Onsdag, idag är det 4/34 och sedan tåget hem, för att imorgon återvända för trettiominuters behandling. Om jag skulle åka alla gångerna med bil skulle det kosta landstinget 16218 kronor i reseersättning. Om jag åker tåg så ligger det på ungefär samma pengar, tåg plus spårvagn. Taxi då? Nja då blir det billigare att jag ligger på hotell, till och med att bli inlagd är billigare. Åså Ronden bussarna, då blir det jobbigt för mig och det tar lång tid. Så jag väljer att ibland sova över för att det fungerar bäst med tiderna, strålning kontra cellgifter. Till frågan om hur det känns. När man är fastspänd på en brits, man kan inte röra på ansiktet, man kan knappt prata för att hakan är fixerad så att till och med tungan är svår att röra. Saliven rinner ner i halsen och just på grund av att tungan är svår att röra, och att struphuvudet har svårt att röra sig upp och ner. Är det nästan så att man får drunkningskänsla. Man tror att man kommer att drunkna i sitt eget saliv. Så man koncentrerar sig stenhårt på musiken för man ser inget, för masken sluter tätt mot ögonen så man väljer att ha dem stängda. Fast vad skulle jag kunna se, då mina glasögon ligger på en stol, likt Odens öga i Mimers brunn. Det allseende ögat som Oden offrade för sin vishet och för att han skulle kunna se alltet. För min del så innebär det bara att jag är mer blind än tidigare. Strålnings maskinen går igång och ställer in sig på en bestämd vinkel för att maximal dos hela tiden ska gå igenom modertumören och samtidigt ska metastaserna strålas till döds. En tjugo sekunders stråle rinner iväg, och sedan intar maskinen en ny vinkel och samma sak upprepas arton gånger. Efter ett tag tycker i alla fall jag att det luktar bränt, ungefär som det luktar när blixten slagit ner. Jag fick förklaring av teknikern att detta berodde på att strålen träffar fria joner i luften, och det är därför det luktar bränt för att de får temporärt en högre energinivå.
När detta är klart efter en femtonminuter så känner man sig lite trött och man känner en varm punkt i halsen. Punkten är svår att definiera läge på, men känslan är som när man tagit en snaps, det där varma som man känner i halsen, fast bara på en punkt. Nu har jag fått en hicka som är riktigt jobbig, den svår att ta på allvar för den kommer och går utan min hjälp.
Så just nu äter man piller mot illamående och värk. Illamåendet är konstant och värken är ännu bara begränsad, men blir värre. Så på detta sätt kommer det att vara framöver, fast med en stor skillnad, både värken och illamåendet är eskalerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar