Den 28/8 2017 blev jag friskförklarad från cancer,
en sjukdom som tärt på mig sedan den 16/11 2011.
Jag har till min stora glädje blivit friskförklarad från min cancer. Det var som om en stor tyngd lyftes ur min ryggsäck samtidigt som jag kände mig besviken. Är det inte meningen att jag ska må bättre än så här när jag nu betraktas som frisk från cancern?
All värk borde försvinna, all trötthet och alla svåra tankar. Det kommer att bli bättre säger de till mig för nu är du ju frisk!
Men sjukdomar är inte digitala, de är inte av eller på, de är som en matematisk konstant, ett talserie som är transcendenta konstanter. Det är inget nollställe utan ett gränsvärde.
Att vara frisk är ett gränsvärde som är nästan, både nära och långt bort. Jo jag är glad för att jag inte fått tillbaka "min" cancer, samtidigt som jag känner skuld för att andra har fått återfall.
Jo jag är glad för min skull och för min familjs skull, och ändå lider jag med de som inte har min tur. Man skulle ju kunna tro att jag inte vill bli frisk när man läser vad jag skrivit, men det är fel, jag är bara inte nöjd med att bara blivit av med en sjukdom. Jag vill också bli av med allt annat som jag har problem med, diskbråck i nacken och ryggen, huvudvärken, svårigheterna att sova, mardrömmarna, ledvärk, muskelvärk, känslobortfall i armar och ben, domningar, stickningar, svettningar, frossa och värk, värk, värk...
Men jag är glad för att jag blivit friskförklarad från cancer, men jag vill ha mer än ett gränsvärde!
