Idag var jag iväg och tog stygnen från ärret på halsen. Det kom dit för en vecka sedan så de tog bort en körtel som var,enligt den läkaren som kollad den med ultraljud, ofarlig. Cell proverna var också ofarliga enligt brevet jag fått. Idag när läkaren som tagit stygnen tog min hand och sa: Jag måste tala om en sak för dig, detta kommer du ha svårt att förstå men du har cancer. Idag började ett äventyr jag inte valt, idag började en resa som jag inte vet destinationen på. Idag började ett tungt jobb. <http://sv.wikipedia.org/wiki/Metastas> Att först samla sig, insupa all information, försöka höra vad läkaren sa mer, höra förbi de egna tankar som bara skrek, hur ska jag kunna förklara för barnen? Hur ska jag kunna förklara för min fru? Hur ska jag kunna förklara för omgivningen? Hur ska man förklara något man inte själv begriper, hur ska man förklara sin egen dödsrädsla? Ja, jag vet, man ska inte måla fan på väggen men det är inte det jag gör, jag bara försöker förklara, förklara för mig själv att detta är ingen dödsdom, det är inte ens säkert att de behöver göra allt läkaren sa. Men skräcken tog tag i mitt hjärta, borrade sig in i min hjärna. Jag fokuserade mig stenhårt, tog ett samlat tag om min röst, försökte att tänka bort smaken av bedövningsmedlet i halsen, sedan slapp två frågor ut från min mun: Kommer jag att kunna åka till Kanarieöarna i december? Kommer jag att kunna fira jul hemma? Läkaren svarade: Det är bra att du har resan kvar ett tag till, så att du har ett mål att fokusera på, och om det inte ligger i behandlings period så ska du självklart åka. Hur det ser ut i jul, ja vi måste först hitta modertumören sen så får vi se.
Idag så har jag talat om för min fru att jag har cancer, idag har jag talat om för mina barn att jag är sjuk, idag har jag ringt till mina syskon, min far och vänner med ett bud som var för mig svårare att leverera än ett dödsbud. Idag fick jag reda på att jag har cancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar