Men, var det lördag igår?

Igår var jag och min hustru ute och gick i drygt en och en halv timme, tempot var fort men inte snabbt, helt klart över marschtempo som enligt svensk standard är 112 steg per minut, men inte så högt som amerikanskt tempo på 120 steg per minut. Min steglängd är ungefär 0.82 meter, gånger 112 steg per minut, gånger 90 minuter ger att vi gick cirka, 8,2 -8,5 kilometer. Hade vi hållit amerikanskt tempo, då hade vi gått för långt.( He,he.)
Denna dag ägnade jag också till att hjälpa min svåger med att resa en stege, och hur svårt kunde det vara då?. Inte speciellt alls om stegen varit en tre-fyra meter och av aluminium, men så var inte fallet! Stegen var en stålstege på säkert 10-14 meter, den kändes som om den var blyfylld. Sedan när svågern klättrade upp på stegen för att hissa upp den över halvan, ja då blev det lite tungt. Nåja, det var han som klättrade, jag stod bara och kollade. Sedan blev det lite kaffe hemma och en träningsrunda, på min Uke! Tränade lite Bluestolvor och bröt en nagel. Det gör ju ont, det är tur att blixtlim och silvertape finns. Idag är det 8-D, nedräkningen pågår till första behandlingsdagen. Det är kanske inte konstigt, men jag får en pulsökning varje gång mina tankar bra så snuddar vid tanken på behandlingen. Om jag är nervös inför behandlingen? Ja det är jag, och helt ärligt så gjorde det mig inget om februari 2012 vore en försvunnen månad i min kalender, och att jag sov igenom hela den behandlingen. Fast och andra sidan, tänk vad mycket jag skulle missa att lära mig, saker som kanske vore bra att kunna eller veta. Sedan har de ju upplyst mig om att det är tiden efter som är den stora kampen. Så nu har mitt liv fyra delar, kampen inför behandlingen, Den tuffa kampen under behandlingen, den stora kampen efter behandlingen och fortsättningskampen med det nya ordinarie livet. Det är som om man vore husvagnsägare, livet är en camp, campa ofta!