Är jag egoistisk när jag kräver att folk ska säga vad de tycker utan en massa jäkla bjäfs! Om ni tycker att jag är en idot, tala om varför ni tycker så på ett rakt sätt så man slipper gissa vad fan ni menar! För så gör jag!!
Har man en bred käft som jag, då måste man ha minst lika bred rygg.
Jo jag tar illa vid mig när jag kritiseras, jag är faktiskt bara en människa, men om jag förstår varför jag blir kritiserad då kan jag ju göra två saker, ändra mig, eller om ni har fel, be er fara åt helvete och leva mitt liv vidare. Men jag har också känslor fast jag är man, men jag är uppfostrad att inte visa dem, för det är tecken på svaghet, och vilken man vill visa att de är svaga!
Under den här tiden, sedan november ifjol, har jag dött minst en gång om dan, jag lever per halvår tills jag blir friskförklarad om fem (5) år! sedan kommer jag att leva per år i ytterligare fem (5) år. Efter den tiden är varje cancer uppdykande i min kropp en ny cancer, en som inte har ett skit med den jag har nu! Försök att förstå!! Jag rider med döden varje natt, varje ny knöl, gammal knöl som förändrats, inbillat eller på riktigt, varje gång jag har ont i halsen, varje gång det gör ont i tungan, varje gång det är en förändring från mitt normala sjukdomstillstånd. Då är första tanken, skit, inte mer, jag kommer aldrig att orka en sväng till med cancern!! Jag är svag nu, jag har insett detta, även om jag ser "oförskämt pigg ut!", så är jag svag fast jag är man, både Mentalt och fysiskt.
Jag håller på med avtrappning på morfinet, hela kroppen värker, varje led, varje nerv. det är minst sagt jobbigt det med. Jag gör allt möjligt för att hålla min hjärna ockuperad med andra tankar, för att inte glida in i cancerspåret tillsammans med självömkan. Jag vill inte vara där, så jag läser böcker, och bara för att hålla koncentrationen uppe håller jag på med speedreading! (Snabbläsning!) Jag läser för tillfället fyra böcker i blandade genres, fiktion, fakta, skönlitteratur. Jag måste vara så trött att jag somnar snabbt när jag lägger mig , annars hinner tankarna ifatt, och sedan är det kört med god nattsömn. Sömntabletter fungerar ibland, men inte jämnt. Drömmarna är ofta jobbiga, och ofta rids man av maran, nästan jämnt är döden med. Det är så jävla tungt nu med all skit att reda ut, helst av allt skulle jag vilja be hela världen att fara åt helvete och låta mig vara ifred!
Men jag vet att detta är en del av sjukdomsmönstret och att det är något jag måste bekämpa. Även om jag blir arg får jag inte såra människor bara för att, jag kan. Jag får inte ge efter för nycker, men jag vill att mina medmänniskor respekterar mig, och vad jag känner.
Jag avskyr att bli utnyttjad och att känna mig lurad, mest för att jag blir riktigt elak då. Det går inte att skriva en konsekvensbeskrivning på vad som kan hända då! Hjärnan blir svart och jag får ett rött flimmer framför ögonen, allt vad min mun har sagt när flimmret försvinner och hjärnan gjort en reset är oreparerbart! Har någon dessutom varit fysik mot mig, då har det nog varit knogdans också! Sedan hjälper inga förlåt i världen! Blodiga och sargade människor av vassa tungor och hårda ord kan vara storsinta och acceptera en ursäkt, till och med godta en förklaring. Men de kommer aldrig att förlåta, än mindre att glömma, detta är något jag vet av egen erfarenhet, det finns mycket jag aldrig kan glömma.
Detta är också en del av att vara långtidssjukskriven, man tänker ofta tillbaka, för man har tid till detta. Tittar ut genom fönstret, ser fåglar, hör barn leka. När ens käraste fråga : Vad tänker du på? eller Vad tittar du efter? så är inte svaret ärligt när man säger "Inget!" Utan sanningen finns snarare i plågsamma minnen ingen orkar höra, och sådant man trodde sig glömt. Eller smärtor som flyger genom kroppen, eller tankar om "OM"! Varje gång man verkligen tänkt på de lekande barnen, eller fåglarna som flyger i streck förbi vårt fönster med mål satta i varmare breddgrader. Så svarar man sant, utan att ljuga.
Jag ser mig själv som en ärlig och snäll person, med numera och med mycket träning, lång stubin. Jag vill inte vara långsint, för det skadar mig mer än den jag är arg på. Jag försöker att alltid var objektiv, och att tänka i konsekvensbeskrivningar. Handling och konsekvens. Jag försöker att vara schackspelare i livet, att tänka ett steg till. Men ibland är även jag en skitstövel, jag är dock bara en människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar