I nostalgins värld!

Vilken dag, jag vaknade vid åtta och kände mig så fruktansvärt pigg, bara för att sitta och somna i min fåtölj.<https://www.facebook.com/groups/170572526410023/190149467785662/?comment_id=197660380367904&notif_t=group_comment_reply>Det är då det händer, drömmar om min barndom! När jag sedan vaknade var jag i nostalgimode! När jag sedan tar en promenad på en dryg timme tänker jag på min ungdom, och hur mitt liv gestaltat sig. En tid som jag ibland inte vill minnas för att det gör för ont, och en del som jag minns med stor glädje. Mina år i Ljusdal är glädje, mina år i Färila är också till stor del glädje. Fast åren i Färila har också mycket mörka minnen, minnen om mobbning och trakasserier, minnen om hur man funderade på att ta sitt liv för att få slut på eländet.Räddningen blev flytten till Skövde. Tonåren i Skövde är nästan bara roliga minnen, även om det finns smolk även där, fast där är jag oftast egen dräng. Ett av de löften jag då gav mig själv var att oavsett pris så kommer jag aldrig att låta någon sätta sig på mig igen, hellre blod, blåmärken och smärta, än att bli förtryckt igen. Ett av mina andra löften var att jag alltid kommer att försöka att jobba för rättvisa, ett mycket svårare löfte. Ett löfte som jag fortfarande jobbar på att uppnå, det brukar synas ibland, i formen av mer eller mindre arga insändare.

Jag var och träffade en specialist på nackar, för att få reda på hur illa det blivit med min nacke. Resultatet var  lite förvirrande. Jag ska undvika allt sådant som gör att jag får problem, så som att stå på huvudet, nicka, luta huvudet framåt, åt sidorna eller för långt bakåt, men för övrigt var det okej. Sedan sa han att bilderna skulle gå till Sahlgrenska för bedömning om operation är nödvändig eller inte, jag hoppas i så fall på, inte!

Jag har varit iväg och tränat på Actic, det är skönt att träna men det mest fantastiska var, att när jag gjorde min sista övning, precis i det momentet då man tror att nu spricker musklerna, och rappar väggarna med blod och köttslamsor. Just då tänkte jag att, om man löser badkortet och tar en bastu och vilar en timme, då skulle man kanske orka ett pass till idag. Nu sitter jag här hemma och skriver, jag har ont i kroppen, och jag är både trött och glad. Trött av träningen, glad för att jag bara gjorde ett pass, fast det skulle kanske gått.
Man fylls av många underliga tankar, och flashbacks, som när jag före julen förra året inte visste om det skulle bli min sista jul eller inte. Den 22 december fick jag helt klart för mig att det kommer att bli några jular till, även för mig. Men känslan, att inte veta, att fast man försöker att övertala både sig själv och omgivningen, att det ordnar sig. När jag hade bara en cellgift och fyra strålbehandlingar kvar, då kändes det som jag inte skulle orka igenom behandlingen. Smärtorna, illamåendet, vomeringarna eller snarare försök till det. Orkeslösheten, och mitt eget tvivel på att jag skulle orka, det höll på att knäcka mig helt. Det är då man ser vilket val man gjort när man gifte sig, och jag hade blivit kär i rätt kvinna, och hon hade valt mig.

Mitt liv har tagit en ny vändning, jag har sett ett val där mitt liv är priset. Just nu har jag 13 rätt och är en vinnare, men mina värderingar har förändrats. Jag är ledsen världen, men min fru och mina barn kommer före er. Jag kommer att ännu mer att försöka att leva i nuet för min framtid bygger på halvårsprognoser, än så länge goda sådana. Men som den gode Pohlman sa om vädret, "Manna minnet är kort, inte längre bort än ett halvår!" så jag kommer att leva i manna minnen!