Jag fick helt klart för mig här om dagen, att nästan 33 år av arbete på samma företag, och lojalitet till det samma inte har någon betydelse. Jag är en leverantör av arbetskraft och klarar jag inte av det kan jag stanna hemma. Att jag har minimal frånvaro tidigare, förutom skador jag ådragit mig från mitt jobb, har ingen betydelse. Min lojalitet är inget värt, mitt arbete och min kunskap är inte mer värt än ett par skitiga handskar. Men som sagt, jag behöva inte gissa vad som menades, jag fick ett rakt besked och det uppskattar jag. Så hur jag ska gå vidare nu det vete fåglarne, men tids nog kommer råd. Och jo, jag blir stött och deppad av ett rakt besked, precis som alla andra. Men jag vet i alla fall vad jag har att förhålla mig till!
Ring, ring!!
Magen värker, jag har huvudvärk och mår illa hela tiden. Jag har svårt att sova men är trött hela dagarna, kvällarna och på nätterna. Jag har ångest och är ärligt livrädd för ett besked om hur röntgen gick. Jag är imponerad av en av mina kamrater och hur kallt han verkar ta sina besked, men jag förstår, förstår hur rädd han egentligen är. För det är jag också!Mediciner, en del för värken jag har och andra för livet. Värken i mina axlar som slitits av arbete. Värken i min rygg som böjts av tunga lyft. Värken i min nacke som har hållit upp mitt huvud och haka. Värken i min tunga och hals på grund av behandlingen och av min cancer.
Orättvist? kanske, kanske inte. Jag är inte den som kan säga att någon annan skulle haft cancern istället för mig. Jag önskar att jag sluppit den, men jag önskar inte någon annan den, inte ens människor jag inte tycker om. Sjukdomen föll på min lott, inte direkt som högsta vinsten men den blev min. Det riktigt dåliga med detta är att jag är sjuk och min familj lider minst lika mycket, om inte mer.
Slutligen, samtidigt som jag vill ha ett besked om röntgen så är jag livrädd för svaret. Raka puckar hoppas jag, fast det kanske kommer att göra fruktansvärt ont.
