När man är som en dörr från ett skepp som sjunkit.

Större delen av mitt liv ligger bakom mig, det har varit ett gott vuxenliv. Min skuta blev renoverad och mitt liv fick fart. Några gånger så hade jag så bra slör att jag lät spinnakern gå för att uppnå högsta möjliga fart, men inte ens då kunde jag vila. Ibland när det mojnade och blev stiltje så revade jag seglen och kontrollerade att liken fortfarande var oskadda, jag tog mig tiden att kolla om alla tampar och tåg var oskadda. Jag skurade däck och brygga och säckade spinnakern. Sedan tog livet fart igen och den bara ökade, men hur jag än trimmade så stallade hon, jag straffade focken tills hornen sprack och bommen dök för om tvärs och vi kapsejsade. Så nu flyter jag omkring på en dörr i livets sista vatten. Jag försöker att polera den mässing som finns så att den är vacker, jag torkar bort tång så att fernissan inte ska bli matt. All energi jag behöver för min överlevnad finns i dörren, så nu handlar det om att inte låta virket bli vått och att mässingen är blank, för på denna frälsarkrans av trä så kommer det att sluta med en drunkning om inga under sker. Jag kommer inte att svälta eller dö av törst, jag kommer att sjunka för min energi försvinner, och jag kommer att sjunka medan jag pustar mässingen blank och vacker, för det ska mässing vara!Spinnacker segling!

Med ett sådant stöd tappar man tron!

Jag vill göra skillnad och jag vill att mina medmänniskor ska försöka!
Mikael O har förändrats, han har blivit en ny person med depressioner och dödsångest och det är sant. Men varför ska man inte vara rädd för att dö? En normalt sund människa borde vara rädd för att dö, eller stympas. Om stympningen sker mentalt eller fysiskt spelar ingen roll, det borde vara något folk är rädda för.

Ligg ner och dö!

Att inte fråga efter någons kunskaper eller se deras vilja att förändra världen är att döda någon mentalt. Att inte bli engagerad utan exkluderad från utvecklingen är att säga "Sitt still i båten" det är du som rubbar balansen, det är du som skapar vågorna till nästa storm. Att inte bli sedd är att plågsamt, långsamt dö. Om man har en guide som ska visa vägen till paradiset, varför säger man till följarna att detta är den enda vägen och, ni behöver inte tänka själva för det har vi redan gjort! Även om du kan läsa karta och du förstår hur en kompass fungerar, så är det inte din sak att visa dina medhjälpare hur saker och ting ser ut och fungerar. Är det så att om jag finner din kunskap störande då ställs du sist i kön! Eller är det så att dina kunskaper att leda vägen är ett alternativt sätt att nå målet och bör premieras! Jag känner trycket från Jante -lagen!

VEM bor här?

En vän till mig brukar säga: " tugga innan du spottar!". Jag försöker och har försökt i hela mitt arbetsliv att leva på det sättet. Att alltid stå för vad man säger. Att på fråga, svara sanningsenligt. Att gå i pension från mitt jobb med rak rygg och röd tunga! Att alltid se förändringar som en del av framtiden. Att försöka inspirera och backa upp mina kollegor i deras vilja och strävan att komma framåt. Att varje dag lära mig något nytt. 

Men saker förändras och livet har blivit skörare och mer värdefullt än någonsin och värden på kristaller, guld och diamanter har förändrats, de höga idealen har sjunkit och bytt plats med mer alldagliga tingestar. Samtidigt som jag ser mer av oginhet, avund, misstänksamhet, missnöje och liknöjdhet, kan jag se att någonstans gror viljan att förändra. Människor som vill, om de får chansen, att slutar att driva med i en båt utan styrning. Detta är människor som vet hur man både sköter åror och vet hur ett roder fungerar. Människor som tystats av opålitliga, hierarkiska vinningar. Bara för att de är rädda för att mista sin plats i båten. När "att ta plats" i en organisation eller företag blir samma sak som att vara obekväm istället för att ses som en tillgång, och en utvecklingsmöjlighet för avsnittet man är en del av. Det är då man har förlorat sin historia och frågan som ställs är " Vem har skapat detta? Vem är det som bor här?". 

När man kommer in i ett rum och ingen lyfter en blick för att se vem det var som kom, eller ingen känner ens röst. Det är då man vet att man är oönskad och ingen vet eller vill veta, vem man är eller vad man kan!

Hur skapar man ett felsökningsschema?

Det sägs att om man blundar hårt då ser man vackra saker och fantastiska lösningar på problem. Det är just detta som skapar problemen för den som öppnar ögonen. Ett problem försvinner inte av att man inte låtsas om det, det växer sig bara starkare och blir större. De går inte att fly ifrån men det går att få hjälp att lösa dem, om man vågar fråga. För att jag inte ska grotta ner mig i mina problem fullständigt så brukar jag köra lite "mind maping". Det vill säga att jag skriver upp varje sak som jag just nu anser vara ett problem. Det kan vara allt från en borttappad hammare till brand i farstun. När jag nått tio punkter försöker jag att prioritera och motivera positionen jag ger problemet. Sedan kommer det svåra, att se lösningar! Varje problem har lösningar, korkade eller smarta, enkla eller svåra, men de finns där och man ska skriva upp dem alla. Att försöka lösa allt själv är svårt men inte omöjligt, det kräver bara mer tid att hitta den rätta. Att göra det tillsammans med folk man tycker om är roligare och besvärligare eftersom man känner varandra väldigt väl och känslor kan ta överhanden. Men att skriva upp varje problem först och varje prioritering efter detta utan att sätta en konsekvens på den gör att man kommer att göra om och göra om, och till slut blir det rätt. När man är klar med Problem uppställningen, prioriteringen inklusive motivering är det dags att börja titta på lösningar. Då lägger man upp ALLA lösningar per prioriterat problem utan att bedöma dem eller tycka till om dem. När man anser att man har hittat alla tänkbara lösningar så tittar man på en prio ordning per problem.
Exempel. Hammaren är försvunnen lågprio. lösning: Bygg en hammare, köp en ny, låna av grannen, använd skruv, leta rätt på hammaren,
Det brinner i farstun. HÖG PRIO!! Börja släcka, ring 112, ta bort brännbart, utrym huset, göm sig i en garderob.
När man gjort detta så får man distans till problemen och man ser valmöjligheter och konsekvenser vilket brukar i alla fall ge mig bra lösningar med överkomliga konsekvenser. Jag påstår inte att mitt sätt är det bästa, inte ens det näst bästa. Det jag säger är att detta är mitt sätt att lösa mina problem på och jag har överlevt med hyfsat god ekonomi och inget inkasso. När det gäller min hälsa så behöver jag sätta mig att göra ett felsökningsschema på den också, den kommer dock att bli lite knivigare då det finns tyngre faktorer som ligger helt utanför mina möjligheter att påverka. Men jag kommer att göra ett försök.