Vad är det som är problemet?

När jag skriver känner jag verkligen att jag har något att förmedla, något jag vill tala om. Jag diskuterar gärna om allt. Ligger det utanför mitt kunskapsområde så ställer jag frågor för att jag är intresserad av vad den andre har för tankar. Mina frågor kan då verka väldigt dumma, men vet man inte vad en fallknop är eller skillnaden på en neutrin och neutron, ja då måste man fråga. Självklart kan man ljuga eller låtsas om att man kan , vilket snart då blir klart för den man talar med, även om de är väldigt självupptagna. Så jag läser allt möjligt och omöjligt, men jag läser inte damtidningar och jag undviker skvallerpressen, om jag kan. Jag är inte den som kan texterna på nya låtar. Jag är fruktansvärt dålig på artister och skådespelare, men jag tycker om det mesta när det gäller musik och film. Jag har läst(inte studerat) psykologi, fysik, kemi, matematik, ekonomi, teknologi, elektronik, tyska, engelska, geografi, historia, samhällskunskap med mera och lär mig fortfarande saker varje dag. Jo jag måste tillstå att jag faktiskt har studerat också, men jag betraktar mig själv som en medelohlsson. Jag är inte unik men jag är inte heller en byfåne. Jag har ett sätt att utföra saker som ibland är tåtrampande. Men jag står för mina åsikter och tycker att kritik ska vara saklig och rak. Gärna med förslag på förändringar som kan göra det bättre, annars vet inte folk vad som menas, eller gäller. Raka puckar alltså, fast det svider ibland.

Vadå näthat?

Här skulle jag gärna skriva vad jag tycker om detta, men jag hänvisar till Filippa Mannerheim istället, hon har nästan tagit ordet ur min mun.

Ett forum för åsikter.

Jag läser och skriver om händelser som upprör mitt rättspatos. Insändare som menar att anonyma skribenter inte behöver noteras, eller svaras. Ett klart problem med att inte klara av skillnaden på sakfråga och person. Om någon som jag själv signerar med Mikael Ohlsson så blir det 1000 träffar på ENIRO, vet man då vem som skrivit insändaren? Har det någon betydelse vilken det är som framför en åsikt eller kritik? Väger det tyngre om det är von eller af som tycker till än en vanlig son? På vilket sätt är det viktigt att man vet vem som har åsikten eller kritiken, så länge den är saklig? 

Jag har nu länge läst om personer som skriver att detta passar inte dem och de tycker inte om att inte få medhåll, så de lämnar forumet. Jag har läst uttryck från personer som är frustrerade av att de inte blir lyssnade på och att de blir ombedda att söka sig till andra forum för sitt sätt att se på världen. Istället för att man tittar på deras åsikt eller kritik sakligt och behandlar dem värdigt, utan tillmälen!

Ibland så svider det!

Min far är 82 på det 83:e av sitt liv. Om han är gammal? Nä, han har snart 83 års erfarenhet mot mina snart 54. Det är inte åldern man ska rädas, utan sjukdomarna. För det är dom som knäcker ens kropp och gör en gammal. Idag ringde en av mina mostrar, jag fann detta mycket roligt. För det första har mina mostrar så lika telefonröst att jag de första 3 minuterna inte visste vem av dem jag pratade med. Men sedan fick jag tillräckligt med information för att veta, vem jag talade med. 

Sedan har jag en förmåga att falla in i dialekten, samma sak när jag pratar med min syster i Åmål, efter några sekunder pratar jag Hälsingedialekt, fast jag bott i Skövde i 40år. Förr försökte jag att förtränga, men nu har jag gett upp, precis som med mitt öknamn på Volvo, det finns där och jag kan inte stoppa det fast jag ogillar det. 

Tackar som frågar!

Jag får ofta till mig att jag ser pigg ut, och att jag ser frisk ut. När jag möte människor, på jobbet eller utanför, ja, då har jag först vilat innan jag ger mig iväg. Jag brukar sova innan jag åker till jobbet, och jag brukar "vila" i två timmar innan jag åker iväg och handlar, eller vad jag nu gör. Annars orkar jag inte! Utan tvekan så mår jag bättre nu än i somras! Jag äter inget morfin! Men jag äter fortfarande smärtstillande. Jag orkar mer, men kollapsar med jämna mellanrum av ansträngning, utan egentligen gjort något speciellt. Jag har alltid, helst, vatten med mig. Annars får jag ännu mer problem med svamp i munnen, och med detta problem med tänderna. Jag dricker litervis med vatten varje dag, vilket medför väldigt många toalettbesök. Och så vidare, jag kan fortsätta med allt Cancern medfört i problem för mitt liv, men, jag lever!  Jag har inget att skryta med, men jag har fått ett nytt sätt att se på livet. Jag vet att jag har bra överlevnad på 5års sikt, 60-80%. Om man har metastaser är överlevnaden halverad. Jag hade metastaser i körtlar i halsen. Så nu handlar det om nästa röntgen, och om de kan hitta något nu.

Min största önskan just nu är inte att vinna på vare sig Lotto eller postkodlotteriet,

 utan att ännu en röntgen passeras med ett OK.

Så hur mår jag? Jag är livrädd, men jag hoppas, verkligen hoppas att allt är OK,

så att mitt liv kommer att kunna fortsätta. 

En orolig själ i en orolig värld!

Troende eller inte, funderande eller inte! Fördelen med att bo i Sverige är att man tillåts att uttrycka sina tankar om demokratin eller vara religiös. För att kunna vara det behövs det att vårt land är ett fritt land utan styrning av främmande makt, det är här min oroliga själ kommer in.
Hela mitt liv har jag varit försvarsvän och royalist, från det att jag kunde se en politisk agenda i allt blev jag liberal, och ser mig som en världsmedborgare med stark anknytning till Sverige, för detta är mitt fädernesland.
Vi bor i en värld som står i brand, så har den alltid gjort. Vårt problem i Sverige är att vi har haft fred sedan unionsupplösningen med Norge. Från den punkten har Sveriges försvarsförmåga åkt berg och dalbana, den existerade knappt vid första världskrigets utbrott, då vi tvingades att snabbupprusta med stora konsekvenser för samhället. Inför andra världskriget var det likadant.

Är demokratin gratis?

Varje generation måste förtjäna sin demokrati, för det är inget man bara får, utan den måste man kämpa för att behålla. Alla angrepp på våra grundlagar, eller begränsningar av våra grundläggande rättigheter är ett angrepp på demokratin, och ett steg mot ett mer totalitärt samhälle.
 Vårt försvar mot vår egen riksdag och regering är våra pennor och röster, vår vilja att inte godkänna alla ingrepp på vår integritet. Vår rätt att inte bli registrerad inskränks genom att Företag typ västtrafik inför ett register över dina resor. Kontant hantering av måttliga summor hos bank måste anmälas.
 IPRED som påstås skydda upphovsrätten, men verkligen endast är till för att skydda företagsintressen. FRA-lagen som gör att alla medborgare kan direkt eller indirekt avlyssnas.
 Kamera övervakningen som förenklas så att  man som liten företagare endast måste anmäla att man har en kameraövervakning, inte ansöka om att få ha.
 Kameror som övervakar trafik i våra stora städer och även i övrig trafik.
Mobiltelefoner vars mastplatser registrerar var du befinner dig.
Din mataffär registerar dina matvanor för direktreklam som är personligt inriktad.
 Alla dina ekonomiska transaktioner registeras och kontrolleras.
 Dina boklån på biblioteket registreras, till lika även din närvaro på arbetet eller i skolan.

Vår DNA!

Idag har man DNA-register på minst tre miljoner Svenskar, och det bara ökar.
 49% av befolkningen anser att polisen ska få använda det så kallade PUK-registret.
 För att göra en lång historia kort," STOREBROR SER DIG!" och svensken har inte fattat att vår demokrati är i upplösning.

Slutord.

Om vi behöver ett starkt försvar? Jo, det är helt utan tvekan men på olika sätt. Vi behöver en myndighet som utreder polisens arbete oberoende av polisen. Vi behöver en oberoende domstol som utreder regering och riksdag. Vi behöver en stark myndighet som verkligen oberoende av FM/Riksdagen/Regeringen har en sådan makt att de kan besluta om försvarsanslagen och inköp av behovsmaterial .
Samt gör en omvärldsanalys med tanke på handling och konsekvens.
 Vi behöver ett extra val där just dessa personer väljs som skall utföra detta ämbete, och det ska vara opolitiskt!
Så nu har jag tyckt till, vad tycker ni?

Hur ser det ut i din värld?

Jag vaknar upp på morgonen vid åtta och känner mig pigg som en lärka. Solen skiner och jag går upp för att fixa frukost. Klockan tio känner jag värken i min kropp och funderar på om jag tagit mina värktabletter. Vi går en promenad på lite drygt trettio minuter. Det är samma runda som tidigare dagar, men inte samma som igår. Sträckan är ungefär lika men annan ändå, när det är en halvkilometer kvar känner jag att pulsen stiger och jag börjar att bli väldigt varm. När jag kommer hem blir jag tvungen att byta skjorta för den jag hade på mig är genomblöt av svett, det var inte som igår.
Vid tolv måste jag lägga mig för att vila/sova. Normalt brukar jag gör detta vid trettontiden, men idag blev det redan vid tolv. Vid strax innan femton väcker min fru mig och talar om att middagen är klar. Sallad, potatis och fisk, till detta vatten från vättern, utan bubblor, för jag tål inte kolsyra.
Vid artontiden är det nyheter, då sitter jag och somnar, verkligen, jag önskar att det vore dags att gå och lägga sig för jag är så trött.
På måndag ska jag göra samma sak och dessutom gå och träna på volvohuset, sjukgymnastik. Så då kommer jag vara jätte pigg på kvällen, hoppas jag.Jag har så mycket jag borde göra, jag har tiden men inte ork. Det är jobbigt att vilja mer än kroppen klarar, det känns så tungt.

En medlem i familjen har avlidit!

Det är grymt att säga på detta sätt, men vår älskade tjocktv är död! Den dog ikväll av spräckt skallbas och flimmer. När jag hörde dunsen flög jag som en örn fram över golv och trapp, dock inte för tvn´s skull utan för att kontrollera att min hustru inte skadat sig, för jag hörde en kraftig duns och min hustru som ropade till. När jag konstaterat att hon var oskadd, märkte jag att jag var väckt ur min dvala som snart skulle göra att, jag troligen skulle somnat vid vår andra tv.
 Adrenalin är märkligt, det gör en smärtfri och alert, men när det sjunker undan känner man desto mer. Glädje för att min hustru inte var skadad och sedan ett svidande i min plånbok, det var Skövdebon som gjorde sig gällande! Undrar vad detta kommer att kôsté? Det kan nog bli dürt!

Finish och yta!

Jag läser på nätet om Facebook och att det är så många som inte vill vara med, för att det är bara ytliga människor där! Tack alla ytliga människor för att ni finns, utan er vore världen fattig. Dessa fantastiskt djupa människor som tittar på tv och finner att Facebook bara är ett fönster mot "vänner" man inte känner, har de aldrig funderat på hur många de känner i tvserier de tittar på? Eller!? Det fantastiska med Facebook enligt mig, är att man kan hålla kontakt med släkt och vänner, dessutom med bekanta, arbetskamrater, föreningsmedlemmar och organisationer. Facebook är ju vad man gör det till!
 Jag läser att en del rensar i sina "vänner" listor och jag blir lika förvånad varje gång, varför gör man så? Vill man bli bekräftad på att de bryr sig om vad man skriver, eller vad handlar det om? Om man skriver banala saker, är det ingen som läser. Om man öppnar sig helt blir man inte tagen på allvar. Fast om man vill bli tagen på allvar, då måste man nog fråga sig, är Facebook rätt ställe? Sedan kan man ju fråga sig också om man själv vill bli borttagen från någons lista, någon som bett dig om dennes "vänskap"? Vad är det man har gjort, eller inte gjort? Varför vill inte denne person veta av mig längre? Har jag kränkt denne eller vad handlar det om? Är personen störd av att man kommenterar, eller för att man inte gör det? För att man är bara en läsare, eller för att man är en skrivare?
 Facebook är i min värld vad jag vill att den ska vara. Jag lämnar inte ut personer som inte vill bli namngivna, så länge de inte har ett konto där. Jag skriver om sådant jag kan stå för, även ibland banala saker. Ibland skriver jag saker för att väcka funderingar eller reaktioner, och även för att ifrågasätta "sanningar"! Jag har gjort Facebook till mitt fönster mot mediavärlden, ett sätt att sprida mina tankar och åsikter. Men det viktiga är att det är min värld jag visar och jag bestämmer över vad som syns!