Ångest dämpande mundiarré!

Jag träffade två gamla vänner på en oväntad plats där deras och mitt besök var av nöd tvunget, nämligen vårdcentralen. Jag hade en dålig dag, på två sätt, nummer ett: min kropp och jag gick i otakt. Nummer två: smärta. Så när man startar en konversation på en vårdcentral så brukar det låta ungefär så här:
- Hejsan vad är det som gör att du är på ett sådant här ställe, är du sjuk eller?!
- Jo nog är det så, min inbillningssjuka har gett mig sjukdomsfeber och ett brustet hjärta! Och du då?
- Nja jag fick en släng av latmask i kombination med måndagssjukan, så jag måste byta gips!
_ jasså inget allvarligare! Jag trodde du hade minst nageltrång eller något smittsamt! Du, något som att går att bota med( unisont) ALVEDON och ARBETE!
Där efter allmänt skratt och sjuka skämt.

Denna gången, mådde jag inte så bra, som sagt värk och annat elände. Så när de talade om varför de var där och jag skulle tala om varför jag var där, då tog min mundiarré över och jag pratade om ditten och datten. Jag lät dem inte komma till tals på något annat sätt än ett : "jaha så du säger så!" Eller, "Nämen det menar du inte!". Jag var i högsta grad oförskämd och självfixerad, vilket jag ber om ursäkt för! Min enda förklaring till varför det blev så är att jag har fullt upp med mitt eget liv, och jag jobbar väldigt mycket för att försöka bli frisk. Jag orkar inte med att höra andra problem och bekymmer vissa dagar, detta var en sådan och jag är väldigt ledsen för att ni drabbades av detta.
 RJ och MJ, läser ni detta hoppas jag att ni godtar min ursäkt för mitt beteende.
 MJ jag hoppas verkligen inget var brutet i din hand, men den såg verkligen svullen ut, och det såg ut som om du hade väldigt ont. Förlåt mig för min mundiarré, men jag hörde dig och kände din smärta.
 RJ, jag hoppas att allt fungerar på din front, jag har hört från andra källor att det är oro i ert läger. Jag har svårt att tro att du ska behöva känna oro för detta, för enligt min bedömning så är du verkligen rätt man på rätt plats. Det vore korkat av dem att flytta på din kompetens.
Åter igen, jag ber om ursäkt för mitt dåliga bemötande och min nervösa mundiarré.

I flygande fläng!

En sådan underrubrik förpliktigar, eller hur?! Men nu är det bara så att allt flygande och flängande i min värld är i slowmotion och inom en väldigt begränsad yta. Jag tar bilen till jobbet som ligger ungefär en kilometer från vår bostad! Visst, det verkar som om man är lat. Förklaringen är dock att jag kanske inte orkar hem annars. Det har hänt några gånger att jag blivit tvungen att ligga och vila en stund i omklädningsrummet innan jag åkt hem. Visste ni om att efter en kvart-tjugo minuter stängs lyset av, om man inte rört sig under den tiden! Jag brukar vakna då lyset slocknar!
Just nu är släkt och gamla vänner på besök i vår stad, så jag ska försöka att träffa dem. Ibland känns det som om man har fått något av socialfobi, man är livrädd för att få mycket ont under tiden man träffar dem så att man blir otrevlig eller att man verkar ointresserad av deras liv och leverne.
Varje människa bär på en ryggsäck med deras problem. Fyllnadsgraden och tyngden är det bara bäraren som vet, men ibland så tränger problemen ut och hamnar under allas lupp! Alla dessa "någon" använder sin egen ryggsäck och livserfarenhet för att göra sin bedömning av det som syns. Alla "någon", jag och du, dömer varje dag människor och deras beteenden utifrån våra egna referensramar, helt utan att veta eller ens brytt oss om att kontrollera om vår uppfattning är objektiv och rättvis!

I regel så har varje person du möter fem sekunder på sig att ge dig en bra bild av sig själv.
5 sekunder!
Misslyckas denne då att visa vem de är, då kommer de ha stora problem att komma ur det fack de blivit stoppad i.
Detta gör vi i varje möte, varje dag, i flygande fläng!