Min hjärna spinner!

Jag sitter och funderar lite så här på kvällskvisten och slötittar på Discovery. Det är då Det slår mig, Vi lever på en jord med ett magnetfält. Magnetfält används för informationsförflyttning. Vi sänder elektriska signaler som skapar störningar i det globala fältet som dessutom är mätbara. Om varje människa fick en tänkarhatt som uppfinnarjockes, kan vi förmedla oss till varandra via det globala fältet. Helt logiskt borde jag kunna förmedla mina tankar via en "tänkarhatt", till en vald mottagare som jag vet frekvensen till. Ingen telefon behövs längre, Googles översättare blir onödiga för vi kan kommunicera via tanken. Varje elektrik impuls skapar ett magnetfält. Kring varje elektron finns ett magnetfält. Man kan idag via att lägga en spole kring en ledare avläsa det elektriska fält som passerar ledaren, vilket innebär att man borde kunna avläsa tankar eller överföra den via en "spole" kring ledaren/hjärnan. Ett rum som formas via en tankemässig "spole" /faradays bur eller liknande, borde då kunna avläsa alla tankar som finns i rummet, då tankar är elektriska impulser i vår hjärna. Min tanke borde kunna färdas via det globala magnetfältet till vem som helst eller känd person. Med andra ord, telefonen kommer att försvinna för vi kommer att kunna läsa tankar och sända tankar till vald person.  Svindlande tanke, tänk om alla tänker till samma person, vad händer då med dennes hjärna? Utvecklas denne eller dör den hjärnan? Finns tekniken redan via tankeövervakning?
Discovery är en kanal som får en att tänka utanför boxen, fler personer borde pröva med att se på denna kanal och prova att släppa på spärrarna i hjärnan. Låt tanken flöda fritt och du kommer att bli friare!

Jag har en energitjuv i min kropp!!

Priset för att varit i väg och tränat är, jag har mått skitdåligt hela dagen och i princip bara sovit. Nu när jag sitter och skriver detta så vill jag bara somna, så det verkar som  om en timmes träning slukat all min energi, hur ska man då orka börja jobba?
 Jag tog halva vikten men behöll antalet repetitioner, så som de rekommenderade på ACTIC. De sa också att om du tycker att det känns för tungt, gå ner i vikt. Sagt och gjort jag började att värma upp på crosstrainern, nivå 8 i fem minuter. När Leif kom då var min puls på 150 ( ifjol aldrig över 100.) och han gav mig orsak att sluta. Han talade om att han och några till skulle göra Göteborsvarvet nästa år, och jag tänkte att, varför inte jag också?
Jag gjorde klart mitt schema med målet att detta fixar Micke! Visst det var inget problem, vissa stationer kändes lätta, men de flesta var fruktansvärda. Inte tunga, utan pulsökande och svett framkallande. Det var skönt att gå in i duschen när man var klar.
När jag kom hem lade jag mig för att vila, jag kände mig inte speciellt trött. Fast det har jag inte gjort vid trettontiden de sista dagarna, när jag blev väckt klockan fjorton ville jag bara sova vidare. Vi åt lasagne och jag var trött. Lite senare efter jag vilat, drack vi kaffe och jag var trött, bakelsen var god men jag var trött. Jag vilade lite och sedan sov jag till 18-nyheterna. Nu när jag sitter och skriver detta så skulle jag egentligen varit med min fantastiska hustru och handlat, men jag orkar inte, jag är trött, fruktansvärt trött. Jag känner för att sova för natten, jag skriver fel, och ibland slutar jag inte att trycka ner tangenterna för jag nästan sover. Så denna dags inlägg har korrigerats mycket, delete knappen har gått på högvarv.
Mitt jobb är inte att ladda batterierna, mitt jobb är att knacka bort kortslutningarna så jag får batterier att ladda! För på detta viset går det ju inte, jag är helt slut av en timmes medelmåttig ansträngning, hur i hela världen ska jag orka att arbeta?

Kan man bry sig för mycket?

jag har en familj jag älskar, jag har en släkt jag älskar fast inte på samma sätt. Jag vet att om man är för snäll och vill hjälpa övergår den eventuella tjänsten till en björntjänst, och det blir stjälpa fast tanken inte var sådan från börja. Många i min omgivning vill mig väl och det har jag inget problem med , det kan bli lite tjatigt ibland och jag låter nog fel på mitt tonläge då jag säger tack gärna, eller vad nu mitt svar kan vara. Det är ju inget man vill men när man får frågan om hur man mår och man vill säga jag mår skit bra, fast man mest mår skit. Om man sätter en skala från 0 till 10 där 0 är jag önskar jag vore död, och tio är jag mår superbra, kan knappast må bättre.Oftast mår man en sjua, rätt så ok till en åtta som är helt Ok. Men sedan ibland under en dag som är en åtta kan man må en femma under några timmar, för att sedan glida tillbaka till en sjua/åtta. Jag vet att det är tillfälligt att man kanske mår skit, men på frågan om hur man mår just nu blir lite svår att besvara. Och nu till frågan, kan man bry sig för mycket? När ska man sluta, eller rättare sagt inse att de måste ta konsekvenserna av sitt egna handlande. Problemet är att mitt namn och mitt ord finns i deras liv, och därmed även ett ansvar som ligger på mig. Ska jag bryta mitt ord, ska jag ta tillbaka mitt namn. Ska jag bli den klippa de litat på och lutat sig emot, vara tomma ord och ett namn utan värde. Min önskan är att alla människor som jag känner eller är bekant med, eller vet vem jag är, eller bara existerar på denna jord utan min vetskap, ska få vara friska och leva ett bra liv. Men jag vet att min rygga är välpackad och tung att bära så jag försöker att sätta mig själv först, fast oftast tänker jag på hur min hustru ska orka, för hennes ryggsäck är också väl packad. Mina barns väl och ve bekymrar mig också, de är vuxna och har egna liv utanför mitt och jag är bara en pappa som helst skulle vilja köra deras liv också, bära deras ryggsäckar och alltid stå där för att hjälpa till. Realistiskt så begriper jag att detta är inte möjligt, jag inser att ibland när de kommer att be mig om hjälp så är jag inte man nog, jag har inte resurserna, styrkan, orken eller den ekonomiska kapaciteten. Jag är en sjuk man som sliter för att bli frisk, min kamp är daglig och ständig, den är både fysisk och psykisk. Varje dag sliter jag med att försöka sträcka mig lite längre, bli lite starkare, orka lite till, och att inte tappa sugen. Varje kväll så tittar jag på min dag och försöker att göra en resumé. Jag försöker att se vad som blivit lite bättre, eller för den delen, mycket bättre. Det är inte lätt att hitta de sakerna, av någon orsak så ser man snabbare bakslagen, även om de är så små att de egentligen är försumbara. Jag vet att många bryr sig om mig och min hälsa och att jag på så sätt blir en sten i deras ryggsäckar. Det är absolut det minsta jag önskar vara. Jag är sjukskriven till för nu sista Augusti. Så i slutet på Augusti kommer jag och min läkare på KSS och eventuellt tillsammans med FK, kurator och läkare från smärtenheten, (om jag fortfarande använder Morfin då.) och diskutera mitt återinträde i arbetslivet. Från när och i vilken grad. Jag längtar efter att få börja att jobba igen, men är samtidigt livrädd för hur det ska bli. Att börja och jobba med Jocke, Samir, Schnappi, Andreas med flera är det minsta problemet. Nya maskiner med ett nytt programspråk är mer exalterade och intressant. Nya chefer och en ny arbetsplatstillhörighet är heller inte det primära problemet utan vad det handlar om är nog det att börja på jobbet igen. Det känns som man ska börja på ett helt nytt ställe fast jag har varit anställd på Volvo sedan 1980. Man har fjärilar i magen och vet inte riktigt om man ska hinna med som man gjorde förr, eller hur man kommer att tas emot när jag väl kommer dit. Har jag ändrat mig, har de ändrat sig. Det som är riktigt skit med att vara långsjukskriven är att man tappat kontakten med sina "ArbetsKAMRATER", de glider lite på stegen, precis som jag glidit på deras. Vad har hänt i deras liv, har någon skadat sig som jag inte vet? Har någon legat på sjukhus, eller förlorat någon anhörig? Har deras status ändrats från ogift till gift, eller tvärt om. Har någon fått barn eller bytt bil.
Detta är det som skrämmer mig med att börja att jobba, jag har inte varit en del i deras liv på snart ett år, och vice versa, de har blivit "arbetsBEKANTA" precis som jag.
 Vi känner varandras namn och vi har en historia ihop, that's it.

Tjena Micke! Hur mår du?

Det här är något jag inte egentligen vill skriva, men gör ändå. Jag är ledsen men en kamrat hörde av sig idag. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela, men en person som inte hört av sig på väldigt länge blir bara en person som jag känner, men inte vet något om. Vid hela mitt hjärta önskar jag att denne person hört av sig oftare och varit min vän, men alla kontakter mellan oss har varit att jag har ringt eller besökt. Det tråkiga är att denna person sjunker undan från att var min bästa kompis, min kompis som man delar hemligheter och personliga saker med, till en person vars namn jag känner, en bekant.
Min önskan var den, att det inte skulle bli så. Men tiden, skilda intressen, snedsteg med oväntade resultat, förflugna ord, arbeten, något som gjorde att vi gled ifrån varandra. Något som gjorde att vänskapen inte var av samma värde längre. Jag har inget problem i att vi blir kompisar igen,( det är inget som kommer utan att tiden går) för det vill jag väldigt gärna, men är kostnaden uppoffringar av mitt nuvarande liv eller förändringar som skadar min hustru och mitt förhållande, då är jag inte intresserad.
 Jag har varit sjukskriven sedan oktober 2011 i princip, jag har numera vad man kallar dålig ekonomi. Den buffert jag har behövs för att täcka bristerna i sjukpenningen, vilket innebär att jag/vi går bakåt varje månad. Jag har inga pengar att låna ut, det jag har behöver jag/vi själva. Mitt sparande är numera intet, utan snarare går jag på förbrukning. Cancern är en jäkla sjukdom som angriper ens ekonomi precis som ens hälsa, och just nu känns det som om min ekonomi vacklar mer än min hälsa. Jag klarar av detta till januari ungefär, men sedan behöver jag nya lösningar, helt klart nya lösningar.
Jag vill vara din kompis, men jag har inte råd eller möjlighet att låna dig pengar, men hade du varit min kompis hade jag troligen inte sagt nej, även om det inneburit att jag gått på knäna.

Morfin. Be or not to be!

Jag håller på med att trappa ner Morfinet, från plus 120mg per dygn med målet noll inom tidsrymden snart. Så jag börjar med att sänka 20mg+ per dygn, det verkar ju lätt det är ju bara att minska med pillrena så är man snart där. Men man måste kolla av så att man inte känner någon smärta någonstans först under en vecka. Sedan kan man minska igen, enkelt. Okej men om man nu har andra ställen som gör ont, är man då så villig att ta bort smärtlindraren?Värk i ryggen och i axlarna från tungt arbete, värk i knän och stela höfter. Vill man verkligen ha tillbaka detta bara för att bli av med morfinet.  Morfin är vanebildande vilket gör att jag kommer att bli tvungen att öka dosen om värken ska kunna hållas borta, men jag tål inte morfin. Jag klarar inte av att äta morfin utan att äta medicin mot illamående, dessa har en massa otrevliga bieffekter som gör att man mår skit av det iställe. Lite av pest eller kolera läge  alltså! Jag väljer att vara utan morfin för problemen med morfinet är större än  att vara utan, och jo det vore skönt att vara helt smärtfri, men att alltid gå runt och må illa som om man vore bakis, ja då väljer jag i alla fall, Inget Morfin.
Men jag måste erkänna att det är svårt, halsen känns tjock och öm, jag mår inte direkt en tia på skalan, utan snarare en sjua med tendenser sex och ibland åtta. Det är fast jag inte räknar värken i kroppen för övrigt.
Jag äter alvedon i full dos, det gör att jag har viss dämpning av övrig värk för den förstärker morfinet, som jag minskar. Nåja, jag har i alla fall inte tänkt att bli någon pillerberoende trollunge och springa kring på stan och råna tanter. Målet är klart och fixerat, morfinfri inom två månader, så jag kan börja köra bil igen, och utan värk hoppas jag.

God jul Micke! Från Tomten!

Idag var jag i Göteborg, på Sahlgrenska för att få reda på hur landet ligger. Jag har hållit vikt men förlorat muskelmassa, fast det är ju sådant som går att åtgärda med ett gympass eller två. Så nu är det dags att börja besöka Actic igen, och jag förstår att jag inte kan börja där jag slutade. Röntgen då, hur var det med datatomografin? Jo, det verkar riktigt bra. De har inte kunnat se något av modertumören och det har inte hittat fler metastaser. Detta är bra, mycket bra. Jag är inte på något sätt friskförklarad men det är verkligen ljust. Jag kommer att fortsätta att vara helt sjukskriven i minst två månader till, sen får man se om det går att börja att jobba med en 25% eller så. Det hela handlar om att orka. Idag har jag åkt bil tur och retur Göteborg och gått en sväng på Botaniska. Ikväll är jag helt slut, jag som sov nästan hela vägen hem orkar inte så mycket mera än sitta och gäspa vid datorn. Jag ska börja att trappa ner på morfinet och även medicinen mot illamående, morfinet borde gå, men illamående pillerna kan bli svårare för jag mådde riktigt dåligt i morse, så där så att jag funderade på att ringa och säga att jag inte orkar komma till Gbg. Men det hela handlade väl om nervositet, för att få ett besked. Tro inte annat än man är byxis även om man känner sig säker på svaret. Jag menar bara att om röntgen hade sagt något negativt då hade telefonen ringt blixtsnabbt efter röntgen. Så varje dag som gick blev jag säkrare på resultatet, och när min läkare Dan gick på semester utan att höra av sig var jag säker, men ändå!
När vi tog hissen upp till min läkare Hedda trodde jag att jag skulle dö av hjärtinfarkt, jag var så rädd för beskedet och att det skulle vara negativt. För att göra om den kuren eller ännu värre, är inget jag önskar någon.
Jag har fått en inbjudan till en rekreationsgård i skåne, för personer med cancer i mun och hals i olika stadier. Först tänkte jag åka för det verkade som en bra idé, att få träffa diverse sakkunniga och likasinnade personer. Men efter lite överläggning med mig själv ändrade jag mig. Jag har Bosse, Conny och Bengt att prata med när det gäller cancern. Bosse är frisk från sin, Conny är ny med sin och Bengt, ja honom måste jag prata med för jag vet inte hur han mår idag.
Sakkunniga. Med egen erfarenhet Bosse, Conny och Bengt. Jag har mina läkare, tandhygienist och min kontaktsköterska och jag har Agneta min bästa terapeut efter min underbara, vackraste, älskade, fantastiska, absolut bästa hustru Lena, som jag inte vet hur det skulle gått om jag inte haft.
Lena, tack för att jag får vara en del av ditt liv, jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Nå, jag ändrade mig för att jag vill inte träffa människor som har samma cancer som jag, människor som inte dragit av samma lotter som jag, människor som tillhör de 30% som är undantagen. De som måste amputera sin tunga, sin käke. Människor som aldrig kommer att kunna äta på normalt sätt mer, eller människor som aldrig kommer att kunna prata utan hjälp från elektroniken. Jag vill inte träffa de som inte är lika lyckligt lottade som jag. Jag är glad för att jag kommer att få fortsätta att leva, men jag lider i min själ för att andra inte blev vinnare.
Visst deppar jag ihop ibland, visst mår jag så dåligt ibland att jag inte vet vad jag ska ta vägen, visst har jag vår och höst depressioner. De hade jag precis som många andra även tidigare, men jag har alltid sett mig som en lyckligt lottad person med jättebra barn, en underbar hustru och ett fantastiskt liv, detta har alltid gjort att min inställning till livet har varit, lev det liv du har, ångra inget du gjort för det är dina val. Du har tagit beslut från det läge du då befann dig i, med de kunskaper och erfarenhet du då hade, inget går att ångra.
Jag har fått ett extra liv, vilket är få förunnat.Mitt nya liv ska jag försöka leva så gott jag någonsin kan, jag tror på karma och detta kan vara payback, så jag ska ta hand om det.
De flesta har inte begripit att detta är det enda livet man har, så lev väl!