I mitt kosmos är det kaosteorin som råder, det vill säga att det som ser ut som kaos är beräkningsbart. Jag vill ha en ordning som man kan se. Och ja, oordning har också en ordning enligt modellen att det som ligger överst är det som troligaste är det som senast användes. I mitt kaos hittar jag för det är jag som är skaparen, och varje gång jag städat vet jag inte var de olika saker eller papper har tagit vägen, det blir så att säga kaos i mitt kaos.
En strukturerad tanke kan aldrig bli till ett nyskapande, för struktur förutsätter en känd ordning och att detta innehåller kända moment. Men andra ord i kaos härskar människor med konstdrömmar, författartalang, innovatörer, sanningssägare och människor med visioner. Kaos är nyckeln till nyskapande!
En vanlig morgon till en vanlig dag, fast den här dagen heter lördag. Denna lördag steg mannen upp samma tid som vanligt, genom att när klockan ringde lade han av sig täcket och svängde ner fötterna mot golvet. Precis innan hans fötter nådde golvet, kändes en liten lätt kyla från golvet som svepte upp längs benen, och gjorde att håren på benen reste sig lite så där, kittlande. Som om man skulle dragit en fjäder efter benet. Mannen tittade på sina ben och fötter, lade händerna på knäna och med hjälp av att luta sig lätt framåt, ta spjärn med händerna och skjuva ifrån med ryggen, så ställde han sig upp. Allt detta gjorde mannen helt utan att tänka på hur han genomförde själva rörelsen att ställa sig upp.
Här rådde det inget kaos, utan endast struktur.
Alla människor kan inte ställa sig upp, inte ens om de fullt medvetet tänker på hur de skall göra. De saknar ett stöd för att kunna resa sig. De har sina visuella ben, de har sitt visuella mål och de har sin tanke på hur de skall göra. Men de saknar det emotionella stöd för att kunna utföra handlingen, och de saknar kraften att se förbi målet. Därför kommer dessa människor alltid att vara marionetter, de behöver någon som drar i ett snöre för att handen skall flytta på sig.
Dessa kan inte härska i ett kaos, dessa kommer aldrig att skapa en egen mening, för de är de fattiga, de kaoslösa. De lever med det dåliga skämtet "Inga armar, Inga kakor!". Istället för att hitta en lösning på ett problem, så ser de endast problem i alla lösningar. Till dessa människor säger jag bara, lycka till.
I min värld är dessa människor en del av problemet, problemet som jag i mitt kaos ska lösa.
Steg 1. Hur kan jag få dessa att se förbi hindret utan att de ser hindret?
Steg 2. Hur ska jag få dessa att tro på mig som "the Puppetere!"
Steg 3. Hur ska jag få dessa att inse att de behöver ingen som drar i deras snören, Pinoccio är död, det är en pojke som lever. De är de som är pojken!
Idag har jag varit i vila. Min kropp vill bara sova, medan min hjärna löser problem. Jag har alltid sagt att det finns inget som är så bra att det inte går att förbättra, det gäller forfarande. Numer har jag lagt till ett tillägg på detta, och det är att alla problem har en lösning, och alla lösningar går att förbättra.
Vad vill jag nu ha sagt med detta, jo!
Alla människor har kapacitet att lösa sina egna problem, men först måste de se problemen, skapa en struktur för detta. Sedan tar man och delar upp problemet i delproblem och funderar ut en lösning på dessa. Där efter funderar man på vilka medel behövs för att nå målet med att ha löst hela problemet. Man skapar en struktur för detta, och violá. Så har man löst kaoset med hjälp av struktur och mer eller mindre använt kaosteorin. Att vissa matematiska modeller av verkligheten ger resultat med svängningar och skiftningar som verkar slumpmässiga, trots att de i princip är beräkningsbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar