I förrgår kväll bet jag sönder en tand, vilket är skit i fläkten. I går var jag hos tandis och fixade den, han frågade om det gjorde ont. Jag tala då om igen, att jag äter morfin, cirka 70-120mg om dan, så smärta har blivit ett relativt begrepp för mig. Jag känner att det är obehagligt, pirrar liksom men gör inte ont. Så smärta, är inget jag har problem med. I torsdags var jag på besök hos min läkare på KSS och vi pratade om att börja arbeta igen. Vad ska man säga, han höll inte med mig och det gör inte min fru heller. De båda tycker att jag har för bråttom. Med tanke på vad som hände i dag så, kanske de har rätt.
I fredags, det vill säga igår, var jag på Volvo och sonderade lite, mest med tanke på lyft och så för jag har ju fått diskbråck i nacken också. När man strålar så bränner man även sönder muskelvävnad och torkar ut disker mellan kotorna. Detta gör att musklerna blir svagare och får svårt med att hålla huvudet och kotpelaren stabilt. Följden av detta blir att diskerna mellan kotorna blir hårdare belastade, och har de då blivit uttorkade så ökar risken för diskbråck. Detta har jag då lyckats med att få. Hur känns det då? Precis som jag förklarade för tandläkaren så är smärta ett relativt begrepp för mig, men det känns ungefär som om man har sockerdricka i nerverna och att jag blir fort trött i nacken. Bubblorna strålar ut till armarna och benen, ni som har haft eller har problem med ischias vet vad jag menar, fast jag känner ingen smärta ännu. Jag håller på med nedtrappning av Morfinet, för man är ju ingen lämplig bilförare direkt. Inte för att jag är påverkad på något sätt, utan för att jag har försämrade reflexer. Därför kör jag inte bil, men det är mest för att jag håller på principen att man ska inte köra påverkad, jag får köra för läkarna men bör inte, på grund av tröttheten som kommer plötsligt och försämrade reflexer. Nåja, jag var som sagt på jobbet och kollade lite, jag var trött och lite förbannad över att sjukvårdstandläkarna inte ville fixa min tand, för då hade det "bara" kostat som ett läkarbesök, och nu gick det på 750 kronor, man har ju inte direkt ett överflöd av pengar när man gått sjukskriven i snart ett år. där på jobbet träffar jag Kennie, som blir synligt glad av att se mig, och jag får en kram! Tack Kennie, den värmde och mitt deppar läge försvann som en brakskit i ute på havet i en orkan. Jag förstod att jobbet blivit mycket lättare nu, fast vi har tydligen många tunga lyft kvar, jag kommer nog bli tvungen att prata med sjukan om detta. Diskbråket i ländryggen går ju att fixa med träning och rätt lyft-teknik, för så har det ju gått tidigare. Men nacken? Nåja, det fixar väl sig det med, jag är ju inte där ännu. Först ska jag vänta in besked från ortopeden om hur allvarligt det egentligen är, sedan ska jag till Volvosjukan. För att ta reda på hur de ställer sig till morfinet och skadorna. Efter detta så är det dags att prata med försäkringskassan om arbetsträning.
Idag flyttar min son och hans flickvän till Karlstad, och jag hade ont och mådde dåligt så jag kunde inte hjälpa till, fy tusan vad det svider att inte kunna hjälpa sina barn med så lite som att bära en låda eller två.
Men som min kusin säger, mata inte skuldfisken! Jag har nog med problem ändå! Visst är det så, rent logiskt så är jag överens med detta, men det svider i alla fall. Jag vill börja jobba, jag vill vara frisk NU, om en månad, om ett år, jämnt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar