Jag är egentligen en Ambassadör!

I natt jag drömde!

Jag vaknade inatt av att en kvinna sa till mig att jag har en ny uppgift att fylla, nämligen att fullfölja Jonas Simas löfte, den tredje filmen om Ljusdal.
Detta är Ambassaden i Ljusdal, Mårtensgatan 4C första våningen till höger, här började min historia i livet. egentligen är det inte riktigt sant för den började på en annan plats, på Hotellgatan i Ljusdal, där byggnaderna sedan länge är rivna. Ambassaden som i min dröm delades in i tre delar västra, centrala och östra, eller som kvinnan i drömmen sa" Vitahuset, Tegelbacken och The Red Ving!"
Jag kände detta så starkt att jag måste gå upp och skriva detta. Jonas Sima har gjort filmer om Ljusdal, och i den senaste lovade han en till. Men när jag "pratade" med honom via mail så sa han att det blir inga fler och att han var klar. Jag hoppas fortfarande att detta inte stämmer för då blir det ju någon annan som måste göra filmen och det känns som om någon annan är jag.
Min anknytning till Ljusdal startar 1959 och slutar 1968 för då flyttar vi till Färila och kapitel två börjar i mitt liv. 1974 lämnade vi Hälsingland och mitt livs tredje, och eventuellt det sista kapitel tar sin början i Skövde.

Min indirekta nutida anknytning till Ljusdal är idag att jag fortfarande har en del av min släkt där, de som levde helt efter parollen "Vi flytt int!" Jag tror nog ändå att det inte är helt sant, de har nog flyttat många gånger mentalt, till andra länder och andra platser i vår avlånga land.
Min dröm om Ljusdal är fortfarande vid liv, inte så att jag kommer att flytta tillbaka, det kommer nog aldrig att ske. Men kunde jag skulle jag flyttat Ljusnan med dalar och berg ner hit till Skövde och Billingens bergssida. Ett berg som min syster kallade för "Ett hål i backen!" när vi kom hit.

Ljusnan är min egentliga barndomsförälskelse, vattnet, dalgångarna, Harren och strömmarna. Alla dessa gånger jag kämpade med att först få fisk på kroken, sedan ta upp den, för att till sist ta ur den. Oftast blev det dock abborre eller gädda, men de gånger man fick harr, ja då var det alltid läge att komma ihåg vart och när jag tog den. Detta är tyvärr minen som bleknat avsevärt, jag kommer ihåg på vilka platser jag varit, men tid och bete, eller vilken fisk jag fick har förbleknat helt.
Nyare minnen som kommit till alla dessa gånger vi varit "upp" från Skövde till, för min del Ljusnan och Ljusdal, Färila byggde bara ilska i min kropp och under många år under ungdomen även, hat! Inte byn, inte platsen, inte mina kamrater, men skoltiden och några av mina "Skolkamrater"!

Vikten av vår historia.

Varje person bär på en historia, en berättelse som är värd att lyssnas på. Den är subjektiv, förvrängd, ändrad, allt det där som berättaren har gjort för att berättelsen ska bli bra. Nu finns det ju personer som inte kan berätta, inte ens en rolig historia utan att förstöra poängen. Men även deras historia är värd att lyssnas på. Så länge man kommer ihåg någon, deras namn och äventyr, så länge existerar de efter sin död. Efter det blir de på höjden ett ansikte på ett fotografi, ett ansikte som ingen vet något om. Just därför finns det en orsak att lyssna på en människas historia, man får till sig en massa anekdoter som man kan förgylla sina egna berättelser med. Mäniskoöden man inte trodde fanns, skildringar av en uppväxt, ibland samtid, och ibland för länge sedan, långt innan jaget. 

Jag vet att långt från alla håller med mig, vare sig i detta eller hur jag berättar min historia. Men det de glömmer är att de kom från ett annat håll, tolkade sagt och gjort på ett annat sätt. Därför menar jag att det finns inte bara en sanning utan flera. Beroende på var man är eller var i berättelsen. Din och min historia är viktig och ska skildras från vår synvinkel. Färgad med våra upplevelser och hur vi numera uppfattade sakerna. Så länge våra berättelser finns att läsa, bilderna av våra liv. Så länge barn, barnbarn, barnbarns barn, barnbarns barnbarn, och så vidare kan leva våra liv genom våra skildringar från vårt perspektiv, så länge lever vi.

Varför, eller varför inte!

Jag när en Ibanez i mitt hem!!

IBANEZEN!

Idag gjorde jag slag i saken, jag åkte upp till Musikverkstaden för att kolla efter en eventuell mick, som jag kan bygga in i min ukke. Frågade lite pris och så, sedan såg jag en uppenbarelse! Vilka kurvor, vilka linjer och vilket ljud! En Ibanez ukeleele med mikrofon inbyggd, och med en tuner också! Helt fantastiskt! Den är bara så underbar att spela på, så nu ikväll måste jag bryta för jag har lirat jazz och blues så mycket att jag nästan fått blåsor på fingertopparna! Den är så lättspelad! Okej, jag vet att det låter som om jag är något av Segovia på ukke eller så. Bara som upplysning, det är jag inte! Men jag spelar hellre än bra och tycker att det är kul, och det är det viktigaste för mig. Kom ihåg, jag har bara spelat sedan i julas, när jag fick min första ukke av min son och hans flickvän i julklapp, Tack ni har fått mina tankar på andra spår många gånger utan att förstå att ni är orsaken till det, med hjälp av Korala!

En Toyota till!

Efter att letat och letat så hittade jag den, en annan bil till min dotter, en Toyota Avansis Turing. Prislapp, ja den kostar också pengar, inget är gratis. Så nu ska äntligen Rödafaran förflyttas till annan ägare eller de sällan jaktmarkerna för fordon. I detta bilköp har jag också gjort helt klart att det följer inte med några bidrag med bilen, utan alla framtida kostnader bärs av henne själv. Det vill säga, om bilen behöver service eller reparation, ska hon fixa detta själv, utan min inblandning. Inte ekonomiskt, inga råd, inget Pappa fixar! Utan DOTTERN med eller utan pojkvän fixar själv, annars får den stå. RAV4 är ej till utlåning längre!!

Ett tak blir till!

Sonens gamla rum har varit på åtgärdslistan länge, ja ända sedan de, han och hans fästmö, flyttade härifrån. Men på grund av cancerskiten blev det bara ett förvaringsutrymme. Tills möbelmässan i Tibro, då vi beställde en ny soffa med leveranstid på 6-8 veckor, och tiden går fort.

Rummet tömdes med en rasande fart och hjälp, som inte var rasande utan väldigt trevliga. Garderober skruvades isär och förflyttades till annan plats. Bäddsoffan hamnade på Blocket. (En bra bäddsoffa för övernattning, en femhundring) Taket åkte ner, ja det var spännpappstak med hål efter bollar! Eftersom undertaket är av spånntat virke behövs inget fackverk utan det nya taket skjuter man fast direkt. 

Så med hjälp kom det nya taket upp på tre dagar. Tre dagar, tänker ni! Ett stort tak! Inte, det är bara så att jag orkar inte ens visa och instruera längre än två, två och en halv timme per dag. Sen är jag kaputt resten av dagen, och har blivit tvungen att äta extra morfin. Så jag kämpar på, jag försöker verkligen att bli frisk, men en sak är helt säker, jag orkar inte både jobba och träna samma dag. Jag försökte och blev liggande med spyattacker hela dagen efter, som man vore bakis!

Fönsterbyte, igen!

Jag bytte till Mockfjärd i fjol och måste säga att jag är väldigt nöjd med detta val. Arbetet är bra gjort, det är bra grejor och allt så. Men det blev en liten miss, när jag pratade dörröppning som skulle vara handikappsanpassad, alltså 85-90 centimeter brett. blev det något fel. Om det blev när försäljaren skrev måtten, eller om det blev när snickaren kom och kollade måtten vet jag inte, men säker är att någon skrev ett mått på 90 centimeter med karm. Vilket är samma sak som ett för litet hål och det är inte handikappsanpassat. 

Nåja, efter jag upptäckt felet sa jag till direkt och det skulle åtgärdas. Då hittade någon cancern i min kropp och jag bad dem att vänta till våren, efter behandlingarna och så. Jobbet var ju redan gjort, jag hade en dörr, som visserligen var för smal, men den satt ju på plats så det var ingen ko på isen så att säga. Sen i våras efter överenskommet datum har jag ringt ungefär två till tre gånger i veckan för att få bytet gjort. För en månad sen kom bekräftelsen på att dörr och fönster var på väg, ja de skulle tillverkas förs bara. På måndag kommer en dörr och ett fönsterparti till dörren. Det enda jag nu har kvar är att få hit snickarn som ska göra jobbet, sen är det klart och de kan ta med sig skylten när de åker.  Vad har jag lärt mig av detta, jo följande. Om man har ett sådant stort jobb gjort och inte är nöjd med resultatet, då ska man prata med länstyrelsen och sätta in betalningen hos dem, före angivet sista betalnings datum. Sedan ringer man leverantören av arbetet och meddelar vad man gjort och varför. Detta gör att man behöver inte vänta ett helt år på att få ett fel åtgärdat, för alla företag vill ha sina pengar så fort det bara går, så då strular de inte på samma sätt.

Jag måste upprepa det igen, JAG ÄR NÖJD MED MOCKFJÄRDS FÖNSTER, inget annat om det, det är resten som strulat. Om det var snickarn eller försäljaren som klantade sig vet inte jag, men jag beställde handikappsanpassat det är säkert, och försäljaren har aldrig nekat till detta, det stod i hans anteckningar.

Sista badet i poolen för i år?!

Jag har skrivit här emellan också ,men valde att inte publicera detta, det blev för personligt. Sånt händer!

Sahlgrenska tur och retur!

Av sju kotor och sex diskar i nacken har jag fyra skadade diskar, alla ungefär lika skadade. Problemet för läkarna är att man kan inte stel operera alla utan måste välja vilka som ska fixas. Ingen är tillräckligt skadad för att pekas ut att det är just den som ska fixeras, så valet är att avvakta med sexmånaders intervall kontrollera hur det ser ut, och om det då blir värre någonstans, ja då är det där man ska "laga" först. Alla tyckte att det räcker med de problem jag har just nu, utan att lägga ännu mer börda på mig. Det är samma som "ännu längre" sjukskrivning!Och det är sant, det räcker och blir över med cancern. Nästa vecka ska jag ner igen, men den gången blir det om cancer och hur läget är där. Jag har inget hört så det är säkert helt lugnt!<http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Kroppen/Rorelseapparaten/Skelett-och-leder/>

Ett skepp kommer lastat!

Tics har nog alla, ni vet det där med att kolla om man låst dörren och sådant. Spasmer har några, kramp i tårna och sådant. Jag har fått ryckningar i en halsmuskel. Jag känner först hur muskeln drar ihop sig, för att sedan börja dra och släppa. Det är inte som ryckningar i ögat som ingen ser mer än du, utan så pass att skjortan hoppar! 

Skit samma, imorgon ska jag till jobbet, vara social i två timmar och sedan gå hem. så får det bli oktober ut, sen får man se! Jag hoppas att jag får börja att jobba snart igen, jag behöver det, men om min arbetsgivare vill det, det är en annan fråga. Jag tror att de är intresserad av min kunskap, men det finns ju yngre och friskare män än jag som går att lära upp. Yrkeskunskap är inte alltid ett behov, även om man önskar det. Jag vet att det finns personer som tycker att, "Ge mig bananer så kan jag få vilken apa som helst att göra jobbet! Alla går att träna till ett sådant jobb som du har!". Inget med detta, det är sant att alla går att lära upp till alla jobb. Allt är frågan om hur mycket det får det kosta. Alla är vi i början noviser, och vi tränas in i vår yrkesroll. Men vissa kunskaper måste förvärvas genom intresse för sitt arbete, och en vilja av att alltid göra ett bra jobb. Sådant går inte att köpa!! Inte på någon nivå!

Sista badet!

Mitten på oktober, snart har vår Amerika släkting åkt tillbaka till USA, God bless him! Badet ikväll blir nog årets sista i vår pool med 39°C. Det kommer att vara skönt men saknaden är redan stor fast jag inte badat och tömt poolen ännu. Men nu är det för dyrt att hålla den igång, pumpen går hela tiden. Så nu är det slut för i år, tack för denna gång, det har varit underbart. Vi ses till våren!

Bara som en förklaring: Tacket var till poolen! Jag kommer att forsätta att skriva min blogg! Välkommen åter!

Det är mycket nu!

jag har varit off idag! Off Line! Off kontroll! Off mode! Off lucke! Jag är trött fast jag är utvilad, vem kan fatta sådant! Det är ju lite off det med.
Jag var iväg för att kolla på en bil tillsammans med min dotter. Märkligt tyckte både jag och min dotter, en bilförsäljare som inte hade öppet på dagtid, lite off eller?! Man kan ju undra om han tar inbyte, så kan man ju se vem som lurat vem sedan!

Min vän.

ON. Jag träffade en mycket god gammal vän idag, jag har saknat hans kamratskap sedan vi tog studenten tillsammans. Under studietiden hade vi många skratt och studiestunder tillsammans, och många fikatime på Helénsgården. Nåja, vi var väl några fler i vårt studiegäng, men jag saknar min kompis. Han har haft tumörer i hjärnan och jag lider med honom. Jag förstår verkligen vad han har gått/går igenom. Jag förstår verkligen att allt hänger på fysiken, det ska ni ha klar för er att får ni cancer och ligger i slappar mode istället för träna, då sjunker era odds till överlevnad.
Jag hade det trevligt när jag träffade han och hans fästmö, jag blev bjuden på kaffe( Kaffe é gott dä!) med fika bröd. Bulle, kanel bulle utan att det var kanelbullens dag, och sockerkaka. Bullarna var mycket goda, om hon har bakat dem själv då ligger min kompis illa till, för där finns det mycket extra kilon att plocka, de va så goá!! Sockerkaka, jag kommer inte riktigt ihåg när jag åt sockerkaka senast. Vanlig hederlig sockerkaka. Polarn, hälsa och tacka om du läser detta. Vi pratade och jag förstod helt plötsligt vart du försvann, och varför. Varför sa du inget? Vi åter träffades via mitt kära Hemvärn. Något som givit mig mycket och många roliga minnen.
Sedan försvann han igen till mitt stora förtret, fast jag hade ju fullt upp med mitt arbete och mina barn och min familj. Så jag följde strömmen, samma ström som familjer med små barn gör, den strömmen som personer utan barn inte förstår. Att livet utanför barnens väl och ve finns inte, om inte världen omkring vill delta i vår lilla värld, so bad luck för er. De första sexåren var jag och min fru aldrig barnfria, vi försökte men det gick inte. Det är då man förlorar sina vänner, vänner utan barn tappar taget för att man aldrig kan göra något utan att barnen ska vara med. Det är som med cancern, bara de som varit där förstår vad man menar!

 -MEMORY LINE- 

Jag förjade i försvaret när jag var 13år, man fick det då! Som medlem i FVRF, en förening som jag fortfarande är medlem i och har nu varit medlem i 40 år. FlygvapenFöreningarnasRiksFörbund, fast vi kallades ju för flygvapenpojkar då. Vi fick lära oss om vårt flygvapen om LUFOR och om vårt luftförsvar. Vår utgångsflottilj var F6, därifrån åkte vi landet runt, jag tror nog att jag har varit på nästan alla då existerande flygflottiljer, på övning eller bara ätit mat. När jag blev 16 gick jag med i FMCK och tog mitt mc-kort. Det går ju inte att göra så längre då reglerna för mckortet har ändrats. Lumpen 79-80. Muckade samma år jag började på Volvo och när jag blev 25 gick jag med i Hemvärnet. Dessa föreningar som givit mig så många erfarenheter av de mest skilda slag, tack vare alla kurser i allt från sprängteknik till närstrid. Skytte och luftbevakning. Tältresning till förstahjälpen och lung och hjärträddning. Terräng körning och mekanik. Plutonbefälsutbildning och truppförning. Skyddsvakt och journalistik. Överlevnad och självförtroende och mycket, mycket, mer. Allt som har format människan MIKAEL OHLSSON, gjort honom till det han är idag. En besserwisser, som vet att han för det mesta har rätt, och de gånger han har fel har han inte heller sagt något. (jo det har hänt det med! ;-))-END OF LINE-)

Ett spadtag för djupt.

Jag och min kära förlovade oss 1979, då hade vi varit ihop i två år redan och mitt liv flög fram, det var efter detta jag konstaterade att man kan inte bygga ett liv om man drivs av hämndbegär, viljan att hämnas oförätter  mina gamla klasskamrater inte kommer ihåg. Oförätter de inte vet om att de gjort, eller rent av förträngt. Tack min kära för att du gav mig insikt! Till forna trätobröder, jag kommer aldrig att kunna glömma, för det ni gjorde mig då är oförlåtligt. Jag kommer att acceptera ursäkter och bortförklarningar om sådana kommer, men jag kommer aldrig att kunna förlåta er! Om ni hamnar i nöd så kommer jag som medmänniska hjälpa er, för det är sådan jag anser att människor ska vara. Jag kommer att stödja er rätt att ha fel, men jag kommer aldrig att förlåta er. Om ni bara kunde begripit hur svårt ni skadat en medmänniska, om skolan förstått sitt ansvar, om min klassföreståndare ändå bara förstått hur fel han gjorde.

Back on track!

Jag är trött ikväll, så pass att jag somnar trotts att jag tittar på mina favoriter. Så vi halv 10 på kvällen bestämde jag mig för sängen. klockan 23.45 vaknar jag klarvaken och pigg, konstaterar att om en kvart börjar The Big Bang Theory, vilket man bara inte får missa, när man ändå är vaken. Så sittande i sängen med laptopen i knät och hör hur någon går på övervåningen fast det inte ens finns en teoretisk möjlighet till detta. När de inte slutar blir  jag tvungen att kontrollera hur det ligger till. När jag gått runt utan att hitta något och att jag åter igen kontrollerat att allt är stängt och låst, då känns ett drag kring mina ben, ett golvdrag. Jag ser en rörelse i rummet fast jag kan inte se något, fast lyset i taket är tänt! Rummet är tomt, men ändå inte. Jäkla trams säger jag för mig själv, nu hetsar du upp dig igen över helt naturliga saker.

-- Som vad då?  svarar en röst brevid mig.

--Vad i hela glödheta, säger jag och vrider mig om för att försöka lokalisera vem som var i rummet!

Rösten glider undan det ser jag i ögonvrån, och säger,

-- Försök inte, jag är för snabb för dig. Jag har gjort detta länge ska du veta. 

-- Gjort vadå?

 -- Hållit nyfikna människor på stången, så klart. 

-- Försöker du ta dö på mig för då kommer du strax ha lyckats! Min puls slår både hårt, mycket hårt och snabbt!

-- Nä inte än du, och inte jag. Du kommer väl snart bli medvetslös om du inte lugnar ner dig några hekton.

-- Lugna ner mig! Hur då? Du är i ett låst hus, i ett ljust rum och jag kan inte se dig! Det strider mot allt jag känner till. 

-- Du är ju en kul typ jag stött på denna gång. Inte känner till!? Du vet inte att det finns ytterligare cirka 20000 insekter till som ni människor inte vet namnen på! Du vet inte att det finns ett antal parallella dimensioner till er värld! Jag befinner mig i en endimensionell parallell till dig. Det är därför du inte kan se mig, så länge jag inte vill det. 

Det snurrar i mitt huvud, vad  vill han? vad vill ha mig? jag känner smaken av järn och att jag måste sätta mig ner, fort. Jag hukar mig ner och dunsar sedan ner på rumpan med en bakåt rotation, och blir liggande på rygg.

Rösten säger nu lite långt bort, - Jag måste nog ta det lugnt med dig, annars kommer du att få rätt och jag fel. Jag hatar att ha fel!

Det är kallt om benen, lampan lyser mig i ögonen och det gör ont i ryggen. Först undrar jag var jag är, men efter några sekunder går det upp för mig att jag ligger på golvet. Jag vrider lite på mig och försöker att resa på mig, när en främmande röst säger,-- Men ligg still då! Tuppa av så där! Jag har det jobbigt ska du veta att hålla minsta möjliga yta mot dig och samtidigt låta dig höra mig.

Jag känner hur det blir svart igen och jag försvinner in i en dröm. När jag vaknar ligger jag i min säng och The Big Bang Theory börjar precis. Då hör jag hur det är fotsteg på övervåningen, men det är ju bara jag som är hemma! Och det är låst och stängt överallt! 

Jag kräver inte respekt, men nog förtjänar även jag att respekteras!

Är jag egoistisk när jag kräver att folk ska säga vad de tycker utan en massa jäkla bjäfs! Om ni tycker att jag är en idot, tala om varför ni tycker så på ett rakt sätt så man slipper gissa vad fan ni menar! För så gör jag!!
Har man en bred käft som jag, då måste man ha minst lika bred rygg.
Jo jag tar illa vid mig när jag kritiseras, jag är faktiskt bara en människa, men om jag förstår varför jag blir kritiserad då kan jag ju göra två saker, ändra mig, eller om ni har fel, be er fara åt helvete och leva mitt liv vidare. Men jag har också känslor fast jag är man, men jag är uppfostrad att inte visa dem, för det är tecken på svaghet, och vilken man vill visa att de är svaga!
 Under den här tiden, sedan november ifjol, har jag dött minst en gång om dan, jag lever per halvår tills jag blir friskförklarad om fem (5) år! sedan kommer jag att leva per år i ytterligare fem (5) år. Efter den tiden  är varje cancer uppdykande i min kropp en ny cancer, en som inte har ett skit med den jag har nu! Försök att förstå!! Jag rider med döden varje natt, varje ny knöl, gammal knöl som förändrats, inbillat eller på riktigt, varje gång jag har ont i halsen, varje gång det gör ont i tungan, varje gång det är en förändring från mitt normala sjukdomstillstånd. Då är första tanken, skit, inte mer, jag kommer aldrig att orka en sväng till med cancern!! Jag är svag nu, jag har insett detta, även om jag ser "oförskämt pigg ut!", så är jag svag fast jag är man, både Mentalt och fysiskt.
Jag håller på med avtrappning på morfinet, hela kroppen värker, varje led, varje nerv. det är minst sagt jobbigt det med. Jag gör allt möjligt för att hålla min hjärna ockuperad med andra tankar, för att inte glida in i cancerspåret tillsammans med självömkan. Jag vill inte vara där, så jag läser böcker, och bara för att hålla koncentrationen uppe håller jag på med speedreading! (Snabbläsning!) Jag läser för tillfället fyra böcker i blandade genres, fiktion, fakta, skönlitteratur. Jag måste vara så trött att jag somnar snabbt när jag lägger mig , annars hinner tankarna ifatt, och sedan är det kört med god nattsömn. Sömntabletter fungerar ibland, men inte jämnt. Drömmarna är ofta jobbiga, och ofta rids man av maran, nästan jämnt är döden med. Det är så jävla tungt nu med all skit att reda ut, helst av allt skulle jag vilja be hela världen att fara åt helvete och låta mig vara ifred!
Men jag vet att detta är en del av sjukdomsmönstret och att det är något jag måste bekämpa. Även om jag blir arg får jag inte såra människor bara för att, jag kan. Jag får inte ge efter för nycker, men jag vill att mina medmänniskor respekterar mig, och vad jag känner.
Jag avskyr att bli utnyttjad och att känna mig lurad, mest för att jag blir riktigt elak då. Det går inte att skriva en konsekvensbeskrivning på vad som kan hända då! Hjärnan blir svart och jag får ett rött flimmer framför ögonen, allt vad min mun har sagt när flimmret försvinner och hjärnan gjort en reset är oreparerbart! Har någon dessutom varit fysik mot mig, då har det nog varit knogdans också! Sedan hjälper inga förlåt i världen! Blodiga och sargade människor av vassa tungor och hårda ord kan vara storsinta och acceptera en ursäkt, till och med godta en förklaring. Men de kommer aldrig att förlåta, än mindre att glömma, detta är något jag vet av egen erfarenhet, det finns mycket jag aldrig kan glömma.
Detta är också en del av att vara långtidssjukskriven, man tänker ofta tillbaka, för man har tid till detta. Tittar ut genom fönstret, ser fåglar, hör barn leka. När ens käraste fråga : Vad tänker du på? eller Vad tittar du efter? så är inte svaret ärligt när man säger "Inget!" Utan sanningen finns snarare i plågsamma minnen ingen orkar höra, och sådant man trodde sig glömt. Eller smärtor som flyger genom kroppen, eller tankar om "OM"! Varje gång man verkligen tänkt på de lekande barnen, eller fåglarna som flyger i streck förbi vårt fönster med mål satta i varmare breddgrader. Så svarar man sant, utan att ljuga.

Jag ser mig själv som en ärlig och snäll person, med numera och med mycket träning, lång stubin. Jag vill inte vara långsint, för det skadar mig mer än den jag är arg på. Jag försöker att alltid var objektiv, och att tänka i konsekvensbeskrivningar. Handling och konsekvens. Jag försöker att vara schackspelare i livet, att tänka ett steg till. Men ibland är även jag en skitstövel, jag är dock bara en människa!

Hårda puckar och mjuka bandage!

Jag har idag besökt mitt jobb! Riktigt roligt att vara tillbaka, men ack vad jag blev trött!! Dessa stackars timmar kändes i min kropp som om jag gjort 10 timmar övertid, inte av tristess utan av att jag var trött. Min fötter värkte, jag var trött i benen och i huvudet av fläktarnas monotona brummande. Jag är glad att det blev denna modell av arbetsstart. För hade jag blivit tvungen att arbeta också, då hade jag inte orkat, helt enkelt. När jag träffad en av mina arbetskamrater direkt på morgonen som avtalat, då var jag redan svettig! Långa korridorer och hårda golv, samt varma kläder. Jag kände min seg av att klivit upp tidigt, men det försvann när jag cyklade till jobbet. Jag var glad när jag kom till jobbet, och det kommer att bli roligt på torsdag igen, för då ska jag tillbaka. Dock inte lika tidigt, för det orkar jag inte. När jag kom hem sov jag först två timmar, sedan pratade jag med några i min omgivning sedan sov jag en timme till.

Kvällen blev bra, faktiskt över förväntan! Allt jag och Brossan planerat blev gjort. Det enda smolket i glädjebägaren var väl att beställd extern tjänst, klarade inte av att leverera. Under all kritik! Jag håller med Brossan! Tocken sopa! Vi/Brossan borde gå till den externa leverantörens chef. Jo det brukar finnas orsaker till händelser, och ursäkter. Sex dagars SMS-ande med löften om leverans i söndags! Vid på ringning via telefon stänger han bort samtalen! Jag tycker nog att om denne leverantör inte gjort sitt jobb på söndag, med fortsatta påminnelser via SMS under veckan, är det dags att vända sig till dennes chef. För det behövs en förändring, har denne leverantör så mycket att göra att han inte klarar av att hålla löften, då behöver han hjälp. Är det inte detta som är problemet, ja då behöver dennes chef göra åtgärder i alla fall. Vi har fått ett löfte, han levererar inte enligt detta! Fixa enligt Volvo style!  Tråkigt att du har problem! När får vi våra grejor?

Det låter mycket när kattorna skiter! Jag har blivit soft! Mitt liv är så annorlunda nu, jag har fått distans, men känner en viss bitterhet. Jag har fått många löften, det är säker lika många som knivsticken i ryggen, metaforiskt skrivet. När jag pratade med Brossan ikväll kände jag glädje att fått möjligheter, samtidigt en viss bitterhet mot alla som svikit mig. Vi pratade minnen, och det sved. Jag har trott att jag lagt detta bakom mig, men kände ikväll att jag till viss del var en "Bitterfitta". Om löften jag fått, och när stödet behövdes tittade de till sin egen karriär, och priset var min.
Nå ja, det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess, och jag vill ha detta bakom mig. Jag är inget hot längre, men jag har inte förändrats på annat sätt än att, jag är äldre och mitt liv har fått annan mening. Mina värderingar är inte utbytta, trotts att jag utan att förstått bättre, skakat hand med döden.
 Jag kommer fortfarande sluta mitt jobb med röd tunga och rak rygg!
Mina frågor till er kommer alltid att vara, vill ni att jag ska ljuga, eller tala om vad jag tycker? Tål ni det?

Varje dag är en solig dag, men ibland är det moln i mellan!

Shit happens! Jo så är det, och livet beter sig som om man levde i Truman Show. Ja så är det också! Tänk alla gånger du kör bil, mil efter mil utan vare sig möten eller läge för omkörningar. Så kommer du ifatt två cyklister, eller en, eller en gångtrafikant, eller en mopedist. Då, precis när du ser att där kommer omkörningen/ mötet att ske, det är då du möter ett annat fordon som helt uppenbarligt kommer att mötas precis när du ska göra omkörningen, eller få mötet. Det är då du blir tvungen att sänka farten för att få det hela att fungera. Sedan händer det inget mer på tjugo mil. Eller du ska svänga höger, men det är för snäv sväng för din bil , så att du blir tvungen att svänga ut till vänster först, bara lite. Då får du möte som gör att du blir tvungen att stanna. Eller du ska korsa gatan när du är ute och går. Precis innan du kom fram fanns det knappt bilar tillverkade, men när du tänker sätta foten på gatan, då kommer de i tjog. Jag lever numera alltid med Murphys lag, jag vet att om det ges ett tillfälle att jäklas då blir det så. Om allt fungerar fel fritt, då har du glömt något!  http://www.livet.se/ord/kategori/Murphys_Lagar/3

Jag försökte att vara produktiv i dag, ni vet träna arbete. Kroppen skrek av smärta, produktiv smärta eller arbete. Jag hjälpte min fru att lyfta upp lådor på vinden, den första var lätt, de andra var också lätta. Men den sista, som då inte kan räknas bland de andra, var tung. Denna tunga låda gjorde att mina axlar värkte väldigt mycket, eftersom jag blev tvungen att arbeta med armarna högt över huvudet. Det gjorde även ont i nacken av anspänningen då jag hade armarna högt, så pass att händerna domnade av!Somnade liksom!
Hade inte min fru fått tag på lådan, då hade jag fått den i huvudet! Och min läkare har sagt att jag inte får nicka eller bära saker på huvudet!
Kollade på film ikväll. Om någon som relativt nyligen räddat mitt liv, säger att jag ska vänta här och vara tyst! Då väntar jag i tystnad! Men inte i film!!! Då springer jag omkring och hojtar!!! Ibland känns det som alla kvinnor i film är någon typ av OVE Sundberg från Solsidan, totalt hopplösa! Personligen kan jag inte titta på Solsidan på grund av just Ove, han gör att jag får förhöjt blodtryck och svimmningsanfall av ren ilska! Får jag hjärtinfarkt eller hjärnblödning någon gång i framtiden, ja då har jag råkat sett OVE!!!