Redan Onsdag?

Vaknade i går kväll, tror jag och beställde en pizza, capricosa med extra allt och en stor kaffe, detta enligt viss personal ( jag tror att de far med osanning!). Därefter så kommer jag inte ihåg så mycket mer än att de tvingade upp mig för att gå på toaletten. Jag hade på datorn, tror jag, för jag tittade på en film, tror jag.
Jag träffade läkaren idag som sa att vi ses på torsdag den 22. Hon var som Juholt, inga kommentarer, eller rättare sagt. -- Jag kan inte svara på dina frågor, så spara dem till torsdag för då kommer vi nog att lämna besked. Vilket fall, så kommer en vårdplan att upprättas där strålning, medicinering, och eventuell cellgiftsbehandling kommer att ingå. Men du måste vänta och ge onkologerna en chans till.
Så nu väntar jag, igen. Positivt är att det verkar som om man ger onkologerna en chans till att bli 100% på diagnosen, och hellre det än en grov gissning. Jag träffade några under bara människor i Götet, människor som sken av livsglädje och några som gjorde att jag förstod att jag bara är i början av mitt äventyr. En man talade om att han hade under fyra veckor dödlig cancer, sedan sade de att han hade en sjukdom som endast 47 personer i landet får och att han med all säkerhet kunde botas. Han sa att chocken av att få fortsätta att leva var lika stor som den första med cancern. Men nu när han tittade ut på spårvagnarna så såg han färgen på dem, inte rälsen under. Det var skönt att kunna lyfta blicken.
Det var roligt att få träffa Ulla, en kvinna som fortfarande jobbar trots att hon passerat 70 årsstrecket. Hon var anställd på sin dotters företag, där hennes dotter tidigare varit anställd av henne. Hon i sin tur blev anställd av sin far och när han sedan slutade att jobba överlät hon företaget på sin son och startade ett nytt. Och vad jobbade de med, jo de hade en revisionsbyrå. Tydligen en bra sätt att kunna jobba livet ut, om man nu vill det!! Fast på Volvo verkar det som om man kan jobba livet ut också, lite kortare tid än Ulla, men ändå. Jag tänker då på både Reidar och Arne, och alla som saknar er. Alla borde kunna göra som Ulla, jobba så länge man vill och orkar, inte ha en "deadline" att sträva mot.