Vinterbad är en lisa för själen!

Igår blev jag och min hustru bjudna på ett kvällsbad i det fria. Vi njöt av det underbara sällskapet och vattnet, ett vatten som värmts av björkved och hade en temperatur på plus fyrtio grader celsius. Man kände vattnets varma mjuka hölje kring sig, och en svag doft av kåda och snö. Tack mina underbara grannar för en trevlig kväll.
Idag var jag och hustrun min på Relaxen, Aqua Vitalis och njöt av bastu, bad, hamamsten, solljus, bastu, bad och Auf guss. Man känner sig som en ny människa när man går därifrån. En människa med ett välbefinnande, en person med avslappnade varma muskler. En kropp som har ett inre element med värmen på det högsta, så att när man kommer ut så dunstar regn och snö långt innan det kommit nära ens kropp.
Idag har min underbara hustru fått mig att glömma, nu ikväll sitter jag här och funderar. Jag tänker på hur lätt man kan slösa på tid. Det är som om man har en ungdomens brunn att ösa ur, eller som om all tid jag sparat i mitt liv är oändligt. Det är lätt att slösa med tiden, speciellt om det inte är ens egen. Tack min underbara hustru för att du förgyllt min dag, trots din förkylning. Tillsammans med dig är det alltid vår tid.
Det fixar sig Olsson, det löser sig NOG. Reklamen som Barncancerfonden kör är talande även för mig, som en mycket god vän påpekade. En av fyra stolar är tom.
Min tid är dyrbar, därför avskyr jag att vänta. Jo det måste till expertis för att allt ska bli rätt, men det är min tid de slösar med. Tid jag har nu men kanske inte har i den andra änden.
Var stark, visa vilja, var positiv, se ljuset, känn styrkan i din kropp. Problemet är bara att varje dag är en kamp, varje dag. Varje dag ska jag vara positiv, stark, se ljuset och visa vilja. Varje dag som går blir tyngre, rädslan och tvivlen gror. Visst fixar jag detta, tror jag. Visst orkar jag med behandlingen, tror jag. Detta är som att, ja, jag vet inte hur man ska beskriva det hela. I snart tre månader har jag väntat på behandling, i snart tre månader har jag levt i ovisshet. I snart tre månader har jag väntat på en behandling som fördärvar min kropp, kommer att göra mitt liv svårare att leva, och kommer att skada mig för livet. I snart tre månader har jag väntat på en behandling som ska göra att jag kan komma vidare med mitt liv. I snart tre månader har mitt liv avstannat,  och jag har väntat på att få det tillbaka. I snart tre månader har jag levt med olika föreställningar om hur det kommer att bli, och jag kommer inte att få veta detta utan att börja behandlingen. För inget cancerfall är det andra likt. Den förste mars då vet jag hur det var att bli strålad, den förste mars då vet jag hur det var att tagit cellgifter. Den förste mars börjar fas två, min marsch tillbaka till livet, tror jag.
Dam D1- F3