Året tar slut och min marsch tar sin början!

Stressfaktorer, att inte kunna styra, jag är på väg att bli en passagerare i mitt eget liv. Jag är livrädd!!
Jag har nu gjort njurfunktionskontrollen med ett resultat jag inte vet. Kommande vecka ska jag iväg och kolla tänderna. Så det blir måndagen och tisdagens ärenden. Vad ska man säga, nu finns tiderna klara för min start så nu är det marschkängor på och Start walking!!!

Lära nytt, eller bjuda på sig själv?

En vis man sa en gång att, det är bättre att vara tyst och låta folk tro att man inget kan, än att öppna munnen och bevisa det. Denne vise man tyckte säker så och skapade beviset själv.
Som jag sa till unge herr P härom dagen, förståndet kommer inte med skägget, inte heller med en vildvuxen frisyr, fast det är många som hävdar detta.
Idag i mitt liv, jag kan inte tjuvstarta min behandling, jag kan inte skynda på förloppet till behandling. Jag kan inte ta en genväg eller fuska. Jag kan inte smita från behandlingen och jag har ingen plan-B. Jag har ingen kontroll över mitt liv idag. Det är snarare så att en massa människor runt om mig ser till mig och sköter planering och genomföranden. Jag måste lita på andra! Från att levt enligt principen att "själv, är bäste dräng!" till att lita på att människor i min omgivning gör sitt, det är ett svårt och jobbigt steg. JAG HAR INGEN KONTROLL!

Idag är våren vaken!

Färgtonerna ute är med basen grå, men jag vill se allt med ett litet lätt rött skimmer, för då känns det att våren är på väg. Ett rött skimmer som kommer från kärleken till livet, och att man vaknat till ännu en dag med nya händelser och lärdomar. Man måste ju bara säga att även om vädret är sorgligt med sitt gråa, så är det positiva att det kommer ju ingen snö!
Jag så att en 50-årig arbetslös kvinna på Öland vann 2,5 miljoner på spel, och alla tycker att det var bra att pengarna hamnat rätt. Så länge det är en person som spelat vinner, då hamnar väl pengarna rätt, eller? Jag är en fattig bonddräng med fyra barn, som aldrig spelar, men jag vann 2,5 miljoner!?
Personligen så måste jag nog tycka det vore roligt att jag vinner stora summor pengar, men att förutsättningen för att vinna är väl att man spelar och om jag får välja, ja då väljer jag hälsa före pengar.
Jag tog mig en promenad idag och träffade många Volvo-kamrater, det vill säga personer som delar arbetsplats med mig men som jag sällan träffar i arbetet, numera. En del av mina kollegor från Volvo har glömt, att vi har varit väldigt nära, men på grund av att vi bytt arbetsuppgifter kommit ifrån varandra.
Jag har få riktiga vänner, och dessa är jag väldigt rädd om för priset av en förlorad vän väldigt högt, och så rik är inte jag. För en del människor är det ingen kostnad att förlora en vän  eller en god kamrat, de tror att sådana står på rad och bara väntar på att få träffas. I min värld är en förlorad vän en katastrof som är svår att överblicka. En god arbetskamrat som man förlorar är även det illa, men ingen katastrof. För när man byter jobb så ingår detta, även om det gör ont. Men de är aldrig bortglömda.
Jag har jobbat på Volvo i över trettio år, jag har jobbat i nästan alla hallar på Volvo lastvagnar, jag har träffat en otroligt stor massa människor som gjort ett stort intryck på mig, och alla dessa är mina Volvo- kamrater och som jag till utseende kommer ihåg, en del även med namn fast det var tjugo-tjugofem år sedan vi jobbade ihop. Det viktigaste i mitt resonemang är att oavsett hur många människor jag lär känna, så har jag inte råd att mista en riktig vän och att förlora en god arbetskamrat svider även det.

Nu är det kväll och jag har snart avslutat även en onsdag, i morgon ska jag iväg för att kontrollera mina njurar. Jag vet inte hur det ska gå till men det blir säkert ett lärorikt äventyr det med. Jag återkommer med detta senare. Nu ikväll är färgen mörkblå med inslag av rött och grönt, man känner doften av pellets och vindar som för med sig värme. Det är vårvindarna som kommit för tidigt.

Första vardagen efter jul!

Handlat, check! Kastat skräp, Check! Letat efter kantareller, check, utan resultat! Pratat med människor som jag känner, check! Spelat på min Uke, Check, dubble check!  Detta är min sociala dag,  då de ringt från KSS och talat om för mig att de har en tid som jag kan komma dit på denna vecka, till oralkirurgen. Detta är för att kontrollera att mina tänder är ok, annars måste det fixas innan behandlingarna kan börja. Min tandläkare sa att allt var ok i oktober, man kan ju tvivla på att detta har förändrats. men man måste ta det säkra före det osäkra.
Denna kväll har jag spelat på min uke-lelle( Göteborgs skämt) och tränat skönsång. Ännu inga protester, jag är förvånad!
Bonde E2 till E4.

Det är en bra dag idag, den är helt UKEj!

Jag fick en ukelele av min son i julklapp, så nu är det upp till bevis. Jag tränar varje dag, tills jag får ont i fingertopparna. Men jag måste tillstå att det är riktigt roligt, och att man har tankarna helt på något annat. Om jag gör framsteg? det kan bara omgivningen svara på, de har i alla fall inte bett mig att sluta ännu. Fast jag har ju inte börjat att sjunga ännu, så den tiden kommer nog också.
Dagens plan är att handla, leta efter kantareller, kasta sopor. Jag vet att det finns folk som frågat mig om något som skulle inträffa i dag. Men jag kommer inte ihåg vad jag svarat, vem som frågat, eller vad som efterfrågats.
Jag måste dock säga som Tom Sawyer i Mark Twains ,Huckleberry Finn's äventyr, Ryktena om min död är överdrivna. Min död är inte ens nära förestående, jag har cancer i halsen och kommer att behandlas under våren. Jag kommer tillbaka till Volvo i närtid, dock inte före april vilket jag hoppats, mest beroende på konvalecensen kommer att ta lite längre tid än jag önskar, enligt uppgift från läkare.

Jul, annan dagen en annan dag.

Jul är ju den tiden på året man ska försöka vara snäll, och kan man inte ska man bo i en garderob. Ja , man kan åtminstone försöka vara tyst om man inte kan göra på något annat sätt. På morgonen fick jag ett SMS från en man jag träffat på Sahlgrenska, han undrade om hur jag mår och vad som händer med mig. Sådant gör mig glad, jag träffade några personer i Göteborg under tre dagar av mitt liv och dessa är intresserade av hur jag mår, och vart det hela bär. Dessa personer gör något som man bara måste känna glädje av att de gör, de bryr sig om sina medmänniskor, de är filantroper i sina sinnen. Jag träffar dagligen människor som gör goda gärningar, men som saknar empatin. Om ni tänker efter så ser ni dem också, det är de där personerna som säger ”Jag hör vad du säger!” men i själva verket inte begriper vad man menar, för de hör, men lyssnar inte.

Under julen så tycker jag att man ska undvika att vara Sättare, det är en yrkesgrupp som knappast finns längre. Under min studietid praktiserade jag på ett tryckeri som bland annat Sättare. Det var då man lärde sig att läsa upp och ned, och bak och fram. Dessutom lärde man sig att läsa mellan raderna, rent fysiskt. Då var det viktigt att radavstånden blev rätt och att punkter och andra tecken hamnade där de skulle.

Så det är just detta jag menar, under julen så vill människor väl, utgå från detta och försök att inte tolka in en massa som inte är sagt, läs inte mellan raderna. Bli ett barn på nytt, låtsas som om allt dina medmänniskor säger är utan sarkasm. Tro på dem! Tacka för gåvan, för ur deras perspektiv är den välment, fast den kanske inte uppfattas så av er. Detta beror på att ni brustit i kommunikationen, inte fasiken ger folk gåvor med meningen att såra, men däremot så ger de gåvor med meningen att skämta. Om man då bara tackar för gåvan, utan att lägga något annat värde än välmening i det, så faller skämtet till marken och det är bara en gåva, man kan ju fråga om det är bytesrätt på den. Men då är man själv den sarkastiske.

En gång i tiden trodde jag på hämnd, men konstaterade att den ende som for illa, det var jag. Jag la tid på att planera och försöka styra händelseförlopp så att min hämnd skulle inträffa. Timmar av tillfredsställelse under planeringen, sekund av hämnd, dagar av skam för vad man gjort. Veckor av ångest då man försökte göra det gjorda ogjort.

Hämnden är till för den lille människan, den som inga känslor har för sina medmänniskor, den som känner tillfredsställelse i andras lidande.

Julen är till för försoning, framförallt med sig själv. Jag har börjat ett nytt liv, med hjälp av startkablar i en form av livskamp. Jag kommer att bli tvungen att kämpa för mitt liv, inte bara vara en innehavare av det, som jag var tidigare. Jag ser nya värden på gamla saker och känslor, jag har börjat att omvärdera allt. Jag har insett att allt har ett slut, och ibland kan det komma fortare än man tror. Så fram till den 22/12 hade jag svårt att se annat än slutet, då fick jag en plan, en diagnos och en prognos. Då kunde jag se allt igen, jag såg att spårvagnarna var blå och att de faktiskt har destinationer.

Julkul, ukelele och frigolit!

Denna dag inte ett liv, men ack så fel. Efter givit min hustru frukost på säng vid åtta tiden i morse Var planen att kolla världen om den var kvar och träna på min julklapp, en ukelele. Vi hälsade på hos min bror och blev bjuden på bio The Stig-Helmer Story av våra goda grannar, den var bra.
Just nu tar jag det lugnt, låter mitt hjärta vila och känner att jag nog får en jul till och en till och en till och en till och...

Jul Afton 2011! och!?

En dag full av förväntningar, stress och krossade drömmar. Dagen då all mat ska vara god, och alla julklappar ska vara av den karaktären att mottagaren inte vill byta. Dagen då alla problem sopas under mattan och stängs in i garderoberna, allt för att julhelgen ska bli perfekt.
En perfekt jul är den man har utan att stressa runt till släkt och vänner, en helg med måttliga förväntningar, inga stordåd. En helg då man mer än vanligt tar tand för tunga, och visar respekt och hänsyn. Då finns förutsättningarna för en bra helg. Det är ingen garanti, men då kan det fungera. Så till alla som läser detta, bara för att något inte är gott eller riktigt bra, fundera på om det är värt att såra någon under julen bara för att "ha rätt!" eller för att man tycker sig ha rätten att säga vad man vill, när man vill, till vem man vill.
Respekt och hänsyn är samma sak som God Jul!!

Dagen före doppardagen!

Vilken jul det kommer att bli, med goda förutsättningar för flera lika bra. Vilket ny år, med goda förutsättningar på fler goda år. Jag har ett gott liv bakom mig och jag har fått klart för mig att förutsättningarna för en bra fortsättning finns. Så min plan är att försöka att uppnå följande:
* Klara strålbehandlingen!
* Klara cellgifterna!
* Träna upp min kondis, igen!
* Bli frisk!
* Börja jobba!
* Fylla 65! ( Tänkte först skriva Fylla 80, men kom ihåg vilka partyn vi hade då, och att det säkert skulle misstolkas!)
Som säkert någon noterat så handlar mina mål endast om mig, då min fru och mina barn inte konkurrerar med min sjukdom, utan är mitt stöd i min kamp. Om någon av dessa skulle bli sjuka, tar de snabbt plats nummer ett på min lista.
Hemvärnet och Volvo då?
Många av mina kamrater på Volvo och inom Hemvärnet sänder ofta sina tankar och små hurra rop, vilket jag är innerligt tacksam för, jag verkligen känner era tankar, och ert stöd. Dessa små ryggdunkar gör att man orkar gå vidare. De närmaste tio veckorna kommer att vara kritiska för mig, sedan är det konvalescens i ytterligare en tid. Jag har ännu inte börjat med kampen "KmC"(Kampen mot Cancern), utan står endast på uppvärmningsbanan. Men till skillnad från i förrgår är att jag står på innerplan och värmer upp, istället för att irra omkring på anläggningen utan att veta vad som förväntas av mig.

Torsdag, omgång ett, statyetten är min!

Klockan  åttahundra klev jag upp efter att sovit med viss anspänning, det kändes i tänderna. Kaffet och tidningsläsningen gick fort. Sedan bara en undran, hur kommer det sig att när man har fjärilar i magen så har man fått för sig att dessa försvinner, med ett toalettbesök! Nåja, det doftade inte liljekonvalj direkt, efter besöket, snarare tjärpastiller och äggmacka.
På Sahlgrenska kom ångesten, ont i magen, kallsvetten,  tillsammans med spänd förväntan, och nervösa skratt. Vi, min fru och jag träffade nya offer av cancern, och vi förklarade vad denna konferens handlade om, och när vi sjuklingar var intressanta. Vi konstaterade åter igen att det saknas information om detta, och innebörden av en sådan här konferens.
Efter ytterligare väntan som gjorde att man nästan höll på att förgås i osäkerhetens töcken, fick vi träffa min läkare. Vi pratade om att de hade hittat modertumören och var den satt. Vilken behandlingen som nu var aktuell och tågordningen för de olika stegen.
Vi pratade om biverkningar och om hur och var de olika behandlingarna kommer att utföras och i vilken form.
Ytterligare en undersökning gjordes, och vi konstaterade att vi var friska. Så nu närmast ligger några kontroller på KSS, förhoppningsvis i mellandagarna, annars någon av de första veckorna i januari.
 Där efter Göteborg, för utprovning och några kontroller, sedan börjar prövningens tid.
Fem dagar i veckan ska jag få strålning, en av dessa är det cellgift och strålning två gånger under den dagen.
Biverkningar, ja sådana blir det. Hur stora beror på mig som individ och hur jag tar emot behandlingen.
Min prognos lämnar jag med att, om allt går enligt plan, inga komplikationer. Då är jag Mr 100% till sommarn. Nåja, utan att överdriva så är jag i alla fall Mr 75% då, sedan är det bara att jobba vidare för att nå, Back in full business!!! Yii Haa!

Strax Torsdag!

Om tjugo minuter är det torsdag, Så ge mig fyra minuter och tjugo ampere, Yii Haa!!

Lika svårt som att trolla!

Här är jag nu, väntar på torsdag ,nervöst men med förväntning .

I väntan på morgondagen.

Jag har ont i magen av spänning, adrenalinet flödar. Jag känner pulsen dunkar i tinningarna och att den kan accelerera från vila till högsta tryck på en sekund. En motorkonstruktör i vilket bilmärke som helst skulle ge sin högra hand för att klara av att bygga en motor av den kvalitén, och den prestandan. Jag har aldrig tidigare förstått vad hundar reagerar på, men idag känner även jag lukten och smaken av adrenalin. Jag väntar på besked, en prognos och en plan. Jag tror att bara de presenterar en plan för mig, så kan jag säkert se en plan-B, ett alternativ om det skiter sig med huvudplanen. Att planen måste hänga ihop med prognosen är ju givet, till viss del. För min del så är B-planen till för att säkra upp eventuella missar i prognosen.
Så i morgon ska jag till Sahlgrenska, i morgon kommer molnen att skingras, imorgon kommer min rädsla och ilska att dämpas. I morgon, hoppas jag.....

Tisdag strax efter åtta!

Jag gjorde min fru glad och hämtade henne på jobbet nu på morgonen. En liten uppoffring för mig, en stor gärning i sig. Men jag har fått den där rackarns huvudvärken tillbaka, den liksom äter på mig, maler min hjärna.
Granen blev ihopsatt igår, dessutom lagad. Jag påbörjade ännu ett projekt, men orkade inte att slutföra det. Jag fattar inte, vart tar kraften vägen? Varför är det så förbannat svårt att ta tag i det, och slutföra det idag? Jag ska försöka städa lite hemma, och sedan ska jag försöka att betala våra räkningar idag. Det försökte jag med i går också, men inget blev gjort. Fast jag gjorde andra saker istället, men alla saker som är av typen måste, misslyckas jag med, vart tar kraften vägen?

Måndagen är ett plus i min kalender!

Så är denna dag till ända. Nå Micke hur blev den då?
Jovars, ingen depp idag! Jag hann inte allt jag lovat, så ledsen brossan, men det gick inte att fixa idag. Jag blir irriterad på okänt nummer i min mobil. Jag vill inte prata med försäljare. Men det kan vara Lillebror! Eller Sahlgrenska, eller KSS! Skit, de hann att lägga på innan jag hunnit bestämma mig för att svara! Jaha, är det viktigt då ringer de väl igen, eller?!
Jag var på jobbet, ledsen Anders, men det gick inte att fixa idag. Jag träffade en god kamrat på facket, en person jag verkligen gillar. Ja, jag gillar bägge två som var på expedition.
Sedan gick jag till avdelningen för att träffa chefen, han var inte där idag heller. Men jag fick träffa min eventuella nya chefer, och jag träffade mina arbetskamrater. Kul och tungt, jag kände deppet komma, det beror inte på kamraterna utan min oförmåga att kunna jobba, jag saknar mitt jobb.
Jag bestämde mig för att göra en god gärning, så jag ringde en kamrat som är sjukskriven han med. Jag tvingade, nja, lät mig bjudas på en kopp jawa om jag kom på besök, så det gjorde jag. Vi behövde prata bort lite tid, tid som man slipper vara själv i tankarna. Sedan läste jag min dotters blogg. Nej allt är inte som vanligt, allt är inte som det ska. Ja, jag är sjuk, men så länge det hänger på min vilja då kommer jag att bli frisk, så oroa dig inte för mig, och min vilja att bli frisk!
Fokus, det gäller att behålla fokus, att inte låta sig distraheras av Herr Dysterkvist, att inte låta hjärnan rinna iväg. Utan att se till att torsdagen är delmålet som ska nås. Att avverka denna nya cancerkonferens i Göteborg, att se symptom, diagnos och prognos som en möjlighet, att låta i mitt liv lära mig något nytt. Jag kan! Jag vill! Jag ska! Jag kan bli frisk! Jag vill bli frisk! Jag ska bli frisk!

Dagens ros!

Jag älskar rosor, min favorit är Mercedes. Denna fotade jag i somras, jag tog nog 30 bilder bara på denna. I bakgrunden ser man Fredman och sommarbarnen.

Det är inte kappans fel att vinden vänder!

Leveransdatum för min medicinska prognos är enligt prognos torsdag den 22/12-2011. Kan dom inte bara skicka ett SMS, så man slipper åka ner till Göteborg för att vänta i fem timmar på att få prognosen. Kan man inte bara lösa det med en MMS fil eller via nätet, jag har kamera. Det är märkligt, jag försöker att tänka som min bror sa häromdagen, -- Om man inte träffar några läkare som säger att du är sjuk, ja då är du ju frisk! Ända tills du är så sjuk att du inte behöver en läkare för att inse att du är sjuk. Då behöver man ingen läkare till något annat än att skriva ut mediciner eller remisser. 

Så jag är frisk, förutom att jag har cancer, och om jag håller för öronen när de levererar prognosen så blir jag inte sjukare, eller?!

Jag fyllde i " Det vita arkivet" idag. Men jag ska inte dö, oh nej. Det var inte för dödsångest eller något sådan som gjorde att jag just idag fyllde i detta papper. Jag fyllde i detta för att mina anhöriga ska veta hur jag vill ha det när jag dött. Det är för att de ska slippa fundera, resonera, plågas eller känna skuld för att de inte riktigt vet vad jag tyckte om olika saker. Ponera(betyder anta/förutsätt/tänka sig), Jag och min hustru bor själva, vi beslutar oss för att ha skilda sovrum då vi har hamnat i grubblerier. Sedan dör en av oss eller båda, då ska barnen, som inte bott hemma på lång tid gissa sig till om hur det var vi ville. Eller om den ene dör, då ska den andre försöka att lösa grubblerierna och säga vilka tankar denne hade senast, och kanske komma i konflikt med barnen som hävdar annat. Eller om man är ensamstående utan hemmavarande barn, då ska dessa försöka fixa fram alla försäkringar, konton, bokföringar, leasingkontrakt med mera. Sedan ska de via advokater och skattemyndigheter lista ut om de har extra syskon. Så via "Det vita arkivet" har jag löst allt detta, och tycker nog att fler borde tänka på sina efterlevande och göra detsamma.

Jag har inget behov av att pinka hårt längre!

Jag trodde ikväll att en poet hade vaknat i mig, men mina rim var i klass med Elgigantens. Med denna varma platta, kan man koka allt även en kund!  Denna dag har jag slätat ut en rynka i min panna, jag har varit och hälsat på min lillebror. Han ska fira jul i Mariestadt. Tänk vad jag avskyr att mina släktingar ska vara ensamma under julen. Min far kommer till Vår tätort, och firar hos min bror. Vår storebror är hos vår storasyster och min andra storasyster är väl hos sina barn. Min svåger är nog hos sin mor och sina söner, hans äldsta firar sin jul i New York, och våra barn kommer hem. Jag tror nog att allt är under kontroll. Men det finns så många som tillbringar julen helt allena, och jag skulle vilja hjälpa dem alla, men jag räcker inte till.
Idag känner jag att jag inte längre behöver ha bråttom, jag behöver inte längre pinka hårt för att spara tid. Jag är, och det måste räcka, åtminstone  till på torsdag för då får jag en prognos och en diagnos, tror jag hoppas jag. På torsdag kommer jag att veta vad som väntar och vad som väntas av mig. Vad som folk har i förväntningar på mig vet jag redan, min ryggsäck är full av sten där deras förväntningar på mig står inristat. Jag lägger av mig min ryggsäck emellanåt, men då läggs det stenar i mina fickor med inristningar på förväntningar som stendammet inte runnit av från ännu. Jag bytte storlek nyligen, från en 20L till en 45L, så det börjar att bli tungt nu, att bära.
Dagens +
Hälsat på min lillebror!
Kört bort sopor!
Varit barnvakt!
flyttat stenar från mina fickor till ryggsäcken!
Läst lite i en bok!
Sparkat loss för tredje gången, från dagens depp!

Ett påklistrat leende!
Rak rygg!
Titta lätt uppåt!
Receptet till en glad själ, går till så. Var dig själv, var ärlig, stå för, och ta ansvar dina åsikter, Håll dit mål synligt! Yii Haa!

Det är lördag morgon! Ock det är ett vackert men mulet och kallt väder!

Jag hade glömt bort mig, jag hade förträngt mig, jag hade stoppat mig själv från att vara positiv. Jag hade glömt att jag ska lära mig något nytt varje dag, jag hade glömt att varje dags väder har sin charm och är vacket, på sitt sätt. Så idag när jag pratade med en arbetskamrat som ringde mig för att höra hur jag mår, så kom jag ihåg. Lyft blicken, sträck på ryggen och le. Detta enkla trick gjorde mig gladare, för det är förbannat svårt att känna sig deppad när man gör så. Kenta, idag är jag stark!
När man är litte deppad så åker man på minnenas trad, typ riks ETTAN och så. Då dyker det upp låtar från förr, Mörbyligans Kalle Emil Andersson, min favorit skådis  John "Duke" Wayne, Man väcks upp, ens stridsvilja vaknar, man känner smaken av järn och blod i munnen. Sedan konstaterar man lätt att , Kaffe det är jävligt gott!! Yii Haa!

Halv två!!

Jag har kollat lite på fejjan, varit ute och gått, och hälsat på min bror. Klockan är bara halvtvå ännu och jag kan inte sova. Tja, det får bli ett varv till!! Fast jag lämnar brossan hemma hos sig!!

Fredag, igen. Japp nu har det gått en vecka till!

Imorse när jag vaknade var jag pigg och glad. jag fixade lite kaffe och smörgås till min fru och mig själv. Serveringen blev vid sängen och till detta blev det lite morgon tv. Jag bestämde mig för att göra fem saker som jag kunde säga bra gjort, till mig själv. Så efter frukosten gick min fru hem till sin mamma och jag började med att färdigställa ett bildspel, efter en halvtimme ringde telefonen och jag konstaterade att jag hade inte gjort ett skit. Jag hade öppnat mappen men satt och tittade ut genom fönster, utan att registrera vädret, huvud tanken var, tänk om detta blir min sista jul. Jag svarade i telefonen och det var en av mina mostrar som ringde vilket jag tyckte var kul, för jag älskar mina mostrar de brukar alltid väcka min hälsingedialekt. Det är lika som när jag pratat med en av mina systrar. Ens röst blir som en Hälsingehambo, med både takt och melodi <Hälsingehambo>. Jag brukar inte fundera så mycket på det men det är rätt kul att det blir så. Nå ja, hon frågade hur jag mådde och så, tyvärr så svämmade tungsintheten över och jag sa bland annat vad jag tänkt tidigare, varför? Ingen aning, det bara slank ur mig, fast jag sagt till mig själv att svara undvikande på frågor om hur jag mår. Jag försökte verkligen vara glad och käck, och hänga på det där, Det fixar sig Olsson. Men med den förflugna meningen om min eventuella sista jul gjorde att det blev ihåligt och falskt i tonen. Och vips så hade man sårat en människa utan att mena det. Jag hade förstört hennes dag bara för att jag har det lite jobbigt. Självklart kommer det att fixar sig Olsson, det ordnar sig nog. Finns det en väg in, så finns det en väg ut.
Jo så det gjorde jag ju bra!
Jag måsta upp till försäkringskassan och till banken. Ja, måste och måste, inte måste jag det, men det var något jag bestämt mig för att göra på förmiddagen. Telefonen ringde och min bror frågade mig om jag hade lust att hänga med på en tur till Lidköping. Egentligen så ville jag gör det, bara för att komma ifrån mina egna deprimerande tankar, men så hörde jag mig säga att det vore kul men jag måste bara.....
Det enda bara var att jag orkade inte att prata med någon, då är det enklare att titta ut genom ett fönster, spela Leonard Cohens tolkning Hallelulja och bara låta bli.
Jag åkte lite senare upp till försäkringskassan och banken när jag samlat mig. Utförde mina ärenden med det gamla vanliga, artiga Mikael, mannen med mustaschen.
Jag gick upp till stan och mötte min fru, vilket var bra för mig, för jag behövde vara ute lite. På vägen hem så pratade jag med min dotter och fixade lite, sedan pratade jag med en granne som sa en del vettiga saker som jag tog till mig och la i hyllan för "bra saker!". Jag kände mig lite gladare efter att pratat med honom, för det han talade om gjorde att jag kände att det blir fler jular för Micke.
Medan jag väntade på nyheterna gjorde jag glass till mig och min fru, blåbär och vanilj. Det kommer att bli gott efter kvällsmaten. Hon ska jobba i natt, vilket är bra för henne. Så jag funderar på om jag ska våldgästa min bror om han är hemma eller om jag ska nattvandra.
Att vara ute och gå på natten är rätt så skönt,  för man träffar sällan på någon, och om man skulle göra det, så byter de sida på vägen. Man känner dofter på ett annat sätt när det är natt, allt känns fuktigare, som svampar man väntat för länge med att plocka. Man ser moln som skyndar sig över den mörka himmelen, fast man inte ser dem. Det förnimmer man mer, på grund av att stjärnorna blinkar och slocknar, för att sedan tändas igen. Det tråkiga är att det är kallt och mulet ikväll.
Jag får ringa till min bror och se vad de tänkt att göra.
Glöm inte att, ett påklistrat leende är också ett leende! Om du ler mot världen så kommer världen att le mot dig!

Torsdag fortfarande. 15 december fortfarande.

Först av allt så vill jag på förhand be alla i min omgivning om ursäkt för mitt framtida beteende. Jag kommer med all sannolikhet säga elaka saker till er, som svar på er välvilja och vänlighet. Försök att tänka på mig då, som jag var innan cancern. Innan min känslomässiga berg och dalbana drog igång. Jag menar det med säkerhet inte, utan ni råkar bara vara den som får en släng av sleven för att ni tilltalade mig vid fel tillfälle. Ni har säker inte gjort eller sagt något fel, utan det är jag som är i fel blues, eller i missmod om ni heller vill så.
Jag kommer att vara med om ett flera månaders Robinssons äventyr, där jag är den enda tävlanden och statyetten är mitt liv. Jag kommer att vara med om gifter i min kropp, strålning, brännskador, sondmatning och viktnedgång. Jag kommer nog aldrig att svälta, och jag behöver inte fixa min mat själv. Men men..
Till er som läser detta, fråga mig inte hur jag mår om ni inte vill höra, utan tyck till om vädret eller något annat istället om ni bara vill konversera.
God jul och gott nytt år är också en bra start replik.

Torsdag den 15 december ännu en dag till listan där jag lever!

00.37 står klockan på när jag börjar att skriva, detta är ännu en dag som går att skriva på mitt konto, ännu en dag att lära mig något nytt. Det är rätt fantastiskt egentligen, att ha sina när och kära endast två till tre timmars bilfärd bort, ingen är längre bort än en flygresa! Detta enorma klot med vidsträckta hav, is och snöområden. Områden med öken, stäpp, insjöar och skog. Människor som älskar böcker, musik och att kunna skriva, läsa och räkna. Människor som går, springer, hoppar och gråter. Människor som tror och hoppas på att världen ska bli ännu bättre. En värld som är progressiv strävar hela tiden för att bli bättre än den är just nu, men den väljer bara lite underliga vägar emellanåt. Precis som Darwins evolutionslära menar att utveckling är ständig och progressiv, där av det naturliga urvalet. Ok, här håller alla inte med, men det är ju inte riktigt själva kärnan i det jag skriver, utan snarare en metafor för världens utveckling.
Nu ska jag gå några varv i huset, titta till alla fönster och dörrar, alla lampor och maskiner. Gå runt och insupa doften av pepparkakor och hemma, känna efter riktigt, riktigt mycket, om hur det är att vara hemma. Känna av mitt hem, med lukt från köket och ljud från klockorna i huset, sedan låsa in minnet för evigt i min hjärna, jag tror att jag kommer att behöva det senare. Jag längtar efter våren, och sommaren och nästa vår och nästa sommar och nästa.........

Redan Onsdag?

Vaknade i går kväll, tror jag och beställde en pizza, capricosa med extra allt och en stor kaffe, detta enligt viss personal ( jag tror att de far med osanning!). Därefter så kommer jag inte ihåg så mycket mer än att de tvingade upp mig för att gå på toaletten. Jag hade på datorn, tror jag, för jag tittade på en film, tror jag.
Jag träffade läkaren idag som sa att vi ses på torsdag den 22. Hon var som Juholt, inga kommentarer, eller rättare sagt. -- Jag kan inte svara på dina frågor, så spara dem till torsdag för då kommer vi nog att lämna besked. Vilket fall, så kommer en vårdplan att upprättas där strålning, medicinering, och eventuell cellgiftsbehandling kommer att ingå. Men du måste vänta och ge onkologerna en chans till.
Så nu väntar jag, igen. Positivt är att det verkar som om man ger onkologerna en chans till att bli 100% på diagnosen, och hellre det än en grov gissning. Jag träffade några under bara människor i Götet, människor som sken av livsglädje och några som gjorde att jag förstod att jag bara är i början av mitt äventyr. En man talade om att han hade under fyra veckor dödlig cancer, sedan sade de att han hade en sjukdom som endast 47 personer i landet får och att han med all säkerhet kunde botas. Han sa att chocken av att få fortsätta att leva var lika stor som den första med cancern. Men nu när han tittade ut på spårvagnarna så såg han färgen på dem, inte rälsen under. Det var skönt att kunna lyfta blicken.
Det var roligt att få träffa Ulla, en kvinna som fortfarande jobbar trots att hon passerat 70 årsstrecket. Hon var anställd på sin dotters företag, där hennes dotter tidigare varit anställd av henne. Hon i sin tur blev anställd av sin far och när han sedan slutade att jobba överlät hon företaget på sin son och startade ett nytt. Och vad jobbade de med, jo de hade en revisionsbyrå. Tydligen en bra sätt att kunna jobba livet ut, om man nu vill det!! Fast på Volvo verkar det som om man kan jobba livet ut också, lite kortare tid än Ulla, men ändå. Jag tänker då på både Reidar och Arne, och alla som saknar er. Alla borde kunna göra som Ulla, jobba så länge man vill och orkar, inte ha en "deadline" att sträva mot.

Väntar på att få min frukost i påse!

Att vara en man som har cancer är inte lätt alla gånger. Jag skriver bara utifrån min egna erfarenheter och om sådant jag upplever. Jag skriver om hur min själ åker berg och dalbana med mig. Mycket av allt detta skulle kunna undvikas om man får stöd med prognoser och en bättre förklaring av vad cancer innebär. Som exempel skulle man först när man använder ordet cancer, tala om hur stor procent det verkligen är som blir frisk. Sedan när man blir placerad i typ-facket, förklara vilka olika typer det finns och deras olika procenttal, framför allt undvik att man lämnar öppet för spekulationer. När de sedan blir klara med vilken sorts cancer det är, då måste man veta alternativen. Annars gräddar man hjärnan på den stackars patienten. Jag fick aldrig klart för mig hur tidsplanen såg ut, annat än att jag kommer nog komma tillbaka till arbetet i mars-april. Så när jag idag frågade min läkare om hur det hela kommer att bli, så blev svaren undvikande då det hela glider i tid igen.

Snickar jävel gör ditt jobb!!

Vad ska man säga? Jag måste stå ut en vecka till, sedan en vecka till. Jag måste hålla mig, jag måste vänta, vänta, vänta!

Just nu väntar jag på dropp och en färd till operation för mera prover i halsen.

Vänta, vänta, vänta!

Att göra Götet en måndag!

Måndag, tåget ner till Göteborg gick på ett nafs, plopp så var man där. Sedan skulle man ta taxi från stationen till Sahlgrenska det tog låång tid. För det brann i en fabrik som tillverkade båtar. Röken låg tydligen tjock över E20 så trafiken blev omdirigerad och bildade trafikstockning i Göteborg. Efter blivit inskriven och omhändertagen av personalen tog de en del prover och lite annat, sedan på eftermiddagen så landade jag på avdelning 125.
Jag fick träffa en läkare som talade om för mig att jag kommer inte att få några svar denna vecka heller, utan tidigast nästa torsdag på den cancerkonferensen som blir då. Hon talade om att det finns en plan, men först måste de bli klara över exakt vilken typ av cancer det är, helst vill de vara säkra på att det är modertumören jag har i halsen, annars så blir det mycket jobbigare. Så imorgon blir det prover i halsen ( jo jag blir sövd!) sedan blir det väntan i en vecka till. Tills de har bestämt sig för hur de ska göra, därefter tar det två till tre veckor innan behandlingen kommer i gång. Det är tungt att vänta, och vänta!

Söndag kväll! Imorgon Göteborg!

En resa till Göteborg brukar vara kul, men imorgon så.. Jag hoppas att jag får en plan upprättad och att jag får reda på hur ofta och när jag ska på strålbehandling. Jag hoppas att jag får en tidsangivelse på hur länge jag ska strålbehandlas. Jag hoppas att jag får ett datum när jag betraktas som frisk igen. Jag hoppas, jag hoppas.
Jag känner mig lugn i själva behandlingen, inte för att jag vet vad som väntas av mig, men jag ser detta som ett äventyr. Ett äventyr med strapatsövning, ett äventyr som kommer att ge mig en erfarenhet som jag egentligen vill vara utan. Men ett äventyr som kommer att ge mig ett nytt sätt att se på livet. Jag ser redan saker som tidigare varit helt ointressanta men som idag har fått ett nytt värde, jag har fått nya mål i mitt liv och jag älskar min familj mer än nånsin. Jag hoppas bara att fler människor drar lärdomar av att de fått någon de känner sjuk, och att de känner att det kunde varit de själva. Att detta uttryck någon annan kan drabba dem själva, för det drabbade mig.
En mycket god vän till mig frågade idag om jag tänker hela tiden på min cancer, och svaret var nej, och så är det. Jag tänker inte hela tiden på min cancer, inte medvetet. Men jag påminns om den varje dag och jag har en ständig huvudvärk som säger att: Kroppen tänker på cancern, därför är du hela tiden på helspänn. Därför har du spänningshuvudvärk och ont i magen.
Det är som att köpa en ny bil. Du köper en unik bil med en unik färg och helt plötsligt så möter du en sådan bil du har, med samma färg också. Sedan en till, och en till, och en till....
När jag fått beskedet men utan att veta typen, så stod det i Expressen att Lisa Marklunds dotter fått cancer, hon var en förstasida, Men jag fanns inte ens med i notiserna. Helt plötsligt var det som om alla stjärnor i hela världen fått cancer, och det skrevs spaltmeter om detta, men jag fanns inte.
Det var som om jag trodde att jag var unik, fast egentligen så drabbas tusentals av detta varje år, tusentals!
Varje år insjuknar cirka 4000 människor av den typen jag har i Sverige, överlevnads procenten ligger på över 88%, det enda som kan ställa till det är att man hittar det för sent så att det spridit sig till andra organ. Enligt läkarna så är det inte fallet för mig. Den teknik de använder för att operera bort tumörer tillsammans med strålning ger en 99% överlevnad, på 5 års sikt 90% och på 10 år 88,5%.  Jag tror på min överlevnad och att risken att dö ligger mer i trafiken eller på jobbet än i cancern.
Så jag hoppas på att deras plan fungerar och att jag är tillbaka på arbetet i Mars - April.
När jag åker hem från Göteborg då vet jag, hoppas jag, hoppas jag!

En höstdag den tredje advent 2011!

Det är ju så svårt att tro att det är den tredje advent! Ingen snö och endast lite frost, nollgradigt! Helt otroligt!

Ett quiz, en lördag, en annan dag!

Jag låg och väntade på att klockan skulle ringa, och tala om för mig att nu är det morgon. Idag ska jag röra runt i komposten, för igår när min fru bakade hittade hon kryp i det nyinköpta mjölet. Resultatet blev sex kilo mjöl på komposten! Vi kunde ha lämnat tillbaka mjölet, ja om vi sparat kvittot, och det gör man säkert fler än två dagar.
Bunkern fick besök av mig, där kokar de vatten för de stora skinkorna. Nå ja, jag nöjde mig med en java och lite ihjälslagen tid.
Det är på våren man ska se fjärilar, och då ute bland blommor och blader. Inget man ska ha i magen för en stundande resa, som dessutom inte är för än på måndag. Kvällen avslutades med sällskapsspel, Kajiskop, Olaiskop, periskop eller för den del Ko- fisk- mete, komet!
Det är kallt och halt ute, och jag kände en rädsla krypa på. Det spelar visst ingen roll, min hjärna känner av min kropps signaler och raddar upp Cancern. Jag blev tvungen att konfirmera för mig själv, att Björn Afzelius dog i lungcancer 1999 och inget annat. Jag vet rent rationellt att jag till all största säkerhet kommer att bli frisk, men varför accepterar inte min hjärna detta!
Shit happens! Jag har tagit mig en Whiskey, inte för att det hjälper utan för att det är gott, så låt nu lördagen ta slut för denna vecka.

Fredag, jag väntar på Godot!

Denna dag har varit en del av mitt liv, jag tackar för att jag fått en fredag till. Varje dag som passerar är en del av okänd storlek i mitt liv. Och i ditt också! Hur tungt man än faller, hur djupt man än sjunker, så finns det någon som både faller hårdare och djupare. Jag har det svårt, men i dag talade jag med en kamrat som berättade att en av våra gemensamma bekantas hustru fått två massiva hjärnblödningar. Samma ålder som jag, och tränade flera gånger i veckan. Så vem är jag att klaga, med vilken rätt. Det jag har är troligen helt botbart om inget inträffar, men hur går det för henne, kommer hon att bli helt återställd? Hur mår hennes familj nu? Jag sörjer med dem, och känner att jag trots allt nog ska vara lycklig för mitt lilla problem. Jag kommer ju att kunna leva vidare utan större men, men jag kommer att ha genomfört ett av mitt livs tyngsta äventyr, med min familj och er som åskådare. Jag hoppas att det går väl för min och min kamrats gemensamma bekant och hennes familj. Jag hoppas att allt är väl med er som läser detta, och att ni även i fortsättningen kommer att må bra.

Torsdag kväll, var är min ork? Någon?

Under denna dag har jag pratat i telefon med många goda vänner, både inom och utanför Hemvärnet. Man kan ju undra ibland om jag verkligen är så trogen mitt Hemvärn. Till alla er så kan jag tala om att jag har varit knuten till försvaret sedan 1974 då jag gick med i FVRF (FlygVapenförenningensRiksFörbund) och har aldrig lämnat. Dessutom har jag varit medlem i FMCK där jag tog mitt mc-kort 1975.
Hemvärnet blev mitt någon gång under 80- talet då Fritz var bataljonchef under några år. Därefter blev det Ekman och sedan Stig-Olof, för att nu ha Leif P. Men att komma ihåg är att, jag har aldrig lämnat FVRF.
Jag träffade en gammal FVRF:are ( Numera EJ medlem) här om dagen, Thomas A, han frågade om jag fortfarande var engagerad i försvaret och så vidare. Jag svarade med att Hemvärnet var min numera fasta punkt inom detta gebit. Sedan frågade han hur jag mådde och jag svarade att jag fått en släng av Cancern, annars var det lugnt! Han konstaterade att jag var tillsammans med samma kvinna fortfarande, och jag bekräftade att så var fallet. Sedan pratade vi lite annat, om FVRF och tiden där, och han sa att det var roligt att jag kom ihåg honom. Jag talade om för honom att jag kommer nog ihåg de flesta som var med, på den tiden. Sedan sa han --Cancer, kan man få en släng av det? Det smittar väl inte?!
Jag bekräftade bara att det är inte smittsamt men för det mesta botbart, och att alla kan få det då det handlar om celldelning.
Han sa-- Tiden rinner iväg, jag måste skynda mig. Vi ses!
För drygt trettio-år sedan umgicks vi två till tio dagar i månaden, och då nästan dygnet runt på en övning någonstans i Sverige, nu hade han tre minuter till mig, och jag hann inte ens att fråga om hans barn, hans fru och om han fortfarande bodde i Skövde. Varför talade jag om att jag har cancer? det var ju inte det han frågade efter egentligen! Han ville bara bekräfta att jag kommer ihåg honom, inte veta något om mitt liv.
 Vi hade inte setts på minst trettio år, han gav mig tre minuter av sitt liv och sedan behövde han skynda vidare.
Cancer, ett ord med mycket laddning. Det påverkar människor på det mest märkliga viset. Mig inkluderat!

Mittwoch, einenTag mit Schreibkrampf.

Onsdagen var inte händelselös, men jag orkade bara inte att skriva. Så man kan kanske kalla den för dagen med mental skrivkramp. Jag var på relaxen på Arena och sedan hade jag ingen huvudvärk på hela kvällen. Men man ska inte glädjas för länge, det vore ju synd! Så i morse var den tillbaka, som ett brev med för lite porto.
Apropå Posten, hade de inte tömning av brevlådorna två gånger om dagen på de centralt belägna brevlådorna förut? Kan upplysa om att de har sin senaste tömning 1900 uppe vid järnvägen, den enda också!
Idag har jag beställt biljett till Göteborg, ja så får man väl se vad som händer sedan. Jag och min fru var ute och gick tidigare idag, bra spänst i steget, gott flås. Sedan när vi kom hem så, ja man är ju inte så katig just nu. Men jag förstår inte, jag borde inte vara påverkad fysiskt, ändå är man som ett "utsketet äpplamos!" när man kommer hem. Och denna förbaskade huvudvärk som inte vill släppa!
Nåja, eftermiddagen bjuder på baconlindad köttfärslimpa med vitlök och potatis, sedan blir det säkert en överraskning eller två. Allt följer ju inte schemat!!!

Äkta Gevalia, man tackar!

När man ändå ska ta sig en kopp kaffe då ska man välja ett gott sådant. GEVALIA

• Häll i lämplig mängd kaffe (bryggmalet eller E-brygg) i pappersfiltret, 7-8 gram (~ 1 matsked eller ett kaffemått) per kopp..
• Häll lagom mängd vatten i bryggarens vattenbehållare (125 ml per kopp eller t.ex. ½ liter till 4 koppar.

Så nu vet du hur man ska brygga ett gott kaffe, om man använder ett mörkrostat skaman nog spara lite på bönorna, annars så smakar det bränt. 

På skakiga knän och halkiga skor!

Jag var ute och gick i dag, och konstaterade att de där broddarna jag köpte på netto för en femtiolapp gjorde sig väl under mina fötter. De var lite luriga att få på, men efter att hämtat dem två gånger ute i köket så fick jag in snittsen. De kan flyga långt, längre än man förväntat sig.
Jag såg på min promenad att det är nog fler som önskade att de köpt ett par på Netto.
Idag har jag försökt att få tingen på tingens plats, och allt där alltet skall vara. Vilket inte är så rackans lätt med tanke på ens förmåga att organisera ett kaos. Nå ja, med hjälp av en kalkylator räknar man ut att föremål A som nyttjas epsilon gånger per tidsenhet, bör ligga på plats X. Detta för att föremål B som nyttjas epsilon-x gånger per tidsenhet, bör ligga på plats X+y. Med denna formel kan man organisera ett mindre kaos, så att platsen ser städad ut. En av förutsättningarna för att ett system ska kunna bete sig kaotiskt är att det inte är en linjär ekvation. Men för den delens skull är inte alla "icke-linjära" system kaotiska.
Nå, om man beräknar användningen av ett föremål (antal gånger man nyttjar det gånger tiden) gånger avståndet från dess placering till dess användningsområde, då får man fram en faktor som man dividerar med något annats föremåls faktor. Resultatet avslöjar då om föremålet ligger för nära eller för långt bort. Ställer man upp detta i tabellform så för man fram en kurva med placering av föremålen i rummet, och om kaos råder. Enkelt eller hur!!!Alla kan organisera ett kaos!

Måndag, vetskap!

Idag fick jag ett telefonsamtal från Götet, där de talade om för mig att nästa måndag skall jag läggas in. Energi i rörelse! Sedan ringde chefen, det var en glad överraskning för på mina över 30 år på firman ringer en chef till mig  för att han vill veta hur jag mår, inte för att tala om att jag ska jobba över.
Sedan ringde de från vårdcentralen och samtidigt som jag pratade med dem så ringde mobilen, det var från KSS. Allt låste sig, jag mästaren i kaos fick panik, och avslutade snabbt två viktiga samtal genom att jag bara kopplade bort det ena, och snabbade på det andra med ett ja ja, det fixar sig nog. Sedan satte jag mig ner i soffan med en puls på säker 180 och skakande händer, funderande på vad jag gjort. Efter en timme så ringde de upp mig igen fast inte båda samtidigt, och så klarade vi ut deras ärenden, utan panik. Jag tror nog att jag inte mår riktigt så bra som jag tror. Eller som min fantastiska fru säger: Du har fått reda på att du har cancer, blivit opererad två gånger på mindre än en månad. Till det har du precis klarat av en infektion och ett antal större undersökningar! Visst kan du tycka att du borde orka, men faktum är att du är inte riktigt frisk ännu! Acceptera detta och ta det lugnt!!

Söndag är vilodag, men lärandet vilar aldrig!

Liten reflektion. Det är så kallad svartis på gatorna. Detta är ett fenomen som dyker upp då underkylt regn träffar gator som är nollgradiga eller minusgradiga och det är snöfritt!
Rasistiskt, ja om du vill det. Men jag vill gärna höra din förklaring till att det är rasistiskt. För mig veterligen så drabbar isen och halkan alla som är ute i trafiken.
Idag har det ringt en försäljare som talade om för mig att VIASAT vill ha tillbaka mig som kund! Tänk vad jag blev glad, så jag frågade hur mycket billigare för samma kanalutbud skulle det bli, ja menar bara att de behöver ju först lösa mitt kontrakt med BOXER och sedan ge mig ett större utbud för samma pengar, eller ännu bättre, mindre pengar. Försäljaren sa då att de inte kunde lösa mig från BOXER men att de kunde ge mig ett rabatterat pris, och en ny parabol med gratis uppsättning. Då jag då tyckte att om de ger mig gratis VIASAT med alla kanaler och en ny parabol tills BOXER avtalet gått ut, så lovade jag att teckna mig för VIASAT. Då hade både VIASAT och jag vunnit på dealen. Så intresserad av att få mig som kund var dock inte VIASAT. Så jag hänger med BOXER ett tag till.
Märkligt att, varje gång jag sväljer ned något på vänster sida, då gör det ont i örat.
En dag kvar på penicillin, sedan är den kuren över, fast jag är fortfarande svullen på vänster sida av halsen. Nu tror jag att detta har med besöket i Götet att göra, för de var rätt så hårdhänta, fast man kan ju inte direkt säga till dem när de letar efter modertumören genom att klämma och känna där de tror, enligt röntgen, den ska vara. Tänk om de missar den bara för att jag tycker att det gör lite ont. Det går ju över, men missar de tumören......

Lördagen är dagen då man ska lära sig att vila!

I mitt kosmos är det kaosteorin som råder, det vill säga att det som ser ut som kaos är beräkningsbart. Jag vill ha en ordning som man kan se. Och ja, oordning har också en ordning enligt modellen att det som ligger överst är det som troligaste är det som senast användes. I mitt kaos hittar jag för det är jag som är skaparen, och varje gång jag städat vet jag inte var de olika saker eller papper har tagit vägen, det blir så att säga kaos i mitt kaos.
En strukturerad tanke kan aldrig bli till ett nyskapande, för struktur förutsätter en känd ordning och att detta innehåller kända moment. Men andra ord i kaos härskar människor med konstdrömmar, författartalang, innovatörer,  sanningssägare och människor med visioner. Kaos är nyckeln till nyskapande!


En vanlig morgon till en vanlig dag, fast den här dagen heter lördag. Denna lördag steg mannen upp samma tid som vanligt, genom att när klockan ringde lade han av sig täcket och svängde ner fötterna mot golvet. Precis innan hans fötter nådde golvet, kändes en liten lätt kyla från golvet som svepte upp längs benen, och gjorde att håren på benen reste sig lite så där, kittlande. Som om man skulle dragit en fjäder efter benet. Mannen tittade på sina ben och fötter, lade händerna på knäna och med hjälp av att luta sig lätt framåt, ta spjärn med händerna och skjuva ifrån med ryggen, så ställde han sig upp. Allt detta gjorde mannen helt utan att tänka på hur han genomförde själva rörelsen att ställa sig upp.
 Här rådde det inget kaos, utan endast struktur. 
Alla människor kan inte ställa sig upp, inte ens om de fullt medvetet tänker på hur de skall göra. De saknar ett stöd för att kunna resa sig. De har sina visuella ben, de har sitt visuella mål och de har sin tanke på hur de skall göra. Men de saknar det emotionella stöd för att kunna utföra handlingen, och de saknar kraften att se förbi målet. Därför kommer dessa människor alltid att vara marionetter, de behöver någon som drar i ett snöre för att handen skall flytta på sig.
 Dessa kan inte härska i ett kaos, dessa kommer aldrig att skapa en egen mening, för de är de fattiga, de kaoslösa. De lever med det dåliga skämtet "Inga armar, Inga kakor!". Istället för att hitta en lösning på ett problem, så ser de endast problem i alla lösningar. Till dessa människor säger jag bara, lycka till.
I min värld är dessa människor en del av problemet, problemet som jag i mitt kaos ska lösa. 
Steg 1. Hur kan jag få dessa att se förbi hindret utan att de ser hindret?
Steg 2. Hur ska jag få dessa att tro på mig som "the Puppetere!"
Steg 3. Hur ska jag få dessa att inse att de behöver ingen som drar i deras snören, Pinoccio är död, det är en pojke som lever. De är de som är pojken!


Idag har jag varit i vila. Min kropp vill bara sova, medan min hjärna löser problem. Jag har alltid sagt att det finns inget som är så bra att det inte går att förbättra, det gäller forfarande. Numer har jag lagt till ett tillägg på detta, och det är att alla problem har en lösning, och alla lösningar går att förbättra. 
Vad vill jag nu ha sagt med detta, jo!
Alla människor har kapacitet att lösa sina egna problem, men först måste de se problemen, skapa en struktur för detta. Sedan tar man och delar upp problemet i delproblem och funderar ut en lösning på dessa.  Där efter  funderar man på vilka medel behövs för att nå målet med att ha löst hela problemet. Man skapar en struktur för detta, och violá. Så har man löst kaoset med hjälp av struktur och mer eller mindre använt kaosteorin.  Att vissa matematiska modeller av verkligheten ger resultat med svängningar och skiftningar som verkar slumpmässiga, trots att de i princip är beräkningsbara.

Jag kan inte äta sånt, för det gör ont i örat då!?

Fredag är en underbar dag, och denna är inget undantag. Visst finns det lite smolk i glädjebägaren( samma sak som ubåtar i mjölken,) men i grunden är den en bra dag. Jag besökte Volvo idag för att prata med chefen, han var dock ej på plats så jag "fick nöja mig" med att prata med några arbetskamrater. Lite så där att visa att jag lever. Dessutom var jag där för att det finns förtappade själar som inte tror på Brynäs.
När jag kom hem så var jag trött och började på att bli hes, tänk vad lite man tål ibland. Jag hann med en kopp Volvokaffe i alla fall.
Ikväll sitter jag själv utan demoner eller spöken för jag vet, jag vet planen, målet och riktningen. Dessutom finns det en plan -B. Min fru är på jobbet, min dotter är tillbaka i Karlstad och min son är hemma hos sig, vi alla ser nu ljuset, jag i alla fall. Vi vet att resan dit kommer att bli krävande men det finns ett mål som idag är begripligt, det går att ta på och det är inte ouppnåeligt. Jag känner att om jag sträcker lite på mig så når jag, och det är skönt. Jag har fortfarande feber och ont runt min hals, men idag är det endast problem minior. Jag har fortfarande Cancer, men de tror sig lokaliserat modertumören, jag ska till Göteborg för operation då de ska ta mer prover och eventuellt ta bort den. Oavsett hur de lyckas med detta så kommer jag att bli tvungen att genomgå en strålbehandling. Den vägen kommer att bli den jobbiga, men det verkar som om jag kommer att slippa cellgifter.

Dagen T, som i torsdag!

Sahlgrenska i Göteborg kom att vara min huvudsakliga vistelse under torsdagen, då jag och min fru var på plats för cancerkonferens(Ck). Vad ska  man annat säga än att det låter mycket när kattorna skiter, och tack Bosse för förhandsinformationen. Förväntningarna och föreställningen om vad skulle hända, landade på en mycket exakt och rimlig nivå tack vare dig. Information är en bristvara, oavsett inom vilket område jag har befunnit mig, Hemvärnet, idrottsklubbar, arbetet, skolan, sjukvården eller politiken, så är det en stor brist på information. Sådant skapar förväntningar, egna tolkningar, gissningar och ryktesspridning, och alltid finns det någon som far illa i detta.
Med en tidig start på morgonen påbörjade vi vår nedstigning till Göteborg, vadå nedstigning undrar då ni? Mycket enkelt, Göteborg ligger under Skövde på kartan. Så strax efter elva var vi i Götet och på plats i garaget på Per Dubbsgata. Där gjorde jag en upptäckt, nämligen att de har två typer av parkeringsautomater. Nummer ett är en av standard Skövde typ, utom på KSS där man fortfarande måste ha PENGAR! Altså en som det går att använda kort för att betala med. Nummer två är en av typen, går att betala med pengar, eller kort, eller så startar du en incheckning med ditt kort när du kommer dit och checkar ut när du ska åka. Vilket då genererar ett avdrag på ditt konto för den exakta tiden du varit där. Där du SKÖVDE, där finns det något att lära, kanske att komma före till och med genom att via ett telefonnummer och ett automatnummer betala via SMS. Fast vad begär jag, det kostar ju pengar både i inköp och underhåll. Sen är ju inte tekniken så fullt utvecklad att den tas bort i andra städer ännu.
Vid tolv så blev jag inkallad för utfrågning 1, om hur mycket jag kan gapa och sånt efter operationen (nummer2). Detta tog ungefär fem minuter (max), sedan fick jag vänta. Efter en stund blev jag inkallad till undersökning och fotografering. Fotograferingen innebar att de stoppade in en kamera i näsan och kollade ner i halsen. Den var verkligen liten, mindre än en Instamatic X-Cube, Mindre än min Pentax X70. Den var riktigt liten och det gick att filma med den och det var bättre kvalitet än Super-8. Detta tog en-två minuter, sedan blev det väntrummet igen. Efter ett tag fick vi alla som var där för denna Ck flytta till två andra väntrum och mer väntan. Efter ett tag blev jag uppropad och inkallad till ett rum fullt av läkare, där en klämde och visade hur och var svullnader fanns och blivit bortopererade. Efter detta fick jag svara på några frågor och några andra läkare kom och klämde och kände på min hals, det var då jag fick användning av mina engelskakunskaper. "No, it don't hurt och You'r welcome." Snacka om att briljera!! Två minuter i glans! Alla blickar på mig!!!
Efter ytterligare väntan blev jag inkallad till Doktor Lars A. och ännu en kontroll tog vid, denna var mer av standard typ. Hjärta, puls, blodtryck och lyssna på andningen. Sedan kom beskedet. Han sa: Rolf, så här ligger det till! Jag korrigerade lite snabbt -jag heter Mikael, Rolf är mitt mellan namn.
-- Ok Mikael, så här ligger det till......
Efter detta möte som nog var det längsta med sina fem-sex minuter så gick vi till dagens sista möte och det tog säkert tre minuter för vi hade några frågor och detta var om planeringen av min behandling.
Med en dag på 14 timmar blev det en kvart -tjugo minuter med kontakt med läkare, ungefär den tid det tar för att vänta på pizzan.
Jag har cancer, den går att bota, det kommer att ta tid, jag kommer att ha det jobbigt under tiden men jag kommer att bli frisk!
 Men resultatet är att jag förväntar mig att vara tillbaka på jobbet i April. Det ni!