Svänghjulsmannen bangar ur!!!

Tuffa tider, tuffa dagar! För ett år sedan hade jag bara blivit lite svettig, tänkt, jädra tur att de inte hade mer.

Nu, herre men skapare vad mycke det är! och jag orkade inte. Min kropp började att stänga av, först blev jag fruktansvärt andfådd, lite åt hållet flåsig, hjärtklappning och yrsel. Sedan började jag super svettas, fast det regnar blev jag blöt inifrån och ut. Jag gick hem och hade stöd av min dotter, för det var knappt att jag orkade. Det flimrade för ögonen och jag fick järnsmak i munnen. Hade jag gått själv, då hade jag lagt mig ner och vilat på vår uppfart, så jädra slut blev jag. Vad var det jag gjorde som sög musten ur mig så full ständigt då? Jo jag hjälpte min dotter att flytta från Karlstad och tillbaka till Skövde, det vill säga jag har åkt bil i 30mil och burit lätta grejor till tredjevåningen, jag gick tre vändor i Karlstad från tredje våningen och sedan tre vändor med LÄTTA grejor upp till tredje. Detta knäckte mig. Jag skakade hela jag, knäna blev mjukare än vispgrädde, och jag blev verkligen tvungen att anstränga mig för att kunna stå upp. Fy satan vad jag blev trött! När hade gått en timme, yrseln och hjärtklappningen är borta, så skrek min kropp av smärta och värk. Kroppen kändes som den gången jag var medbjuden på "fist party" och jag var runt tjugo. Fast denna gången med hela knogar och utan blåmärken. Jag trodde jag skulle dö då med!

 Jag har tagit extra morfin nu, fast det värker ändå. Jag har ont i käkmusklerna, nacken, axlarna, ryggen och tungan. Smärtan strålar ut i händerna och benen.

 Jag håller på med nedtrappning av morfinet. Från en grunddos på 120mg per dygn + upp till 40mg extra med snabbverkande. Till det jag äter nu, 60mg i grunddos per dygn och max 20mg extra. Detta är inget som mina läkare tycker om att jag gör, trappar ner morfinet alltså. Och absolut inte i den takten.

 Men jag och min hustru är överens om, att bli av med alla mediciner som inte är nödvändiga. Det vill säga all morfin, allt som gör att jag inte ska må illa av att äta morfin. Allt som gör att min mage ska fungera normalt på grund av morfinet.Allt som är till för att förstärka effekten av morfin och är antiinflammatoriskt. 

Morfin är ett bra smärtstillande preparat som vid en bra dosering endast är smärtstillande. Då är det inte beroendeframkallande. Men när smärtorna minskar måste man, så som jag ser det, minska på morfinet, annars kan man bli beroende. Så jag letar efter smärtor kan man nästan säga då jag håller på med morfin minskningen. När det gör lite ont, då väntar jag på att smärtan ska försvinna så att jag kan minska lite till. Detta sker med en intervall av cirka två veckor, fast just nu har jag ont i tungan och väldigt svårt att svälja och min kropp värker igen.

 Det är tråkigt med att ha en pool som man kan varmbada i, värken är bara borta i någon timme, sedan är det lika ont igen. Så ibland önskar jag att man bodde i en bastu. Utan att man skulle behöva elda så förbannat.

Känner för att skriva, för jag är förbannad!

Jag hymlar inte, jag är rakt på sak, för jag hatar verkligen omskrivningar och tramp runt gröten. Bjuds det på mat, ja men ta käk då!!! Jag är liberal, själv kallar jag mig social liberal, eller folkpartist. Men i år har jag inte betalt min medlemsavgift så jag är ju inte längre folkpartist, utan en politisk vilde. Vad har nu detta med saken att göra, jo för att jag angriper folkpartister i högre ställning inom partiet. Det gör att jag kan inte uteslutas, partipiskans slag träffar inte mig, och man kan inte hota mig. Frågan är då varför skulle detta ske? Jo, när man offentligt går ut och ifrågasätter partikamrater, då hamnar man i blåsväder, och jag ifråga sätter Ulla-Britt Hagströms syn på rättsäkerhet. Nu är det ju så att Ulla-Britt kommer från KD, och jag har letat i deras partiprogram, men där kan jag inte ens hitta ordet RÄTTSÄKERHET. Jag tog ner dokument efter dokument och letade, det finns inte med. (Ctrl+f och sedan rättsäkerhet i skrivfältet för vem orkar läsa allt detta dravel en gång till.) Så jag tror att vi har fått en ulv i fåra kläder inom folkpartiet! Men jag ska inte vara snar att döma, det kan ju varit en nalle Puh, ni vet det dära med att "Oj, det där lät inte som när jag tänkte det! Men jag har ju bara en massa ludd till hjärna!".
Nu kommer jag säkert att reta mina kvinnliga läsare, men jag ber er, läs allt först, tänk igenom och sedan skriv en kommentar på om jag har rätt eller fel. För har jag fel, då kommer jag att ändra på mig, så här är er chans!
 År 0-1
När barnen föds sitter vi fäder brevid och önskar oss någon annanstans, samtidigt som vi önskar att vi verkligen skulle kunna bära era smärtor, för att vi älskar er så mycket.
År 1-7
När barnen växer upp önskar vi att det vore mer jämställt, så att det ekonomiska avbräcket inte skulle bli lika stort när man ska vara pappaledig. Bättre vore om papporna finge en högre procentuell ersättning när de är lediga så att det liksom jämnar ut sig.
Där efter kommer barnen till dagis, vilket kön är det på dagispersonalen? nu mera är det nästan alltid på grund av att inga män vågar jobba inom den delen av kommunen, på grund av att de riskerar att bli betraktade som pedofiler, kvinnor.
År 7-12
Grundskolan. Fröken är bäst, det är inte ofta det finns en magister på grund av att  inga män vågar jobba inom den delen av kommunen, på grund av att de riskerar att bli betraktade som pedofiler. Några vågar, men bekänn, de är inte många. Så ni kvinnor behärskar även denna del av världen.
År 12-15
Högstadiet. Här kommer oftast enligt statistiken barnen i kontakt med en magister för första gången. Det är nu man också får reda på köns problemen för första gången, eller rättare sagt, får uppleva att det är inte ok att putta Lisa på brösten, när hon inga hade i mellan stadiet var det ingen som sa något! Fortfarande är det fler kvinnor än män i undervisningen.
År 15-18
Gymnasiet. Vi är unga män. Ni är unga kvinnor. Vi ska acceptera jämlikhet. Vi ska ge plats till kvinnorna på bekostnad av vår egen. Vi ska förstå att våra löner kommer att bli för höga i jämförelse med kvinnors! Inte att kvinnors löner är för låga! Vi ska flytta på oss utan att diskutera, för kvinnorna ska ha platsen. Här är det fler män än kvinnor som undervisar.
18 och äldre.
Nu är vi redan färdiguppfostrade, de sista tre åren mest av män. Pappa tycker att man som pojke borde bli brandman, snickare, ingenjör, Forskare eller något annat maskulint arbete.Är du flicka så tyckte han att du borde bli läkaresekreterare, sjuksköterska eller lärarinna. Mamma tycker att du borde bli samma saker som pappa sagt, beroende på kön, fast om du är homosexuell så även tvärt om. Fast det vet inte pappa.

Vad är det jag vill ha sagt med detta, jo, under våra (pojkar) första 15 levnadsåren, är det med största sannolikhet kvinnor som sköter uppfostran. Sedan kommer det tre år då det är några män som försöker att göra skillnad. Men präglingen är för djup, vi är uppfostrade av kvinnor till att bli MÄN. Vi formas till att ha manliga åsikter, sedan kommer kvinnorna och säger att vi inte är jämlika, och att vi män inte lämnar utrymme och plats! Jo jag kan vara en "mullig mansgris" men jag är uppfostrad och tuktad av KVINNOR till att bli en MAN.
Så min fråga till alla kvinnor som kommit så här långt i texten( och som kommer att se att jag faktiskt, trots att jag är man, har rätt.) är följande: Om ni nu vill ha jämlikhet, är det då inte dags att ändra er inställning i uppfostran av barnen? Trots allt, det är ni som bygger huset vi bor i!!

Datorer världens olycka och djävulens påfund!

BREDBAND- Varför vill nu inte skiten fungera denna gång då? Den fungerade ju för halsberg för tretti minuter sen! Varför? Med stor frustration börjar man med att starta om datorer. Sedan startar man om modemet. Efter detta kollar man om man kan reset-a modemet. Efter detta kollar man alla kablar. Sedan lyfter man på telefonluren bara för att höra, tystnad! Ingen kopplingston, vilket innebär ingen kontakt med nätet! Varför kollade man inte detta först så hade man kanske sluppit en förhöjning av blodtrycket både på mig och min hustru! Alla dessa svordomar hade inte behövts, och man kanske skulle sparat en timme i felsökning, omstarter och utvällt kaffe. Sagt och gjort telefonen går igång, ton finns. Men inget nät! När blev det fel? Vid omstarten eller reseten? Jag fortsätter att felsöka och får igång det trådlösa nätverket. Ja så pass att det blir etablerat och fungerar internt hemma. En ny ljus idé! Jag ringer supporten på Bredbandsbolaget! Vad har de för nummer, det går ju inte att kolla på datorn! Men jag har ju en Smartphone! Mitt gulli gull Min underbara Galaxy SII, den som kan allt och oftast har bra täckning.
 Då visar det sig att mitt Bredbandsbolaget håller på med uppdateringar så servrarna ligger nere!!!så, kontentan är att om Bredbandsbolaget meddelat sina användare, typ mig, om dessa rätt stora grejor hade jag sluppit mycket problem, eller?!
 Så jag förstår helt plötsligt supportens korkade fråga när man ringer, Har du kollat om datorn är påslagen? För trots allt, jag kollade det mest uppenbara sist. Mitt telefonbolag är Telia och bredbandet är Bredbandsbolaget, så händelserna borde inte vara länkade och är det säker inte heller. Men slumpen gjorde att en bäddad säng slet ut en kontakt ur ett elurttag, samtidigt som Bredbansbolaget under 1½ timme uppgraderade sina system.
 På grund av att jag nu inte hittar rätt uppgifter har jag just nu "bara" trådlöst, men farten verkar vara högre. Jag får nog be min son eller min eventuelle svärson om hjälp igen, fast det hugger i mitt ego!
Det känns inte bra att be om hjälp när jag levt med att "Själv är bäste dräng!" i hela mitt liv.
Som en av mina svågrar sa: Fan Micke, du är ju inte femti längre, du är mer va?!
 Skit, och jag är ju ännu äldre!!

Jag måste bli frisk NU!!!

I förrgår kväll bet jag sönder en tand, vilket är skit i fläkten. I går var jag hos tandis och fixade den, han frågade om det gjorde ont. Jag tala då om igen, att jag äter morfin, cirka 70-120mg om dan, så smärta har blivit ett relativt begrepp för mig. Jag känner att det är obehagligt, pirrar liksom men gör inte ont. Så smärta, är inget jag har problem med. I torsdags var jag på besök hos min läkare på KSS och vi pratade om att börja arbeta igen. Vad ska man säga, han höll inte med mig och det gör inte min fru heller. De båda tycker att jag har för bråttom. Med tanke på vad som hände i dag så, kanske de har rätt.
I fredags, det vill säga igår, var jag på Volvo och sonderade lite, mest med tanke på lyft och så för jag har ju fått diskbråck i nacken också. När man strålar så bränner man även sönder muskelvävnad och torkar ut disker mellan kotorna. Detta gör att musklerna blir svagare och får svårt med att hålla huvudet och kotpelaren stabilt. Följden av detta blir att diskerna mellan kotorna blir hårdare belastade, och har de då blivit uttorkade så ökar risken för diskbråck. Detta har jag då lyckats med att få. Hur känns det då? Precis som jag förklarade för tandläkaren så är smärta ett relativt begrepp för mig, men det känns ungefär som om man har sockerdricka i nerverna och att jag blir fort trött i nacken. Bubblorna strålar ut till armarna och benen, ni som har haft eller har problem med ischias vet vad jag menar, fast jag känner ingen smärta ännu. Jag håller på med nedtrappning av Morfinet, för man är ju ingen lämplig bilförare direkt. Inte för att jag är påverkad på något sätt, utan för att jag har försämrade reflexer. Därför kör jag inte bil, men det är mest för att jag håller på principen att man ska inte köra påverkad, jag får köra för läkarna men bör inte, på grund av tröttheten som kommer plötsligt och försämrade reflexer. Nåja, jag var som sagt på jobbet och kollade lite, jag var trött och lite förbannad över att sjukvårdstandläkarna inte ville fixa min tand, för då hade det "bara" kostat som ett läkarbesök, och nu gick det på 750 kronor, man har ju inte direkt ett överflöd av pengar när man gått sjukskriven i snart ett år. där på jobbet träffar jag Kennie, som blir synligt glad av att se mig, och jag får en kram! Tack Kennie, den värmde och mitt deppar läge försvann som en brakskit i ute på havet i en orkan. Jag förstod att jobbet blivit mycket lättare nu, fast vi har tydligen många tunga lyft kvar, jag kommer nog bli tvungen att prata med sjukan om detta. Diskbråket i ländryggen går ju att fixa med träning och rätt lyft-teknik, för så har det ju gått tidigare. Men nacken? Nåja, det fixar väl sig det med, jag är ju inte där ännu. Först ska jag vänta in besked från ortopeden om hur allvarligt det egentligen är, sedan ska jag till Volvosjukan. För att ta reda på hur de ställer sig till morfinet och skadorna. Efter detta så är det dags att prata med försäkringskassan om arbetsträning.
Idag flyttar min son och hans flickvän till Karlstad, och jag hade ont och mådde dåligt så jag kunde inte hjälpa till, fy tusan vad det svider att inte kunna hjälpa sina barn med så lite som att bära en låda eller två.
Men som min kusin säger, mata inte skuldfisken! Jag har nog med problem ändå! Visst är det så, rent logiskt så är jag överens med detta, men det svider i alla fall. Jag vill börja jobba, jag vill vara frisk NU, om en månad, om ett år, jämnt!

Doktorn ringer!

Jag mår bra, jag har lite ont i nacken, axlar och rygg. Jag har svårt att ställa mig upp och jag blir fort trött. Jag är femtiotre år, men min kropp känns som om den vore hundra. På en skala 1-10 mår jag just nu 8/9, det vill säga, väldigt bra med tanke på omständigheterna. Så idag blev jag tvungen att vila mig en stund efter ett mindre äventyr tillsammans med min son. Efter att jag sovit en 10/15 minuter blev jag väckt av telefonen. Det var en av mina läkare som talade om, först den bra nyheten. Jag citerar: Du, det är ingen spridning av cancern i nacken! Jag: Ok, finns det någon annanstans då? Han: Nej, du har bara ett diskbråck där!
Sedan förklarade han vidare att förutom diskbråcket i nacken så hade jag uttorkade disker, lite längre ner i ryggen. Sedan har jag ytterligare ett diskbråck i ländryggen, ungefär där en kota saknar ett utskott.
Jag kommer att bli kontaktad av ortopeder för vidare behandling om de anser att det behövs. I vilket fall som helst så ska sjukgymnastiken kontakta mig.
OK, shit happens! Men jag hade ingen cancer spridning i nacken, och ingen annanstans heller efter vad de kunde se. Men jag ska på röntgen igen om en tre veckor ungefär, och då för att specifikt röntga halsen och tungan, sedan har jag ett halvt år till, till nästa röntgen. Men fru föreslog att vi skulle göra påslakan av mörkläggningsgardiner till mig. För hon kan inte sova när jag lyser upp rummet!!!

Hjo, men idioter träffar man överallt!

Idag var vi i Hjo och åt glass. Vi satt på bänkarna och tittade på då en mamma fick sin son att balansera ut på blöta brädor, brädor som höll båtar över vattnet. Så brädorna låg precis i vattenytan. Under tiden som hon filmade med sin mobiltelefon. På vägen tillbaka halkade han till, vilket var väntat då Foppatofflor och vatten inte är en bra kombo. Pojken klarade det utan det blev en film för AFV, men han manade då på sin lillasyster att göra det samma. För mamma filmar ju! Pojken sa: Skynda dig, mamma filmar! Har hon redan börjat frågar då flickan. Ja säger pojken, så skynda dig! Och ger henne en liten puff. Flickan kliver då ut på brädorna, först en meter och så en till, och halkar naturligtvis, och hamnar i vattnet. Mamman blir då arg på pojken för att, citat" Vad gör du? puttar du i din lillasyster? Varför gör du så? Vad du är elak!
Jag som sett det hela säger då till mamman att hon inte ska vara orättvis för tösen ramlade i av sig själv. För det är halt på plankorna! Hon vidhåller att det var pojken som puttat i henne, och jag säger då att hon kan ju titta på sin film så får hon se vad som hände! Då talar hon om att hon hade slutat filma när pojken kommit i land. Vilket gör mig mer upprörd för uppenbarligen ville hon bara filma när pojken skulle ramla i! För att någon av barnen skulle ramla i vattnet var för mig helt uppenbart, så jag hade funderingar på att fota eller filma.Mamman som stod och fipplade med sin telefon anklagade pojken att puttat i lillasystern utan att egentligen sett det hela, påstod att jag ljög! Pojken reagerade med att känna sig kränkt av hennes anklagelse! Fadern som också var där och tittade på när det hände, sa inte flaska! Damen ifråga brukar nog inte bli ifråga satt, så hon var säkert småskolelärare. Snabb med att dra slutsatser utan att fråga eller att veta. För hon hade ju hört vad pojken sa, men hon missade händelseförloppet då hon inte tittade. Jag borde bjudit pojken på glass för att hans morsa varit orättvis mot honom! Det är så typiskt skolvärlden, man anklagar en person, för det mesta en pojke utan att ha ett skit på fötterna. Utsätter påstådda mobbare för förhör utan att den anklagade har rätt till försvarare eller anhörig. Utsätter en grupp för bestraffning då de inte kan visa vem som gjort det hela! Bestraffar elever för att de protesterar mot orättvis behandling, samtidigt som de lär barnen om FNs- Barnkonvertion. Under min tid i skolnämnden stötte jag på detta flera gånger, Rektorer som menade att en gång tjuv alltid tjuv! fast "tjuven" aldrig var bevisad tjuv. "Mobbare" som skrämdes att erkänna och att inte tala om det för sina föräldrar för då skulle även de bli arga! Med den förhörsmetoden som man använde då i skolan för att få dem att erkänna räknas som psykisk misshandel och är förbjuden enligt svensk lag, fast det skiter skolan i. Mitt råd till mina barn och alla andra barn som drabbad av detta är följande: Svara bara på alla frågor och påståenden med namn och födelsedata, samt be om att få tala med era föräldrar! Inget annat! Jag tycker mycket illa om mobbing då jag själv blivit utsatt för detta på Färila Centralskola, men alla barn har rättigheter, även mobbare! Om en skola bestämmer sig för att polisanmäla detta, så ska de samtidigt rannsaka sig själva och fråga sig om de tillgodo såg alla barns rättigheter. Skola efter skola ljuger om mobbing istället för att erkänna att de har brister som de inte bryr sig om. En av de största bristerna är rättsäkerheten, och okunskapen i rättsskipning. Lär man barnen att det är fel att slåss, måste man ju också lära dem konsekvenserna av sitt handlande, men inte att skolansvärld är undantagen!
Nå hur gick det med pojken? Jag gissar att pojkens mamma fortsätter att anklaga pojken att puttat i sin syster utan att sett det, och att jag som såg det hela ljuger för någon övernaturlig orsak. Pappan kommer att försöka släta ut det hela med att det var ju inte så farligt, hon blev ju bara lite blöt. Flickan kommer att minnas det mamman säger har hänt, inte vad som hände, och kommer att anklaga sin bror för doppet som mamman borde förutse, foppatofflor-blötaplankor! Men pojken hon filmade för AFV ramlade inte i, det gjorde dottern då hon stängt av kameran.  Så i slutänden är pojken en elak pojke, jag en elak ljugande främling och hennes man en fegis som inte tog henne i försvar fast hon hade fel!

Varför ska man älska livet? För att man är en äventyrare!

Med en sådan rubrik så tror ju folk att man har problem, men så är det inte. Min syster berättade en historia en gång om en trollkarl som kom till byn, och som hade en gåva att göra folk lyckligare. Så var det även när han kom till denna by att folk ville bli lyckliga. Så de gick till trollkarlen och bad om lycka. Trollkarlen sa att de skulle fundera på sitt största problem, det som gjorde dem mest olyckliga, och skriva upp detta på en lapp. lappen skulle de sedan komma till honom med.
Bagaren i byn hade ont i sina handleder så han hade det svårt att baka bröd. Smeden hade ont i ryggen och var inte alltid så stark han önskade. Läraren hade problem med att hans hustru var otrogen. Prästen hade cancer, och så vidare.När alla lämnat sina lappar med problemen som gjorde dem olyckliga till trollkarlen så gick han ut på torget och läste upp alla problem som fanns i byn och så sa han till först Bagaren att välja ett problem han trodde skulle vara lättare att bära, så att han skulle kunna vara lycklig. Bagaren tänkte på om han skulle vilja ha ont i ryggen istället för handlederna, eller om han ville ha cancer eller en otrogen fru. När han tänkt igenom alla problem som fanns i byn konstaterade han att ha ont i handlederna är nog inte så farligt i alla fall, han kan kanske skaffa en maskin som hjälper honom med knådandet. Så han valde att ha ont i handlederna. Sedan blev det smedens tur och han tänkte, ont i handlederna då kommer jag aldrig att kunna sving hamaren och så vidare. Han tänkte att man kan kanske höja städet och skaffa en lärjunge så har man kanske inte så ont i ryggen längre. Så han valde ont i ryggen. Bybo efter bybo gick igenom alla problem och konstaterade att deras problem var kanske inte så stort att det fanns skäl att känna sig olycklig, de kunde haft det värre. När alla problem var slut så frågade trollkarlen byborna om de nu var nöjda med sina val och om de kände sig lyckligare nu med sina val. De tänkte efter och konstaterade att de var lyckliga att de inte bar någon annans börda utan bara sin egen, och att de kände sig lyckligare för deras börda var nog inte så stor i alla fall. Så när trollkarlen lämnade byn så lämnade han en lycklig by med problem fast inte så stora, för det finns alltid någon som har det värre, om det nu kan vara någon tröst.
Tja, om det var exakt så här historien var kommer jag inte ihåg men andemeningen är den rätta. Om man tittar på sitt problem och har ett värsta scenarium i bakgrunden, då är det kanske inte så farligt ändå.
För min del så har jag stött på herrar utan käke, och utan tunga så att han måsta prata via datorn. Eller att veta sitt livs begränsningar i form av tid. Jag har "bara" cancer som förhoppningsvis är fixad efter 32 strålningar och sex giftbehandlingar. Dessutom syntes det inte på senaste röntgen! vad jag  vet.
Nå, varför ska man älska livet då? För min del så är det för att jag stöter på utmaningar varje dag, och att jag älskar att lära mig nya saker. Men om jag kunde använda mitt liv som betalning för ett bra liv åt mina barn och åt min underbara fru, ja då skulle jag betala priset utan att tveka. Även om det skulle innebära styckning, del mot välmående liksom.
Nåja, jag tittar mig i spegeln varje morgon och frågar mig själv, var gårdagen så bra att jag vill kopiera den, eller vill jag att denna dag ska vara ett nytt äventyr som inte slutar förrän jag lägger mig för att sova!
Jo man ska älska livet bara för, att varje dag är ett äventyr, ett äventyr där man lär sig nya saker som gör att man ser livet med nya skolade ögon. Ett äventyr som man inte styr över utan bara medverkar i!