Hela onsdagen har snart gått, jag har bara gjort bra saker idag. Sådant som har plusvärden, sådant som jag känner byggt min positiva sida. Sedan, helt plötsligt ska något bevisas som inte behövs och trots att jag säger att jag inte vill, så drivs det hela så långt ut på sin spets att jag tappar humöret och tungan slinter. Inga hårda ord, inget elakt menat, bara argt och irriterat från mig. Min arga röst sårar med meningslösa ord på grund av, ja vadå? I familjen finns det många undertryckta känslor, mycket spänningar för att vi inte pratar om min cancer, men det finns ju inget att säga om den innan jag vet vad som kommer att hända.
Inga förlåt i världen lappar en sargad själ, men ändå, förlåt min kära dotter, det var inte min mening att såra dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar