Hur störd kan man bli?

När man är stressad av ett symptom, ens hjärna spelar en spratt och man tänker fel. Är det svårt att förstå? Nej och ja. alla ser från sin egen horisont och självklart är det den rätta, precis som min är den som blev fel. Fel på en månad, och ett tänk som haltar. Jovisst haltar det för att jag skrev fel, men det är fortfarande min sjukdom, mina hjärnspöken, mina problem. Men jag skrev fel, jag hade kontrollerat texten, men det var jag som gjorde det. Jag släppte igenom en felaktig text. Skit samma, varför ska jag bry mig om petitesser? Jag mår skit, för att jag har fått cancer, men egentligen är en månad väldigt viktig. För mig är det viktigt att jag fick tillbaka en månad så jag ska inte klaga, jag känner tacksamhet för den extra tiden jag fick genom en felskrivning. Tack för den månaden, tack. Just nu fyller jag upp mitt glas med den fabulösa tjädern, tack för den goda smaken men Bowmore är godare.  Jag är sjuk, jag känner känslorna stocka sig i halsen, mina tankar spökar och lurar mig, de spelar mig spratt, jag är inte död ännu! Jag är sjuk, men inte död! Tjäder jäkel, du hjälper mig inte ett skit, du fäller bara krokben! Tankemässigt alltså, frågan är hur störd kan man bli?
När jag har sovit, om jag kan sova, ska jag fixa i trädgården. Hoppas ingen ringer! Jag ska laga mat, hoppas att ingen ringer! Jag ska köra till tippen, hoppas ingen ringer! Jag ska besiktiga bilen, hoppas ingen ringer! Varför ringer ingen och talar om för mig när och om och hur saker ska hända? Varför drabbar detta mig? Varför kan ingen mamma eller pappa klappa mig på huvudet och säga att det ordnar sig, trösta mig med att det fixar sig. Du kommer att ha det tungt en stund, du kommer att ha det jobbigt, men det ordnar sig.
Det ordnar sig alltid, inte alltid till det bästa, men det ordnar sig.