Men vad ska jag göra när jag blir stor?!

Yes-man!! Det är sådan jag tror att vi alla vill vara, men vi fångas av vår verklighet och våra rädslor för att lämna vår egen "Comfort Zon"! Så även jag , min käre Watson! Så även jag.
Cancern har skakat mig, skrämt mig, och fått mig att se mitt liv med nya ögon. Jag kanske inte lever om fem år. Det är då alla smarta kläcker det gör kanske inte vi heller! Sant, så sant. Skillnaden är dock att jag måste göra en kontroll som ger mig ett grönt kort för nästkommande halvår, förutom den vanliga risken som vi alla lever med. Jag ser mitt liv med nya ögon, det är sant, men samtidigt vill jag lika desperat återgå till mitt tidigare liv, ante cancer! Jag känner att jag har så mycket kvar att göra och att min klocka har börjat att dra sig, ett fel som ingen urmakare kan laga.
Jag är Hercules, jag har stordåd att utföra! Jag är Micke, jag har ett liv att leva. Jag vet inte om ni har sett filmen "Skicka vidare"!<http://www.lovefilm.se/film/Skicka-vidare/13091/> eller filmen YES-man <http://www.imdb.com/title/tt1068680/>, har ni inte det så tycker jag verkligen att ni ska. Jag försöker att alltid hjälpa människor, dock inom rimliga gränser, och ber dem att försöka hjälpa någon annan som dyker upp i deras väg och behöver hjälp, istället för att ge mig betalt. modell:
"Tack för skjutsen, vad vill du ha för detta?"
" Ge din vänlighet, fysiska hjälp eller pengar till någon annan. Jag har så att jag reder mig."
Jag försöker att säga JA till allt, men om det går mot min åsikt på vad som är rätt och fel, ja då gör jag det som är rätt, för mig! Jag tillåter inte att man försöker att utnyttja mig, jag är ingen idiot.
Jag har många tankar och drömmar i mitt huvud, en är att bli författare. Men vem har nu inte detta! Frågan är kanske snarare, har jag något att berätta? Har jag disciplinen att sitta och skriva åtta timmar om dagen? Är min historia, verklig eller fiktiv något som intresserar någon annan?

Min biografi 

Jag var alltid fascinerad av min far och alla hans, och hans brors upptåg i deras ungdom.

Historier om han, hans brors färd över sjön Hennan och då de skulle transportera en motorcykel över sjön.

Sten sprängningen på berget, och sten sprängningen under stugan, och stolpa skottet, kräver också en berättelse. Den hängande mannen, körva skäret, konsekvenser av att cykla utan muttrar, om en man som backar om kring. Pannkakan, kasta pipa, hemvärnet, den vältande lastbilen, Taxi, Gjutare-Erik och Stockholmare, eller den historien om Gjutare-Erik och Klockan.

Som ni förstår så är berättelserna oändliga och att de präglat mitt liv, ja det är nog en självklarhet.

Att berätta om någons liv utan att ta med sina syskon och familj är väldigt svårt, så därför är det svårt att skriva en biografi. Dessutom så vill man ju inte såra någon som fortfarande lever, eller ens stjäla historierna, deras historier.

För att förstå mitt liv så måste man först höra alla berättelser om min fars äventyr och levene av honom, han som är i mina ögon, den store idolen och äventyraren.

Min far har skapat mannen, idolen, idealet, så här ska en man bete sig, jag är en man och jag lever efter de traditioner som jag är uppvuxen med, och ska leva efter som F.D. hälsing. 

Min far är och var en ordinär man som hade en ordinär uppväxt på 40-talet, fast han växte upp i skogen istället för staden. Hans farfars far var valloner och innan de bytte namn till Johansson för att verka svensk så hette de af Keiijtsar eller något åt det hållet, och senare kom de att heta Olsson.

Min mor är inte att förringa, hon kom från Orsa-finnmark och som namnet förtäljer så var hon inte helt svensk utan kom från en släkt som stammade från Finland eller österbotten som den delen av Sverige hette då, för utan henne så skulle jag aldrig ha blivit den jag är. 

 Eller!?

Jag är en mullig mansgris, för jag har blivit fostrad till att var en sådan. Min mor såg till att mina systrar utförde alla hushållssysslor hemma och var gång de tyckte att vi pojkar skulle hjälpa till så fick vi veta att vi inte skulle göra kvinnogöra. I skolan delades vi ofta upp i grupper av flickor och pojkar, en kvinnlig lärare tog hand om tjejerna och vi fick fotbollsidolen ”Sommen”! ”Sommen”, mannen som tyckte att det var härdande av pojkar när de slogs, och om de utsatte någon för mobbning så ansåg han att det var den mobbade som skulle vara en karl att lösa sina egna problem och inte komma gråtande och be om hjälp! Att åka på stryk ett par gånger i veckan och vara livrädd för att gå till skolan, var enligt honom härdande!

När jag fyllde 13 år bjöd jag mina klasskamrater, utom de som gjorde min skolgång till ett helvete, på kalas, ingen kom! Det var då jag bestämde mig för att aldrig mer fylla år, ja i alla fall så skulle jag vara den som aldrig brydde sig om sin egen födelsedag. Under mina första sju år i Skövde tänkte jag bara på hämnd, jag hoppades varje gång vi besökte min hembyggd att mina plågoandar skulle dyka upp, och allt jag lärt mig i Skövde skulle komma till användning, oavsett om det skulle sluta med fängelse för min del.

Biografi, ett sätt att hämnas oförrätter som begåtts för en evighet sedan. Det är i en sådan bok man ger tillbaka allt skit man känner att man fått som liten. Det är också då man skapar en våg av ny fientlighet mot sin egen person, det som man kommit över vaknar till liv. Man försöker väcka syndarna, som aldrig sett sig själva som syndare eller mobbare, till ja vadå?

Fiktion då, är det sådant jag ska skriva?!

Jag lånade en historia av mig själv, och visar er. Den är er och min hemlighet!

Den här historien handlar om hemvärnssoldaterna i  Skövdekompaniets 2:a plutons 1:a och 2:a grupp. Därför har dessa en personbeskrivning och en egen liten historia om hur och varför de är där de just nu är.

* Hettan *

Mikael Olsson

När jag satt där i hamnen med mitt spö och ett flöte liggande i vattnet lite lätt guppande på vågorna och såg på måsarna, som inte hade vett att flyga till sina bon för att lägga sig, vilket de borde för det började att tjockna till. Den ene flög tätt intill mitt huvud flera gånger så jag rev fram min håv och började och vifta vilt omkring mig. Det var då jag fick syn på den svårt sargade fregatten som kom glidande ur dimman för att strax lägga in vid kajen. Män hoppade i land med rep, som de halade in för att sedan kunna hala in trossarna och göra henne fast. Jag förstod att det hade varit väldigt svårt för henne att ta sig i land, och att det inte var åska jag sett lysa upp molnen i horisonten tidigare på kvällen. Det kom tre stycken ambulanser av tg13 typ åkande de på hamnpiren. De stannade strax bortanför mig och ett antal soldater hoppade ur, några rev fram bårar och svarta säckar och andra började ordna med att avspärrningarna sattes upp. Jag bestämde mig för att stanna lite längre fast dimman igentligen gjorde att det i stort sett skulle vara omöjligt att få fisk. Att jag stannade var mest för att titta på, och självklart stilla min nyfikenhet. Så snart landgången var ute sprang soldaterna ombord med bårarna och säckarna och efter en liten stund kom de tillbaka och lastade kvidande människor ombord på bilarna, där efter for de iväg med hög fart men sirenerna och blåljusen slog de inte på för än de lämnat hamnområdet. Vaktstyrkan gick ombord på fregatten och endast en man blev kvar på piren innanför avspärrningarna. Där kom den där förbannade måsen igen, men den här gången angrep han inte mig, utan vakten som satts ut av fregattens befäl. Efter den tredje attacken tröttnade vakten, och skrek: "Halt!" Halt eller jag skjuter skarpt!". Sedan avlossade han sin ak. I det tredje skottet träffade han måsen som då förvandlades från en flygande skrattande dåre till ett moln av fjädrar. När övriga vaktstyrkan kom och undrade vad som hänt sa han helt kallt. – Han angrep mej, så jag följde vaktinstruktionen. Men han kom nog undan. Jag såg inte vart han tog vägen, men fråga han, han som sitter där borta. När vaktchefen kom fram till mig och frågade, svarade jag sanningsenligt att han försvann, liksom i ett moln in i dimman. Vaktchefen bad mig efter att jag legitimerat mig att lämna hamnområdet för det nu var att betrakta som skyddsobjekt. Jag tänkte protestera, men mina kunskaper fick mig att plocka ihop mina grejor och oroligt åka hem. När jag kom hem sa jag inget till min fru, jag bara gick till sängs mycket orolig, och sov den jagades sömn.

 Det var en igentligen en tråkig dag, alltså en helt vanlig dag. Det var lite så där mulet utan att det regnade, disigt lite gråkallt och dimmigt. Jag var på mitt jobb precis som vanligt när min telefon ringde, jag tyckte mig höra det olycksbådande samtalet innan jag ens lyft på luren. Det var min fru Lena som ringde, hon var lite skärrad när hon sa: Mikael du måste genast ringa till hemvärnschefen, han sa att det var hemvärnslarm av skarp karaktär och att du skulle motringa. Jag kände genast fjärilar i magen och att halsbrännan var på väg, när jag frågade om han sa något mer, jo, han sa också att du skulle ringa de andra på listan. Men att du skulle få mer information när du ringde. Jag bad henne att hon skulle ta fram mina saker, och att hon sedan skulle göra i ordning en bra matsäck till mig. Sedan sa jag till henne att hon skulle packa barnens och hennes kläder i bilen, och att hon skulle göra sig klar för att utrymma huset, vilket var väldigt idiotiskt av mig då jag genast hamnade i den verbala brottning jag inte hade tid till. När jag sedan ringde hemvärnschefen visste jag att inom två timmar skulle befinna mig vid ett objekt med skarpladdat vapen. Jag förstod att nu var kriget på väg till Sverige, förspelet var slut.

*På plats.*

– Jag hade misstänkt hela tiden att det skulle gå så här. Att ni inte lyssnade på mig, att ni inte ….

Jag avbröt en gnällig objektchef med en relativt sur kommentar.

– Och vad hade det haft för betydelse om vi hade lyssnat på dig. Du tror väl inte att dina så kallade åsikter, om allt jävla skit skulle ha gjort någon skillnad eller? För att vara objektchef är du jävligt dum.

– Du är då ett jävla arsel. Det fattar väl jag också.

– Men varför kläcker du då en så barnslig kommentar då?

Vid detta laget tröttnar min gruppchef på den ovanligt fåniga diskussionen och säger att: nu får vi ge oss. Han menar att vi har betydligt viktigare saker att prata om. Vilket vi givetvis har och är ense om.

– Varför har inte alla kommit ? Det borde vara fler här nu!

Jag som i min egenskap av simpel hemvärnsman blir ju tvungen att ge vår objektchef en replik.

– Tror inte objektchefen att det beror på att det inte har gått mer än en timme ännu. Eller tror du att spetznas har tagit alla utom oss?.

– Du såg ju hur den där jävla marina jollen såg ut ! Tror du att det här är någon jävla lek.

– Nej jag tror inte, jag vet att detta inte är någon lek. Men om du som har gått på HVSS och allt, inte kan begripa att det tar faktiskt lite mer än en timme att samla ihop alla grejor och att ta sig hit. Jag har bara inte packat upp mitt, det var därför jag var så snabb.

– Kan ni två inte sluta ert jävla käbblande någon gång? Säger gruppchefen med ett väldigt irriterat vevande med armarna, som om det var myggor och inte vårt käbblande han jagade. Och fortsätter, vi vet att det är allvar, och vi vet att det bara har gått en timme.

Jag tycker att ni ska ta och göra det ni har till uppgift.

 Du Mikael tar och upprättar en vägspärr, och inträder i din roll som skyddsvakt.

 Och du som är objektchef ger honom den ordern, och sedan går du och ordnar våran stabsplats.

 Själv går jag en vaktrunda.

När jag gick iväg till min plats konstaterade jag att min gruppchef nog kommer att bli objektchef väldigt snart.

När jag hade blivit färdig med mina förberedelser, och i ordning ställt vägspärren ,kom de första. Det var Håkan och Ulf som också var vanliga hemvärnsmän och tillhörde min grupp.

– Vad bra att ni kom! Vi behöver förstärkning. Gå först och anmäl er hos objektchefen Nilsson, sedan kommer ni tillbaka hit och byter med mej så att jag kan möta Petter, han går en vaktrunda.

Kan inte jag byta med dej nu direkt? Frågade Håkan.

Så kan Ulf gå och anmäla oss båda.

– Nej, det går inte. Nilsson är ju så jävla petig med sånt här jävla småskit. Vi får på skaftet om vi inte följer det han tror att han har bestämt. Så knalla bort dit nu, men sno er på tillbaka.

När jag sedan träffade Petter så stod han och rökte på sin sura pipa. Han stirrade rätt ut i skogen och sa med tjock röst.

- Fan, jag trodde aldrig att det skulle bli allvar, att det skulle komma hit, hit till vårt gamla Svedala. Jag hade faktiskt hoppats att all det material vi inte fick till hemvärnet utan skeppades till Baltikum skulle göra att vi skulle slippa, vilket skit. Att dom kunde röra till det så jävligt, det trodde jag aldrig, aldrig.

- Nej, vem fan trodde att det skulle gå så här jävla snett bara för ett år sedan. Då var det ju bara kul med Hemvärnet. Men nu, nu är det allvar. Jag ställde mig också att stirra in i skogen, och jag tänkte nog på samma saker som Petter. Hur kunde det gå på detta viset, hur kunde de ställa till det så jävligt.

Innan vi röstade om vi skulle höra till EU eller inte, hade vår dåvarande regering sagt offentligt att vi skulle skydda och kontrollera Baltiskt territorium om de bara bad oss om det. För Sverige var det bara bra med ett buffertland som skulle ta den första smällen om Ryssen bestämde sig för att invadera och återta förlorat territorium.

Det gjorde dom, efter att en olycka med en urantransport som förgiftat västra Rysslands största sötvatten källa Lagoda. Ryssarna blev förbannade på esterna för att det var de som utförde transporten och därför också skyldiga till katastrofen. En olycka som man nästan kunde känna på lukten, att den var arrangerad av ryssarna bara för att få ett svepskäl för att invadera Estland.

Och helt plötsligt var vi där, vi satt där med picken i brevlådan, utan möjligheter att komma loss. Så när det blev den vad Nilsson så länge siat om, en militärkupp i Ryssland. Och de fick den stora ledaren de så länge ropat på. Då sa han att ryssarna nog kommer att ta tillbaka vad de en gång sett som deras eget territorium. Och då får vi betala dessa stora ord som Svenska politiker sprider omkring sig.

Kort där efter kom invasionen av Estland, och Sverige låg helt plötsligt i konflikt med vår stora granne i österlandet, Ryssland.

Det svenska jaktflyget tillsammans med våra marina enheter försökte att hålla Ryssen borta, men var dock tvungen att ge sig för övermakten. Estland föll. Sverige skickade frivilliga till Lettland, däribland undertecknad. Men efter förfärliga strider blev vi tvingade att dra oss tillbaka till Litauen.

Efter ytterligare en månad blev vi tvingade att dra oss tillbaka till Sverige, och efter några veckor föll även Litauen.

Hela NATO var mobiliserat, stora sammandragningar av trupper skedde emot gränserna som tidigare varit Warszawapaktens gräns. FN's säkerhetsråd utom självklart Ryssland, protesterade.

Detta gjorde även EU, inom ramen av vad WEU bar med sig.

Med detta trycket på Ryssland gjorde de vad de tyckte var det mest naturliga. De förklarade att endast Baltikum och dess allierade skulle få smaka på den ryska björnens ramar. Efter månader av utrensningar i Baltikum blev det nya stora sammandragningar av rysk trupp i detta område.

Våra politiker försökte att jämka oss samman om en lösning men misslyckades tydligen. För det är där vi är nu. Ryssland har brutit mot fördraget som FN och EU tvingade oss att skriva på, det så kallade Baltiska eldstilleståndet. På våren gick Ryssland ut och proklamerade att alla studenter skall göra värnplikt i två år, utan undantag. Den Ryska polisen fick det mycket hektiskt under en tid men fick relativt snart kontroll på situationen. Manskap strömmade till och de förband som fanns vid den Finska gränsen, hade snart inga platser lediga. Snart visade det sig att historien har en förmåga att upprepa sig, i form av Tysklands angrepp av Polen vid andra världskrigets utbrott. Men i detta fallet var det Rysk trupp utklädd till Finländare som anföll Ryska gränsstationer.

Och därmed var även Finland indragen i detta krig. Hela norra Europa var nu inblandad i denna konflikt. På Balkan var det krig där de flesta stater på ett eller annat vis med anknytning till F.d. Jugoslavien var inblandade, så även Sverige med FN-trupp. Europa bävade för denna gigantiska konflikt som var på väg med en hög fart.

*ANDRA DAGENS Morgon.*

Morgondimman hängde fortfarande i luften när jag stod och pinkade. Det skulle nog vara en vacker morgon om det inte varit för det eländiga kriget. Inte ens morgonståndet orkade upp med en så deprimerande tanke, så det är ju underligt att man över huvudet taget kan kliva upp, att resa sig från marken. Medan jag står och funderar om Lena och barnen har hunnit iväg, kommer Jonny. Han som alltid har en lustig kommentar till vad som händer, han säger - "jasså, här står du och ditt morronstånd”.

Du ska inte dra så hårt i draggen, du kan behöva den senare...

- Kan du aldrig ge dig, va. Här har hela jävla nationen dragits på fötter, och du bara skämtar. Kan du inte fatta att det nu är jävligt allvarligt. Leken är slut, vi kan snart dö, slitas i stycken om vi har otur.

- Det förstår väll ja åsså. Ja ä la ente totalt rudis ele. Kriget ta la ente slut bara för ja e sint.

- Vadå? Sint?

- Ja, arg då! Ja ramlar in e men gamla dialekt e blan^t.

- Ja det hörde jag nog. Men det spelar ingen roll vad du pratar för dialekt när du inte fattar att vi är i krig.

- I krig, eller på väg mot ett nytt liv eller sin egen död. Vad spelar det för roll? Tiden är utmätt och jag vet inte vad klockan är!

- Den är ju sex!

- Ditt pucko! Nu är det ju du som är en idiot! Klockan jag pratar om är livets klocka, och tiden är min eller om man vill, vår tid på jorden.

- Nu låter du som en präst!! Som en präst.

*STABSGENOMGÅNG*

Sten Nilsson.

– Givakt!!  Mitt namn är kapten Bladh, Milochef Sundvall skall strax orientera er om läget så var så snäll och sitt. Du Nilsson, kan väl ta fram overheadprojektorn.

Jag plockar fram sladden och kopplar i projektorn, sedan kollar jag om lampan fungerar, sedan sätter jag mig tillsammans med mina kollegor från de andra Hvstaberna som redan sitter ner undrande om varför vi blivit kallad till detta möte, jag säger lite ironiskt till kompanichefen från andra kompaniet:

– Svensson, nu har det nog gått och blivit krig.

När Sundvall väl kommer in ser han ut som han har gråtit, han börjar att informera oss om det kritiska läget.

- Tack för att ni kommit. Som ni förstår är läget väldigt oroande, Sverige har påbörjat den totala mobiliseringen men som ni redan vet går det trögt på grund av att återskaffningen är planerad för ett längre tidsperspektiv. Det Svenska flygvapnet, tillsammans med marina förband har försökt att hålla Fi på stången, men nu har det meddelas det att fientlig trupp har blivit iland satta. De har flera brohuvuden efter kusten och ”hangar fartyget” Gotland är på god väg att falla om de nu inte redan gjort så.

Därmed blir även hemvärnsförbanden underordnad det militära försvaret av Sverige. Vi skall aldrig ge oss för än att alla utomsvenska förband lämnat Sverige och som vanligt gäller det att alla order om att lägga ner vapen är falska, Sverige ger sig aldrig.

Ni har alla svurit trohetseden och vet betydelsen av en svensk soldats erinran, och vet således att Sverige aldrig kommer att kapitulera. Man har från regeringshåll redan konstaterat att Sveriges försvarsläge är endast något bättre än det var när andra världskriget startade. Nu har det tredje kanske börjat och det Svenska hoppet ligger hos Hemvärnet och några få värnpliktsförband. För tillfället ser det ut som om vi har åter gått till centralförsvars tanken då FI som sagt har flera brohuvuden på kusten och försöker med ”Hoppa bock” taktik skapa flera inåt landet, läget är väldigt kritiskt.

Er uppgift kommer nu att bli följande: Ni ska skydda Sveriges mobilisering och ni ska fördröja och förhindra utländsk trupp att få fotfäste på vårt territorium. Alla försök till luftlandsättningar måste bekämpas.

1:a Kompaniet ska gå samman med hemvärnskompanierna i Tibro och Karlsborg. Tillsammans med de fast anställda och bevakningsplutonen på Karlsborgsfästning ska ni angripa och störa och om möjligt förstöra den befästning som Ryssen har uppe vid Askersund.

2:a Kompaniet ska se till att punkt A och C skyddas under mobiliseringen. När dessa har fått upp tillräcklig styrka för att skydda sig själva ska ni förstärka 1:a kompaniet uppe i Askersund. Frågor?

-Jo, var är första kompaniets skyddspluton? Den har inte rapporterat in sig ännu!

- Det är en berättigad fråga, och jag kan bara meddela att av din skyddspluton finns det endast tre svårt skadade kvar. De andra omkom i en försåtsminering bestående av splitterminor när de försökte att hjälpa skyddsgruppen på F7.

Vårt skydd för tillfället är Vättern och Flygvapnet, Skaraborgsbrigaden håller på att mobiliseras.

Ryssen har som sagt troligen tagit Gotland och angriper Stockholm, Uppsala, Örebro och Norrköping. Enligt vad jag vet har Norrköping och Örebro fallit i deras händer. Hur många döda vet jag inte, och inte heller hur många det är som är på flykt. Det verkar som om de försöker att dela Sverige för att bryta vårt försvar i delar. Det har ännu inte rapporterats några strider ifrån Skåne eller Blekinge hållet. Norra Öland är angripet och hur det går vet jag inte. Förutom Gävle så har inget hänt i hela Norrlandsregionen. Där fungerar systemen men det är svårt med mobiliseringen då de flesta i Norrlandsbrigaden kommer från södra Sverige.

Hans kropp började nu skaka, och tårarna strömmade ner från kinderna.

– Min fru och barn är hos mina svärföräldrar i Norrköping. Det senaste jag hörde från dom var när min fru ringde igår sedan har det varit tyst, helt tyst. Mobiltelefonnätet är dött.

Svensson tar Sundvall i handen och leder honom ner till bordet med kartorna. Han trycker ned honom vänligt men bestämt i en stol och säger:

- Hela min släkt kommer från Norrköping, och även om det inte vore så, så begriper jag vad du går igenom. Det var så här familjer kände sig i Baltikum när jag var där.

- Jag vet att många lider och det gör att jag mår ännu sämre.

- Vi ska göra vårt bästa för att hjälpa dem att bli fria igen.

Jag kände hur det gungade och konstaterade att mina skämt ibland blev lite malplacerade.

*Resans start*

Efter mötet kallade jag mina plutonchefer och gruppchefer samman och redovisade samma saker för dem som Sundvall redovisat någon timme tidigare för oss kompanichefer.

- Vi ska gå samman med hemvärnskompanierna i Tibro och Karlsborg. Tillsammans med de fastanställda och bevakningsplutonen på Karlsborgsfästning ska vi angripa den befästning som Ryssen har uppe vid Askersund.

Vi kan räkna med att bli angripna när som helst och var som helst så vi har från och med nu absolut högsta beredskap.

Under tiden jag pratade såg jag hur några började att gråta och jag kände att den känslomässiga stämningen började att bli väldigt tung.

 Jag sa:

– Ni som varit i Baltikum och slagits vet hur hårt det hela kan bli och till er andra kan jag bara säga, det kommer inte att bli roligt.

I Baltikum var förlusterna 30 % -iga här kan vi nog räkna med det dubbla om vi hamnar i direkt konfrontation. Så prata mycket med de du betraktar som dina vänner innan vi bryter upp, för det kan vara sista gången ni ser dem. Jag vill att ni ska samla kompaniet på plan för en gemensam genomgång, självklart gäller det inte bevakningen, för dem får deras plutonchef prata med så snart vi gör vaktavlösning.

Jag vill att ni ska ha dragit samma sak som jag talat om för er och även att ni noterar vilka som varit i Baltikum. Dessa ska föras ihop till en pluton som kommer att få de tyngsta uppdragen till att börja med.

Order:  Jag vill att ni ska ta alla män som varit i baltikum och föra över dem till 2:a plutonen.

Att på order framrycka via Karlsborg till Askersund och med hjälp av all trupp ni kan skramla ihop ta Askersund.

Frågor?

 Jag väntade en liten stund, men då ingen hade frågor blev det naturligt med, då ses vi om 30 minuter, UTGÅ!

När alla hade gått satt jag själv med mina tankar. Vi har endast 50 % -ig anslutning precis som övningarna den sista tiden och för att klara uppdraget behöver vi alla. Jag kollade i mina rullor och konstaterade att vi nog behöver ett uppsamlings heat. Jag ropade på Stf.

–Yngve kan du komma lite?

När Yngve kom in gav jag honom ordern.

 – De grupper som var med i Baltikum plutonen får med sin erfarenhet till första uppdrag att samla in följande personer…

*Yngve Broman*

Yngve Broman är 38 år och en person man ofta ser i föreningar och olika kommunala projekt.

Han är den som ser till att något blir gjort, och dessutom kan delegera på ett sådant vis att folk verkligen gör vad de blivit ombedda att göra.  Han har ett liv som ”den som kan fixa nästan allt” tränare. Det vill säga att han försöker att lära folk att vara kreativa och inte alltid fundera i banor som annars är väldigt typiskt för Skaraborg och människor generellt. Som exempel: Du ska inte tro att du är något bara för att du har betyg, eller som många andra gärna kallar det ”by mentalitet” eller ”Jante lagar”. Han försöker att få människor att se en framtid där man har en möjlighet att bli något eller någon. Han arbetar efter några enkla visdomsord som att ”För att kunna ta nya tag måste man släppa de gamla” och ” Där andra bara ser problem och svårigheter, kan du med kreativitet hitta tidernas möjlighet!”. Han är helt enkelt den personen som försöker att få dig och mig att växa som människa. För att kunna få människor att begripa vad han menar så har han varit på olika strapats övningar, där han har använt sina kunskaper i fysik och kemi för att lösa olika problem. Han har även läst botanik och olika språk. Han har blivit något av Hemvärnets ”McAywer”.

Ett av Yngves problem är att han har varit gift, och har inte kommit över skilsmässan. Han hade haft det svårt fast de inga barn hade. Detta är nog till stor del beroende av att de hade samma intresse och hobbies, och att de varit med om så många strapatser tillsammans. Han hade träffat sin då blivande fru på Chalmers när han läste in lite fysik och kemi. De drev ett företag tillsammans som hade alla stora företag som kunder detta pga. att de var så duktiga i att få människor att begripa vad de försökte att lära ut, att hitta sig själv och att de kan om de vill. Tack vare sin stora kompetens så fick de alltid erbjudande om att jobba för olika företag och lönerna som erbjöds var inte några svältlöner.

Under en tränings runda på cykel i skogen råkade Yngve köra omkull lite olyckligt och bröt ett ben och en arm vilket gjorde att han fick en högst ofrivillig semester och konvalescens. När han sedan endast kunde ta de teoretiska bitarna före de olika strapatsövningarna märkte han att något blivit fel. Under ett träningspass efter det att han blivit av med gips på både arm och ben kom förklaringen. Hon hade fått ett jobb i USA med en lön som låg i klass med deras företags årsomsättning, dessutom så ville hon skiljas. En av orsakerna att hon blev erbjuden jobbet var, att hon och denne VD i företaget som hon blivit erbjuden jobb i nu varit tillsammans under en tid och skulle nog bli ett par. Hon förklarade att hon nu också hemskt gärna ville ha barn, men inte tillsammans med en så orolig själ som Yngve. Hon lovade att hon inte skulle kräva någon del i företaget, bara Yngve gick med på en smidig skilsmässa. Han har nu ett intakt företag med fem anställda som går bättre än någonsin. Men vad spelar pengar för roll om man är olycklig. Bara för att försöka att utnyttja sina kunskaper i överlevnad var han en av de svenskar som åkte över till Baltikum. Där fick han lära sig vad lidande var och att hans kärleks bekymmer och självömkan var av sekundär kvalité. Han fick också en insikt i svårigheten att föra trupp under strid, och att detta är lättare på pappret än i verkliga förhållande. Den största insikten blev när han hamnade i det läget att varje felaktigt beslut ledde till att hans kompani fick förluster, men att undvika att ta beslut innebar att man fick ännu större förluster. Han använde alla sina kunskaper till att överleva och att få så lite förluster som möjligt. Men returen till Sverige innebar inte att man kunde undvika att ta svåra beslut. Och nu när kriget kom till i Sverige var det svårt att inte kunna känna skuld till familjer man inte känner då man tagit livet av deras anhöriga, direkt eller indirekt. En positiv sak med att ha ett överlevnadsföretag är att man vet att det finns fler överlevare, än vad folk tror. Inte bara i den formen att man har anställda som kan, utan att man vet att man har bevisat för flera människor att de kan om de bara börjar tänka lite mer på hur man ska dechiffrera ett problem, än att göra dem större, så kan man överleva. Som befäl i Hemvärnet har Yngve satt som mål att alla i hans pluton ska vara en överlevare och som första krav på sina plutonchefer och gruppchefer han har är att de ska vara överlevare och inga tafatta mesar. Det gällde bara att fokusera på målet så att man inte ser alla hinder.

*Uppställning*

1:a grupp.

Löjtnant Yngve Broman kom bort till oss och sa:

– Olsson ! Det är uppställning på planen, men först ska alla kontrollera att ni har laddat med skarpt och att ni inte har lösskjutningsanordning på. Kontrollera varandra. Kolla även skyddsmasken att den är färdig för användande, alltså inget jävla plast i eller på. VERKSTÄLL!!

- Väldans vad han var gapig! Har han svårt att svälja eller?!

- Det får du nog fråga honom men nog kan man tro att han har fått det lite hett om öronen. Hans skägg var ju helt rött!!!

Vi brast alla i ett gapskratt åt det något barnsliga skämtet, med tanke på att Broman var helt skallig förutom det röda lysande skägget som omringade hans röda flint.

Min mage brummade något efter pulverkaffet och talade om hur äckligt den tyckte att det smakade. Jag kunde ju inte annat än att hålla med, för pulverkaffe är äckligt. Men till magen sa jag högt:

- Du ska få lite sövel om en stund, bara di har pratat färdit.

De andra började att skratta och sa lite hånfullt:

- Du tror väl inte att du hinner och äta innan uppställningen?

- Det är nog bäst det, för annars kanske min mage kommer att överfalla något högre befäl och äta upp honom.

- Va, menar du att din mage har ett eget liv?

- Jo visst har den det!! Du hör ju vilket jävla liv den för, och jag kan inte få den att sluta. Föresten så tror jag inte att jag vill att den ska sluta, för då kan man ju få för sig att man är död.

Just då kom Broman tillbaks och börjar att vråla.

- Vad ända in i glödheta helvete står ni här och fiser? Har jag inte sagt att ni ska kolla och iordningställa era vapen??? Om ni nu mot förmodan inte har fattat vad jag säger så ta då en förbannade hörselpropp och stoppar i vänster öra. Sedan tar ni och stoppar den andra proppen i byxorna i närheten av röven så även den får känna på hur det är att inte höra och inte låta. Där efter ställer ni er på kolonn med riktning mot höga tallen, benämning TALLEN. Då har ni alla höger öra i riktning mot mig och det jag säger kan bara åka in i era huvuden, men inte komma ut vare sig som skit prat eller visslingar. Vi har inte tid med lek och glam för vi ska ut och kriga! Begrips?!!

- Ja! Löjtnant! Vrålade vi unisont och slog ihop klackarna med varierande resultat, allt ifrån nazismäll till enbent hoppande.

Jag skrek så högt jag kunde:

- Andra gruppen, uppställning på kolonn, med riktning TALLEN! Verkställ!

När vi efter några virriga sekunder medan vi försökte att ställa oss på plats kommit till ro, skrek jag:

- Montera en hörselpropp i vänster öra! Verkställ!

Men innan någon fått upp hörselproppar och den vanliga frågan om jag inte har några, hur ska jag göra då? Var ställd, skrek Broman:

- Manöver för helvete, manöver.

Med ett tillkämpat lugn säger han sedan: När ni nu står på kolonn kan ni väl enkelt och smidigt kolla vapen och mask, för att sedan gå och ställa upp snyggt och prydligt på stora plan. Där kommer ni få mer information om hur läget är och vad våra uppgifter kommer att bli: sa Broman med ett tillkämpat lugn. Man kunde se hur blodet pulserade i tinningarna och att hela hans ansikte var lysande rött, med Skägg och allt.

Sedan sa han, Verkställ. Och gick bort till 2: a grupp ”Smeket” som fortfarande höll på med att plocka med sina grejor.

*TRANSPORT på väg*

- Fy Fagerlund! Ska vi använda våra egna bilar är de inte riktigt kloka? Jag vill inte ha en massa folk som sitter och fiser i min bil! Hojtar Person och flimrar med ögonen.

- Vad får dig att tro att någon vill åka i din lilla Fiat. Man kan ju inte ha AK’n ihopsatt i den, du måste ju ha takräcke på för att kunna ha med din på övningarna. Du kan få köra på våra ryggsäckar om du har tur. Annars kan du få åka med Anderberg, så lämnar vi din bil här i skogen! Svarar vår kompanichef väldigt irriterat.

- Men då kanske någon stjäl den!

- Vem i denna värld kan vara så dum att man stjäl en Fiat? Du tror väl inte att tjuvar är människor utan problem och som bara önskar att skaffa sig så många de bara orkar?

- Men min bil är en verklig klenod, en dyrgrip bland samlare, ett objekt av bästa kvalité.

- Snälla du! Om du nu bara tänker lite så befinner vi oss faktiskt i krig. Så ingen bryr sig om din bil finns eller inte. Den är ett sandkorn i ett sandtag. Men om du lämnar den här så kanske du kan återvända hit och hämta den då vi är klara med vad vi nu ska göra.

- Ja, på så sätt har du ju faktiskt rätt. Min bil kanske överlever kriget och blir ett ännu skönare objekt, en dyrgrip från tiden innan allt elände. Tänk att sälja den då kan ju kanske inbringa en förmögenhet.

–  Person, du kan ju fortsätta att drömma om en ”kanske framtid”, men nu måste du bestämma dig. Ska vi ta din bil eller ska du åka med Anderberg?

– Jag åker med Anderberg, jag ska bara kamouflera min bil så ingen kan hitta den för lätt. Man borde ha grävt ner den så att ingen skulle kunna hitta den utan att veta var den befinner sig.

– Om du hissar upp den i ett träd så kommer folk att tro att det är en fågelholk!

– Anderberg, du tar andra gruppens KSP och radio i din Xryssler. Person, Blom, Stenström och Broman åker med dig. Olsson, du tar med dig, radio, GRG och den gruppen i din bil. Jag och resten av första, och andra grupp åker i TG bilen för de ska hämta upp lite fler av dem som inte har ”hunnit” komma ännu. Grupp tre och fyra delar upp sig på tre bilar, och Stfgrch åker i sista bilen och har radio med sig. Om någon har tillgång till jaktradioapparater så försöker vi att plocka upp dessa när vi är på väg. Frågor? Repetera!

– Jag tar 2: a gruppens KSP och radio i min bil. Dessutom ska jag ha med mig Person, Blom, Stenström och Broman. I Olssons bil ska det vara en radio, GRG och GRG-gruppen. Du och 2: a gruppen och resten av 1: a åker i TG-bilen. Grupp 3 och 4 delar upp sig på tre bilar och i sista bilen ska minst Stfgrch och en radio befinna sig. Om det finns tillgång till jaktradioapparater ska vi hämta dessa.

– Ja så sa jag va? Eller? Ja nu är det så i alla fall. Frågor?

– Kan vi åka förbi ODAL? Där kan vi rekvirera alla deras jaktradio och deras GPS-er!

– Mycket bra förslag, vi åker via Odal när vi sticker. Fler förslag eller frågor?

-- Kan vi inte åka förbi grillen och rekvirera lite kaffe också?, för detta vi har smakar skit!

– Varför envisas ni med att komma med kassa idéer så snart man kommit med en bra? Är det något av själv ändamål att alltid göra sig till idiot så snart ni visat intelligens?

– Jo då blir ju du alltid tvungen att överväga vem du ska ge befälet, för ingen är självskriven.

– Okej då! Men nu är det dags, så ge order om uppsittning. Tala om för era gruppbefäl och chaufförerna i varje bil om vad som gäller. Verkställ!

*Mot Askersund*

– Varför ska vi stanna här i skogskanten? Frågade Person.

– Dels för att 2: a grupp skulle hinna ifatt oss med det folket som dom skulle samla ihop, och dessutom är det för att vi skulle kunna rasta och käka lite. Här i skogskanten är det ju bra för man har ju sikt över hela åkern så gör nu vad du ska och kolla efter flyg, och annat som kan vara misstänkt. Ta med dig Olsson en radio för tillkallande av mig och ni öppnar bara eld om ni blir direkt angripna. Har ni förstått? Verkställ!

En liten stund senare kom Löjtnant Broman springande tillsammans med Anderberg och en låda splitterminor mellan sig.

– Olsson! Du och Anderberg lägger ut minorna på åkern. Rikta dom mot luften med en svag vinkel från skogsbrynet, så att spridningen blir längsmed skogen och inte emot. Har du förstått?

-  Jo, men varför?

– Vi har fått rapport om att det kan vara ett luftlandsättningsföretag på väg mot oss. Så om vi ser att de försöker att hoppa här, så väntar vi med att skjuta på dem till de hänger i luften. När de sedan når ca: 50 meters höjd så blåser vi av splitterminorna, för då kan de vara hur mycket spetznaz de vill för de flesta kommer att vara skadade eller döda när de når marken. Så ni ska slå larm när ni ser att något är på väg. Förstått?

Frågor? Verkställ!

Där efter lämnade Broman oss med våra funderingar om effekterna av att låta splittret flyga upp i luften för att möta soldater i fallskärmar.

Det tog oss 30 minuter att få ut alla splitterminor på det sätt som Broman sagt, och det var inte längre så svårt att förstå vilken stoppeffekt det skulle få på dessa människor som helt oskyddade skulle hänga i en skärm på väg neråt. Av någon outgrundlig anledning så sparade vi två stycken som vi riggade enligt instruktionsboken. Nu var vi färdiga för deras ankomst.

– Stå på nurå! För det kommer något flygande! Skrek Person till oss vilket fick oss att springa så fort vi bara kunde. Lagom till att vi kastade oss i skydd kom en HIND flygande över det sista skogsbrynet och vi lät larmet gå.

*Luftförsvar*

När HINDen nästan landat hoppad en grupp ryska soldater ur och grupperade sig för igelkottsförsvar. De lastade ur sin utrustning med hög fart och helikoptern lyfte och tog ett svep runt skogen innan den flög vidare.

Petter som under tiden krupit fram till oss viskade:

- Ni har väl dem i skottgluggen hoppas jag?

Jag svarade att vi hade det bättre än så för vi hade dem täckta av våra trupp minor som vi inte lagt som Broman anvisat.

– Det är ju bra, vi låter dem hållas så länge de inte hittar någon av minorna ni anbringat, eller att de på något annat sätt skapar en fara för oss eller vår operation. Har ni förstått?

– Vi blåser av försvarsminorna om de verkar förstå att de är upptäckta!

– Ni måste skjuta alla som verkar överleva och kan göra motstånd! Hur långt bort är det till ryssarna?

Tja! En kornbredd över axlarna, det gör 0,5 meter dividerat med 2,5 streck är 0,2, så då blir det cirka 200m sa jag glatt, med tanke på att jag kommit ihåg vad Broman tjatat om på många övningar.

– Det är bra Olsson! Du gör mig verkligen glad i dag! Sa Broman och rusade vidare.

Strax där efter såg vi hur ryssarna satte upp en radio och en febril kontakt verkade upprätthållas. Vi blev osäkra på om det var att vi var upptäckta eller om det var en radioförbindelse med luftlandsättningen. Vi kom strax att höra mullret av stora flygplan och vi förstod att nu var det strax dags att göra åtgärder, så vi lät först larmet gå sedan väntade vi tills vi såg de första fallskärmarna. Då slog vi av truppminorna som i stort sett tog bort tio av det tjoget av soldater på marken och medan splittret fortfarande var i luften öppnade vi verkans eld mot dem som fortfarande stod upp. Jag hann att skjuta fem skott när det såg ut som alla var träffad. När jag sedan tittade upp mot himlen var det redan ett femtiotal fallskärmar i luften och fler utvecklade sig hela tiden. Jag bytte mål och skulle just ansluta mig till dem som redan riktat in sig på luft mål, då man hörde Broman ryta: Håll in elden för fan! Ni ser ju dem knappt! Vänta tills jag ger order!

När det inte kom några fler fallskärmar ur planet och den första tog mark röt Broman:

- Minor Eld!

Och när vi slagit av minorna och såg effekten av truppminor riktade mot fallande trupp, på hur fallskärmar slets i stycken och kroppar skaka av alla träffar från splitter. Vi såg hur män föll fritt genom luften efter att deras skärmar slitits sönder och träffa andra skärmar, så att likt dominoeffekt bli två som föll med hög hastighet genom luften och träffa marken.

Då kom ordern:

– Skjut på alla som tagit mark och sedan arbeta er uppåt. ELD! ELD! ELD!

 Sedan gick ha bort till tredje grupp och beordrade fram pansarskott, med motiveringen: – Fi kommer snart med helikopter och troligen över skogen vänta med att skjuta tills han hovrar eller kommer rakt mot er, då skjuter ni. Frågor? Verkställ. Där efter gick han bort till KSP-gruppen och sa:

– Håll inne er eld tills ni ser att Fi kan samla sig eller att ni ser helikoptrar att skjuta på. Prickskyttet får de andra ta hand om. Jag tror nog att Olsson skjuter fler av dem som hänger i luften än fåglar han sköt på hela förra sommarn. Och helt klart fler än ni kan ta med KSP’n. Ni skjuter på allt som försöker att samla sig för motattack eller till flykt. Förstått? Frågor? Verkställ!

Jag  tog riktpunkt mitt i målet och började att skjuta först på de jag såg springa på marken efter principen ”ett skott nytt mål”. När jag sedan bytt mitt första magasin började jag att skjuta på de som fortfarande hängde i fallskärm och siktade även nu mitt i målet, den första träffen jag såg var när kulan kraschade in i huvudet på en ryss som hade börjat att skjuta mot vår riktning. Efter något som kändes som en evighet var mina tre av fyra magasin tomma och jag började signalera att jag behövde mer ammo. Friberg från tredje gruppen slängde över sex paket med ammo och skrek samtidigt till, helikoptrar kommer klockan åtta! Ungefär samtidigt fräste det till i luften av kanon eld från helikoptrarna och våra pansar skott som man kunde följa via rökstrimman bakom. Den ene helikoptern hann och gira lite men båda träffades av pansarskotten som exploderade strax under rotorbladen och föll brinnande mot marken medan delar och lågor sprutade kring dessa nu mer, före detta luftfarkoster i mångmiljonklass och som zeppelinaren Hindenburg kraschar mot marken i ett eldhav där det redan låg soldater, skadade och döda. KSP’n som var laddad med var tredje spårljus och var femte pansarbrytande började skjuta salvor mot dem som försökte att ta sig ut från helikoptrarna. Vilket resulterade i att när flygbränslet och den ammunition som fanns om bord exploderade, så spreds brinnande delar av helikoptrar och människor som en röksvamps sporer över åkern. Strax där efter som vi tyckte var en evighet, kommenderades det växelvis framryckning med nedhållande eld, med målet att krossa allt motstånd som eventuellt skulle kunna finnas kvar. Jag sprang ett tjugotal steg och sedan slängde jag mig på knä och började skjuta patronvis eld mot allt som hade uniform som inte var spräcklig likt vår. När andra grupp passerat med ett tjugotal steg och stannade upp och börjat att skjuta rusade jag upp och full fart framåt under tiden jag bytte magasin. Strax där efter gick jag ner till knästående och började att leta mål att skjuta på. Jag såg några som sprang så jag slängde mig åt sidan och på mage, där efter sköt jag mot de jag trodde fortfarande levde och mot terräng som jag visste att det legat folk bakom och sådant som såg ut som ett bra skydd.

När vi lite senare kommit över till den andra sidan kändes min puls så hög att jag trodde det var ett enda pulsslag, röken från helikoptrarna sved i lungorna och det vrålade i öronen efter alla skott som smällt runt om kring mig, jag var fortfarande het av adrenalin som fortfarande pumpade i min kropp och kände att jag skulle kunna skjuta vem som helst som riktade ett vapen mot mig. Endast några få skott skjutits från Ryssarna på grund av det kaos som uppstod då många sårade och döda kom droppande från himmeln tillsammans med två brinnande helikoptrar, kunde vi konstatera att av de cirka 150 man starka luftlandsättningen var endast 10 stycken överlevande, och alla svårt sårade. För egen del hade vi inga förluster men många spydde av allt lemlästat och allt blod som blött upp ryssarnas kläder och av stanken av bränt kött, några av de våra hade inte skjutit ett enda skott.

Jonny! Vad ska vi göra med dessa? Ropade Håkan och pekade med AK’n mot de sårade och enda överlevande vi samlat ihop.

– Du kan väl soldatreglerna precis som jag, vi ska avväpna fångar under störst försiktighet, behandla sårade och ge dom den sjukvård och omsorg som deras tillstånd kräver. Under förutsättning att de avstår från varje fientlig handling. Sedan ska de överlämnas till närmsta chef.

Broman kom springande mot mig och Ulf medan vi gick runt och samlade ihop vapen och ammunition.

 – Nu får ni stå på grabbar! När ni är klara, töm bensin på allt i hopa och tänd på. Sedan möter ni upp på vägen, ni placerar er gruppvis i bilarna. Ni får fem minuter till på er, så stå på! Verkställ! Ropade han medan han sprang vidare till tredje gruppen som samlade in fallskärmar.

                      *Snabba ryck*

Vi satt och tittade på granatsprutan Håkan hade släpat med sig till vägen och Petter konstaterade att det var 250 granater i lådan som han lyckats räddat. När Löjtnant Broman kom åkande och vi började göra oss i ordning för ilastning.

Broman stannade bilen vevade ner rutan och sa:

– Det var bra att ni tänkte på detta att ta sådant vi behöver och inte elda upp allt bara för att jag sa så.

Plocka in alla fångar på flaket till 3:es lastbil, bind ihop dem ordentligt med varandra och i flaket. En chaufför och två vakter räcker. Stå på!! Vi måste snabbt vidare förbi Karlsborg innan de spränger bron vid sundet. Förbered alla att nu blir det åka av!!!

Väl inne i bilen så konstaterade vi att vi inte hade tappat någon, eller att vi var, vare sig död eller skadad. Vi skrattade och tyckte att vi var oövervinnliga för vi kände att vi hade varit nära döden utan att igentligen brytt oss, när Petter kallt sa: Har ni sett röken från Karlsborg? Det ser ut som om hela samhället brinner! Jag undrar om de tycker att vi är oövervinnliga?

När vi passerade Kråk i hög fart såg vi att gamla F6 var sönderbombat och i stort allt brann. Vi blev tvungna att sänka farten vid järnvägsövergången bara för att lastbilen med våra fångar skulle till fästningens bevakningspluton. Över allt såg vi sotiga människor som rörde sig mot Skövdevägen eller försökte att rädda något föremål ur en eld. Men istället för att vänta på gruppen med fångtransporten skulle återkomma, så kom orden över radion. Grupp Alfa Alfa, stå på. Vi måste förbi kanalbron så fort det bara går. Inte för att någon visste vilken grupp Alfa Alfa var men vi kände igen rösten och vi visste vad vi skulle göra. Fast korvmojen och macken brann så kunde vi konstatera att bron var hel och nästan hela Karlsborg var utraderat. Det fanns inte många flyktingar på väg mot Askersund så hastigheten steg men humöret sjönk.

*Djäknesundet.*

2:a Grupp ”Smeket”

”Frank” stängde av sin telefon och sa:

Tja grabbar nu tror ni att ni haft ert elddop, men det är helt fel. Innan vi drar ner till campingen måste vi kolla läget så att vi inte går på pumpen. Och med vi så menar jag vår grupp. Direkt efter vi passerat brosundet sitter vi av och rycker fram till fots mot campingen och när vi kommit dit så kollar vi läget, upprättar skydd och ropar in de andra. De problem vi har på vägen är att vi inte vet om det är vän eller fiende på campingen. Vi har att tänka på att eld mot oss kan vara från Karlsborgare. Vi kör efter SOLO och om vi får stridskänning drar vi oss ur om vi inte kan avgöra om det är vän eller fi. Vi har knappt om tid, helst ska vi ha löst uppgiften på mindre än en timme och sträckan att röra sig är cirka två kilometer fågelvägen. Lösen är ”sjukhus” och svaret är ”77”. Karlsborgarna ska ha blå reflexband om höger vrist, våra är gröna men på vänster vrist. ”Kaxig” och ”15” går först som spejare. Ögonkontakt bakom kommer ”Drutten och Gena” 20 meter till ögonkontakt bakom kommer vi andra. ”krysset och 08” skyddar bakåt. ”Bomansliden” du håller kontakt med kompaniet och försöker att hitta Karlsborgarna. Uppfattat? Frågor?

Okej då utgår vi så snart vi kommit fram.

*Patrull på väg*

När vi passerat bron svängde ”Kaxig” av vägen åt höger och vi gjorde en snabb avsittning. ”Frank” började spana med kikare mot husen i dalen och i vägens riktning mot Askersund. Samtidig som han ger oss order om att kolla utrustningen och att allt sitter fast som ska vara fast, radio, vapen och ammo. Vi utgår endast med stridsbälte, så kolla bössa, mössa och mask.

Redan efter några hundra meter kom första stoppet från ”Kaxig” och han signalerade att det fanns patrull i skogen, troligen sex till tio man. ”Frank” och ”Kaxig” beslöt efter en kortare överläggning och armviftartävling att gå vidare med högsta eldberedskap och i skyttelinje i cirka 250 steg bara för att se om det kunde var Karlsborgare i patrullen framför. Medan vi sakta smög mellan tall och gran, och blåbärsriset som rasslade runt kängorna kände man att pulsen steg och andhämtningen ökade, man kände en doft av upphetsning och rädsla. Rädsla över att bli överraskad och skjuten, eller att kanske skjuta en Karlsborgare bara för att man är stressad och rädd. Efter ett hundra tal steg kommer tecknet ”ner” och vi slänger oss ner i skydd så tyst det bara är möjligt för att sedan börja spana framåt över ett osäkrat vapen. ”Frank” ligger och spanar framåt med kikaren och ger efter en liten stund tecknet ”tummen upp”, vi repeterar men ligger kvar och hör när ”Kaxig” ropar ”sjukhus” med dov röst. Svaret kommer strax i form av ”77” och vi säkrar våra vapen men ligger kvar i skydd. ”Kaxig” ställer sig upp och visar var vi är, samtidigt som en uniform med blå reflex runt sitt ben visar sig i terrängen. ”Kaxig” och uniformen möts en bit in i skogen där de samtalar några sekunder och strax begär fram ”Bohmansliden” och ”Frank”. Vi ser att ”Frank” beordra ”igelkotte” och strax kommer en Karlsborgare och visar var vi ska ha vår eldställning. Efter några minuter kom ”Kaxig” och berättade om läget.

*Karl ”Kaxig” Axelsson*

Karl är en bra karl heter det alltid kring honom, han är rak och står för sina åsikter. Men igentligen innebar det att hans chefer tycker att han är besvärlig då han ofta ifrågasätter deras beslut, som i hans ögon är dåligt underbyggda eller bara motiveras dåligt. Han har nu jobbat på Mekverket i sex år som svarvare fast han igentligen är en välutbildad tekniker med stor arbetslivserfarenhet. När företaget han tidigare jobbat på gick i konkurs fick han jobb på Mekverket som svarvare och ett löfte på att om det blev ett ledigt tekniker jobb så skulle han få detta. Redan efter ett halvår blev han och de andra på hans avdelning skickade på en överlevnadsutbildning för att de skulle förstå vikten av samarbete.

Då träffade han Yngve Broman i dennes rätta element, en person som han tidigare bara betraktat som stöddig på de gemensamma hemvärnsövningar han varit med på. Karl blev tvungen att omvärdera Yngve helt. Och Yngve förstod att denne kaxiga Karl var bättre än vad han tyckt om honom på hemvärnsövningarna. Karl fick ett erbjudande att börja jobba hos Yngve men tackade nej med motiveringen att han var en industriarbetare med familj och inte en Skogsmulle.  Yngve var sedan dess hans mentor inom hemvärnet.

Karl och hans fru bor i utkanten av stan i ett flerfamiljshus som de ägde tillsammans med några vänner, Gösta ”Pluggen” Svensson och Jonas ”Proppen” Lindqvist och deras familjer, som också bor i huset. och som är gamla klasskompisar med Karl. Gösta är rörmokare men har inget intresse av det militära. Jonas är elektriker och dessutom ballongflygare vilket gör att han tycker när de har fest och han blir onykter ofta säger att han har högtflygande planer och seglar över alla problem.  Deras policy för de som bor i huset är att tre gånger om året har de husfest och de familjer som då vill får bjuda några vänner till festen. Alla män över tjugo år i huset, är med i whiskey kommittén, vilket är en herrklubb för whiskeykännare. I herrklubben WK är dessutom alla kamrater från Karls hemvärnsgrupp medlemmar. Karl har sedan tio år tillbaka varit WK general, och fått namnet ”Kaxig”. Alla medlemmar i WK får efter sitt inträdesdop ett smeknamn som har anknytning till deras yrke, namn eller personlighet att göra. WK skapades av ”Kaxigs” morbror och hans arbetskamrater för över trettio år sedan, så dagens medlemmar är alla relaterade till dessa personer. WK har nu femtio medlemmar i åldrar från 20 till 93 som alla gillar whisky.