till banken. Ja, måste och måste, inte måste jag det, men det var något jag bestämt mig för att göra på förmiddagen. Telefonen ringde och min bror frågade mig om jag hade lust att hänga med på en tur till Lidköping. Egentligen så ville jag gör det, bara för att komma ifrån mina egna deprimerande tankar, men så hörde jag mig säga att det vore kul men jag måste bara.....
Det enda bara var att jag orkade inte att prata med någon, då är det enklare att titta ut genom ett fönster, spela Leonard Cohens tolkning Hallelulja och bara låta bli.
Jag åkte lite senare upp till försäkringskassan och banken när jag samlat mig. Utförde mina ärenden med det gamla vanliga, artiga Mikael, mannen med mustaschen.
Jag gick upp till stan och mötte min fru, vilket var bra för mig, för jag behövde vara ute lite. På vägen hem så pratade jag med min dotter och fixade lite, sedan pratade jag med en granne som sa en del vettiga saker som jag tog till mig och la i hyllan för "bra saker!". Jag kände mig lite gladare efter att pratat med honom, för det han talade om gjorde att jag kände att det blir fler jular för Micke.
Medan jag väntade på nyheterna gjorde jag glass till mig och min fru, blåbär och vanilj. Det kommer att bli gott efter kvällsmaten. Hon ska jobba i natt, vilket är bra för henne. Så jag funderar på om jag ska våldgästa min bror om han är hemma eller om jag ska nattvandra.
Att vara ute och gå på natten är rätt så skönt, för man träffar sällan på någon, och om man skulle göra det, så byter de sida på vägen. Man känner dofter på ett annat sätt när det är natt, allt känns fuktigare, som svampar man väntat för länge med att plocka. Man ser moln som skyndar sig över den mörka himmelen, fast man inte ser dem. Det förnimmer man mer, på grund av att stjärnorna blinkar och slocknar, för att sedan tändas igen. Det tråkiga är att det är kallt och mulet ikväll.
Jag får ringa till min bror och se vad de tänkt att göra.
Glöm inte att, ett påklistrat leende är också ett leende! Om du ler mot världen så kommer världen att le mot dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar