Det är mycket nu!

jag har varit off idag! Off Line! Off kontroll! Off mode! Off lucke! Jag är trött fast jag är utvilad, vem kan fatta sådant! Det är ju lite off det med.
Jag var iväg för att kolla på en bil tillsammans med min dotter. Märkligt tyckte både jag och min dotter, en bilförsäljare som inte hade öppet på dagtid, lite off eller?! Man kan ju undra om han tar inbyte, så kan man ju se vem som lurat vem sedan!

Min vän.

ON. Jag träffade en mycket god gammal vän idag, jag har saknat hans kamratskap sedan vi tog studenten tillsammans. Under studietiden hade vi många skratt och studiestunder tillsammans, och många fikatime på Helénsgården. Nåja, vi var väl några fler i vårt studiegäng, men jag saknar min kompis. Han har haft tumörer i hjärnan och jag lider med honom. Jag förstår verkligen vad han har gått/går igenom. Jag förstår verkligen att allt hänger på fysiken, det ska ni ha klar för er att får ni cancer och ligger i slappar mode istället för träna, då sjunker era odds till överlevnad.
Jag hade det trevligt när jag träffade han och hans fästmö, jag blev bjuden på kaffe( Kaffe é gott dä!) med fika bröd. Bulle, kanel bulle utan att det var kanelbullens dag, och sockerkaka. Bullarna var mycket goda, om hon har bakat dem själv då ligger min kompis illa till, för där finns det mycket extra kilon att plocka, de va så goá!! Sockerkaka, jag kommer inte riktigt ihåg när jag åt sockerkaka senast. Vanlig hederlig sockerkaka. Polarn, hälsa och tacka om du läser detta. Vi pratade och jag förstod helt plötsligt vart du försvann, och varför. Varför sa du inget? Vi åter träffades via mitt kära Hemvärn. Något som givit mig mycket och många roliga minnen.
Sedan försvann han igen till mitt stora förtret, fast jag hade ju fullt upp med mitt arbete och mina barn och min familj. Så jag följde strömmen, samma ström som familjer med små barn gör, den strömmen som personer utan barn inte förstår. Att livet utanför barnens väl och ve finns inte, om inte världen omkring vill delta i vår lilla värld, so bad luck för er. De första sexåren var jag och min fru aldrig barnfria, vi försökte men det gick inte. Det är då man förlorar sina vänner, vänner utan barn tappar taget för att man aldrig kan göra något utan att barnen ska vara med. Det är som med cancern, bara de som varit där förstår vad man menar!

 -MEMORY LINE- 

Jag förjade i försvaret när jag var 13år, man fick det då! Som medlem i FVRF, en förening som jag fortfarande är medlem i och har nu varit medlem i 40 år. FlygvapenFöreningarnasRiksFörbund, fast vi kallades ju för flygvapenpojkar då. Vi fick lära oss om vårt flygvapen om LUFOR och om vårt luftförsvar. Vår utgångsflottilj var F6, därifrån åkte vi landet runt, jag tror nog att jag har varit på nästan alla då existerande flygflottiljer, på övning eller bara ätit mat. När jag blev 16 gick jag med i FMCK och tog mitt mc-kort. Det går ju inte att göra så längre då reglerna för mckortet har ändrats. Lumpen 79-80. Muckade samma år jag började på Volvo och när jag blev 25 gick jag med i Hemvärnet. Dessa föreningar som givit mig så många erfarenheter av de mest skilda slag, tack vare alla kurser i allt från sprängteknik till närstrid. Skytte och luftbevakning. Tältresning till förstahjälpen och lung och hjärträddning. Terräng körning och mekanik. Plutonbefälsutbildning och truppförning. Skyddsvakt och journalistik. Överlevnad och självförtroende och mycket, mycket, mer. Allt som har format människan MIKAEL OHLSSON, gjort honom till det han är idag. En besserwisser, som vet att han för det mesta har rätt, och de gånger han har fel har han inte heller sagt något. (jo det har hänt det med! ;-))-END OF LINE-)

Ett spadtag för djupt.

Jag och min kära förlovade oss 1979, då hade vi varit ihop i två år redan och mitt liv flög fram, det var efter detta jag konstaterade att man kan inte bygga ett liv om man drivs av hämndbegär, viljan att hämnas oförätter  mina gamla klasskamrater inte kommer ihåg. Oförätter de inte vet om att de gjort, eller rent av förträngt. Tack min kära för att du gav mig insikt! Till forna trätobröder, jag kommer aldrig att kunna glömma, för det ni gjorde mig då är oförlåtligt. Jag kommer att acceptera ursäkter och bortförklarningar om sådana kommer, men jag kommer aldrig att kunna förlåta er! Om ni hamnar i nöd så kommer jag som medmänniska hjälpa er, för det är sådan jag anser att människor ska vara. Jag kommer att stödja er rätt att ha fel, men jag kommer aldrig att förlåta er. Om ni bara kunde begripit hur svårt ni skadat en medmänniska, om skolan förstått sitt ansvar, om min klassföreståndare ändå bara förstått hur fel han gjorde.

Back on track!

Jag är trött ikväll, så pass att jag somnar trotts att jag tittar på mina favoriter. Så vi halv 10 på kvällen bestämde jag mig för sängen. klockan 23.45 vaknar jag klarvaken och pigg, konstaterar att om en kvart börjar The Big Bang Theory, vilket man bara inte får missa, när man ändå är vaken. Så sittande i sängen med laptopen i knät och hör hur någon går på övervåningen fast det inte ens finns en teoretisk möjlighet till detta. När de inte slutar blir  jag tvungen att kontrollera hur det ligger till. När jag gått runt utan att hitta något och att jag åter igen kontrollerat att allt är stängt och låst, då känns ett drag kring mina ben, ett golvdrag. Jag ser en rörelse i rummet fast jag kan inte se något, fast lyset i taket är tänt! Rummet är tomt, men ändå inte. Jäkla trams säger jag för mig själv, nu hetsar du upp dig igen över helt naturliga saker.

-- Som vad då?  svarar en röst brevid mig.

--Vad i hela glödheta, säger jag och vrider mig om för att försöka lokalisera vem som var i rummet!

Rösten glider undan det ser jag i ögonvrån, och säger,

-- Försök inte, jag är för snabb för dig. Jag har gjort detta länge ska du veta. 

-- Gjort vadå?

 -- Hållit nyfikna människor på stången, så klart. 

-- Försöker du ta dö på mig för då kommer du strax ha lyckats! Min puls slår både hårt, mycket hårt och snabbt!

-- Nä inte än du, och inte jag. Du kommer väl snart bli medvetslös om du inte lugnar ner dig några hekton.

-- Lugna ner mig! Hur då? Du är i ett låst hus, i ett ljust rum och jag kan inte se dig! Det strider mot allt jag känner till. 

-- Du är ju en kul typ jag stött på denna gång. Inte känner till!? Du vet inte att det finns ytterligare cirka 20000 insekter till som ni människor inte vet namnen på! Du vet inte att det finns ett antal parallella dimensioner till er värld! Jag befinner mig i en endimensionell parallell till dig. Det är därför du inte kan se mig, så länge jag inte vill det. 

Det snurrar i mitt huvud, vad  vill han? vad vill ha mig? jag känner smaken av järn och att jag måste sätta mig ner, fort. Jag hukar mig ner och dunsar sedan ner på rumpan med en bakåt rotation, och blir liggande på rygg.

Rösten säger nu lite långt bort, - Jag måste nog ta det lugnt med dig, annars kommer du att få rätt och jag fel. Jag hatar att ha fel!

Det är kallt om benen, lampan lyser mig i ögonen och det gör ont i ryggen. Först undrar jag var jag är, men efter några sekunder går det upp för mig att jag ligger på golvet. Jag vrider lite på mig och försöker att resa på mig, när en främmande röst säger,-- Men ligg still då! Tuppa av så där! Jag har det jobbigt ska du veta att hålla minsta möjliga yta mot dig och samtidigt låta dig höra mig.

Jag känner hur det blir svart igen och jag försvinner in i en dröm. När jag vaknar ligger jag i min säng och The Big Bang Theory börjar precis. Då hör jag hur det är fotsteg på övervåningen, men det är ju bara jag som är hemma! Och det är låst och stängt överallt! 

Jag kräver inte respekt, men nog förtjänar även jag att respekteras!

Är jag egoistisk när jag kräver att folk ska säga vad de tycker utan en massa jäkla bjäfs! Om ni tycker att jag är en idot, tala om varför ni tycker så på ett rakt sätt så man slipper gissa vad fan ni menar! För så gör jag!!
Har man en bred käft som jag, då måste man ha minst lika bred rygg.
Jo jag tar illa vid mig när jag kritiseras, jag är faktiskt bara en människa, men om jag förstår varför jag blir kritiserad då kan jag ju göra två saker, ändra mig, eller om ni har fel, be er fara åt helvete och leva mitt liv vidare. Men jag har också känslor fast jag är man, men jag är uppfostrad att inte visa dem, för det är tecken på svaghet, och vilken man vill visa att de är svaga!
 Under den här tiden, sedan november ifjol, har jag dött minst en gång om dan, jag lever per halvår tills jag blir friskförklarad om fem (5) år! sedan kommer jag att leva per år i ytterligare fem (5) år. Efter den tiden  är varje cancer uppdykande i min kropp en ny cancer, en som inte har ett skit med den jag har nu! Försök att förstå!! Jag rider med döden varje natt, varje ny knöl, gammal knöl som förändrats, inbillat eller på riktigt, varje gång jag har ont i halsen, varje gång det gör ont i tungan, varje gång det är en förändring från mitt normala sjukdomstillstånd. Då är första tanken, skit, inte mer, jag kommer aldrig att orka en sväng till med cancern!! Jag är svag nu, jag har insett detta, även om jag ser "oförskämt pigg ut!", så är jag svag fast jag är man, både Mentalt och fysiskt.
Jag håller på med avtrappning på morfinet, hela kroppen värker, varje led, varje nerv. det är minst sagt jobbigt det med. Jag gör allt möjligt för att hålla min hjärna ockuperad med andra tankar, för att inte glida in i cancerspåret tillsammans med självömkan. Jag vill inte vara där, så jag läser böcker, och bara för att hålla koncentrationen uppe håller jag på med speedreading! (Snabbläsning!) Jag läser för tillfället fyra böcker i blandade genres, fiktion, fakta, skönlitteratur. Jag måste vara så trött att jag somnar snabbt när jag lägger mig , annars hinner tankarna ifatt, och sedan är det kört med god nattsömn. Sömntabletter fungerar ibland, men inte jämnt. Drömmarna är ofta jobbiga, och ofta rids man av maran, nästan jämnt är döden med. Det är så jävla tungt nu med all skit att reda ut, helst av allt skulle jag vilja be hela världen att fara åt helvete och låta mig vara ifred!
Men jag vet att detta är en del av sjukdomsmönstret och att det är något jag måste bekämpa. Även om jag blir arg får jag inte såra människor bara för att, jag kan. Jag får inte ge efter för nycker, men jag vill att mina medmänniskor respekterar mig, och vad jag känner.
Jag avskyr att bli utnyttjad och att känna mig lurad, mest för att jag blir riktigt elak då. Det går inte att skriva en konsekvensbeskrivning på vad som kan hända då! Hjärnan blir svart och jag får ett rött flimmer framför ögonen, allt vad min mun har sagt när flimmret försvinner och hjärnan gjort en reset är oreparerbart! Har någon dessutom varit fysik mot mig, då har det nog varit knogdans också! Sedan hjälper inga förlåt i världen! Blodiga och sargade människor av vassa tungor och hårda ord kan vara storsinta och acceptera en ursäkt, till och med godta en förklaring. Men de kommer aldrig att förlåta, än mindre att glömma, detta är något jag vet av egen erfarenhet, det finns mycket jag aldrig kan glömma.
Detta är också en del av att vara långtidssjukskriven, man tänker ofta tillbaka, för man har tid till detta. Tittar ut genom fönstret, ser fåglar, hör barn leka. När ens käraste fråga : Vad tänker du på? eller Vad tittar du efter? så är inte svaret ärligt när man säger "Inget!" Utan sanningen finns snarare i plågsamma minnen ingen orkar höra, och sådant man trodde sig glömt. Eller smärtor som flyger genom kroppen, eller tankar om "OM"! Varje gång man verkligen tänkt på de lekande barnen, eller fåglarna som flyger i streck förbi vårt fönster med mål satta i varmare breddgrader. Så svarar man sant, utan att ljuga.

Jag ser mig själv som en ärlig och snäll person, med numera och med mycket träning, lång stubin. Jag vill inte vara långsint, för det skadar mig mer än den jag är arg på. Jag försöker att alltid var objektiv, och att tänka i konsekvensbeskrivningar. Handling och konsekvens. Jag försöker att vara schackspelare i livet, att tänka ett steg till. Men ibland är även jag en skitstövel, jag är dock bara en människa!

Hårda puckar och mjuka bandage!

Jag har idag besökt mitt jobb! Riktigt roligt att vara tillbaka, men ack vad jag blev trött!! Dessa stackars timmar kändes i min kropp som om jag gjort 10 timmar övertid, inte av tristess utan av att jag var trött. Min fötter värkte, jag var trött i benen och i huvudet av fläktarnas monotona brummande. Jag är glad att det blev denna modell av arbetsstart. För hade jag blivit tvungen att arbeta också, då hade jag inte orkat, helt enkelt. När jag träffad en av mina arbetskamrater direkt på morgonen som avtalat, då var jag redan svettig! Långa korridorer och hårda golv, samt varma kläder. Jag kände min seg av att klivit upp tidigt, men det försvann när jag cyklade till jobbet. Jag var glad när jag kom till jobbet, och det kommer att bli roligt på torsdag igen, för då ska jag tillbaka. Dock inte lika tidigt, för det orkar jag inte. När jag kom hem sov jag först två timmar, sedan pratade jag med några i min omgivning sedan sov jag en timme till.

Kvällen blev bra, faktiskt över förväntan! Allt jag och Brossan planerat blev gjort. Det enda smolket i glädjebägaren var väl att beställd extern tjänst, klarade inte av att leverera. Under all kritik! Jag håller med Brossan! Tocken sopa! Vi/Brossan borde gå till den externa leverantörens chef. Jo det brukar finnas orsaker till händelser, och ursäkter. Sex dagars SMS-ande med löften om leverans i söndags! Vid på ringning via telefon stänger han bort samtalen! Jag tycker nog att om denne leverantör inte gjort sitt jobb på söndag, med fortsatta påminnelser via SMS under veckan, är det dags att vända sig till dennes chef. För det behövs en förändring, har denne leverantör så mycket att göra att han inte klarar av att hålla löften, då behöver han hjälp. Är det inte detta som är problemet, ja då behöver dennes chef göra åtgärder i alla fall. Vi har fått ett löfte, han levererar inte enligt detta! Fixa enligt Volvo style!  Tråkigt att du har problem! När får vi våra grejor?

Det låter mycket när kattorna skiter! Jag har blivit soft! Mitt liv är så annorlunda nu, jag har fått distans, men känner en viss bitterhet. Jag har fått många löften, det är säker lika många som knivsticken i ryggen, metaforiskt skrivet. När jag pratade med Brossan ikväll kände jag glädje att fått möjligheter, samtidigt en viss bitterhet mot alla som svikit mig. Vi pratade minnen, och det sved. Jag har trott att jag lagt detta bakom mig, men kände ikväll att jag till viss del var en "Bitterfitta". Om löften jag fått, och när stödet behövdes tittade de till sin egen karriär, och priset var min.
Nå ja, det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess, och jag vill ha detta bakom mig. Jag är inget hot längre, men jag har inte förändrats på annat sätt än att, jag är äldre och mitt liv har fått annan mening. Mina värderingar är inte utbytta, trotts att jag utan att förstått bättre, skakat hand med döden.
 Jag kommer fortfarande sluta mitt jobb med röd tunga och rak rygg!
Mina frågor till er kommer alltid att vara, vill ni att jag ska ljuga, eller tala om vad jag tycker? Tål ni det?

Varje dag är en solig dag, men ibland är det moln i mellan!

Shit happens! Jo så är det, och livet beter sig som om man levde i Truman Show. Ja så är det också! Tänk alla gånger du kör bil, mil efter mil utan vare sig möten eller läge för omkörningar. Så kommer du ifatt två cyklister, eller en, eller en gångtrafikant, eller en mopedist. Då, precis när du ser att där kommer omkörningen/ mötet att ske, det är då du möter ett annat fordon som helt uppenbarligt kommer att mötas precis när du ska göra omkörningen, eller få mötet. Det är då du blir tvungen att sänka farten för att få det hela att fungera. Sedan händer det inget mer på tjugo mil. Eller du ska svänga höger, men det är för snäv sväng för din bil , så att du blir tvungen att svänga ut till vänster först, bara lite. Då får du möte som gör att du blir tvungen att stanna. Eller du ska korsa gatan när du är ute och går. Precis innan du kom fram fanns det knappt bilar tillverkade, men när du tänker sätta foten på gatan, då kommer de i tjog. Jag lever numera alltid med Murphys lag, jag vet att om det ges ett tillfälle att jäklas då blir det så. Om allt fungerar fel fritt, då har du glömt något!  http://www.livet.se/ord/kategori/Murphys_Lagar/3

Jag försökte att vara produktiv i dag, ni vet träna arbete. Kroppen skrek av smärta, produktiv smärta eller arbete. Jag hjälpte min fru att lyfta upp lådor på vinden, den första var lätt, de andra var också lätta. Men den sista, som då inte kan räknas bland de andra, var tung. Denna tunga låda gjorde att mina axlar värkte väldigt mycket, eftersom jag blev tvungen att arbeta med armarna högt över huvudet. Det gjorde även ont i nacken av anspänningen då jag hade armarna högt, så pass att händerna domnade av!Somnade liksom!
Hade inte min fru fått tag på lådan, då hade jag fått den i huvudet! Och min läkare har sagt att jag inte får nicka eller bära saker på huvudet!
Kollade på film ikväll. Om någon som relativt nyligen räddat mitt liv, säger att jag ska vänta här och vara tyst! Då väntar jag i tystnad! Men inte i film!!! Då springer jag omkring och hojtar!!! Ibland känns det som alla kvinnor i film är någon typ av OVE Sundberg från Solsidan, totalt hopplösa! Personligen kan jag inte titta på Solsidan på grund av just Ove, han gör att jag får förhöjt blodtryck och svimmningsanfall av ren ilska! Får jag hjärtinfarkt eller hjärnblödning någon gång i framtiden, ja då har jag råkat sett OVE!!!

En nästan sann dröm !

Jag vaknade inatt av att glas krossades, jag vet inte vart eller vilken sort. Men när jag vaknade kom jag ihåg min dröm, som är en dröm om ett brott. Märkligt hur saker man tränat i det praktiska livet kommer till användning i en dröm. Det kändes skön att vakna på topp, istället för i skräck. Men jag måste säga att pulsen var hög och jag var genom svettig och hade kväljningar när jag vaknade. 

Jag vaknade sakta ur min dvala som var skapt av sömnmedel. Glas som krossas, i mitt hus!! Jag tvingar mig att vakna helt sliter åt mig mobiltelefonen och morgonrocken, morgonrocken för att dölja min nakenhet och det faktum att jag sover i födelsekostym. På vägen upp fångar jag upp min starkaste ficklampa och barnens brännbollsträ, det blev det platta för rundstycket var sönder. Jag tittar snabbt ut och konstaterar att de är två stycken. Den ene, en äldre man håller på att lyfta in cyklar i deras bil. den andre försöker fortfarande ta sin in på altan. Jag konstaterar att när han forcerat glaset och kommit dit in har han altandörren kvar, som är en treglasdörr av bästa kvalitet. Jag fångar upp vår filmkamera  och startar att filma, samtidigt som jag ringer 112.

--SOS larmtjänst du har ringt 112, vem är du och vad vill du ha hjälp med?

-- öh, jag heter XXXXX XXXXXXX, jag behöver hjälp av polis jag har ett pågående inbrott i mitt hus! Dom stjäl cyklarna och försöker att ta sig in via altan!!!

-- OK ta det lugnt och prata med mig!! Vart  bor du någonstans?

-- På -----gatan XX i XXXXXX postnummer, jag ringer från XX-xxx xx xxx!! Sänd polisen snabbt!!

-- OK ta det lugnt, en patrull är på väg, men de har en bit att åka. De är hos dig inom en kvart!

-- EN KVART!! FAN DÅ VET INTE JAG OM JAG LEVER!!  JAG HÄMTAR PISTOLEN!!

Just då hör jag hur mannen på altan slår in dörren. Glaset yr in på golvet.

-- Ta det lugnt och stanna vid telefonen.........

Jag lägger telefonen på hatthyllan tillsammans med filmkameran som jag riggar till att filma mot vardagsrummet. Jag sätter på mig Foppatofflorna och tänker att, hoppas att de håller för glas. Sedan tittar jag på det platta bollträ jag hade i handen, funderar lite på om jag kommer att överleva, han har ju en yxa.

Jag väntar in lite gran så pass att jag ser att han med båda händerna slår yxan genom glaset och under tiden springer jag in i rummet . Jag kommer fram precis när yxhuvudet passerat glasrutan i sin båge nedåt, och kommer innanför glaset. Så där att det är skaftet som försöker att krossa glaset. Då tänder jag min ficklampa och lyser personen i ansiktet  samtidigt som jag slår honom över handen och armen som befinner sig innanför dörren, på väg uppåt. Träffen blir bra och han tappar taget om yxan.  Jag släcker lampan mannen ser inget så när jag slår slag två mot vänster nyckelben, ser han inget och kan därför inte försvara sig så den träffen blir också bra. Han skriker och lyfter högra handen mot vänster axel, då tänder jag lampan igen. Även denna gång lyser jag tjuven i ansiktet samtidigt som jag forcerar framåt,  jag stöter slagträet i hans bröst så att han ramlar lite bakåt. Tillräckligt mycket för att jag ska ta mig ut på altan. När jag kommit ut dit sätter jag  mitt högra knä i hans mage, eller rättare sagt jag försöker att träffa höftbenet precis ovanför hans kronjuveler, en träff där och tjuven är ur stridbar skick. Efter som tjuven sjunker ihop med ett skri. Känner jag mig säker på att jag träffat rätt. Så jag skriker till honom att är gripen och att jag har gjort ett envarsgripande! Jag är säker på att SOS hörde det och att de just nu pressar polisen till det yttersta för att hinna bort till mig.

Jag springer ned för altantrappen och rundar hörnet då jag hör den andre mannen komma emot mig i gruset, jag  stannar till och hukar mig ned, exakt när han rundar det sista hörnet tänder jag min ficklampa snabbt och lyser tjuv nummer två i ansiktet. Han som då blir förblindad halkar omkull på den regnvåta gräsmattan och tappar kofoten han hade i sin hand.  Jag springer fram till den andre tjuven fångar hans arm då han försöker att komma upp, jag rycker tag i den, drar den åt sidan så att han landar på ansiktet i gräset. Jag sätter min vänstra fot i tjuv nummer tvås armhåla, och bryter hans högra arm uppåt bakåt i ett armlås. Sedan skriker jag högt, du är gripen, jag gör ett envarsgripande! Jag får använda den mängd våld jag behöver för att hålla er på plats till polis anländer. Så för er egen skull, var lugna!! Det har nu gått cirka två minuter max, och jag hör sirener på mycket långt håll.

 Den äldre manen jag har armlås på försöker att komma loss, men jag spänner armlåset lite till och säger lugnt men med kraftigt andfådd röst, snart går din arm av. Då skriker han som en stucken gris, och han ropar på sin kumpan att komma och hjälpa honom.

Jag tänker lite, och tar tjuvens bälte. Ber honom att böja upp sina ben, och för att slippa trassel bänder jag lite i låset, bara lite men tillräckligt för att påminna honom om vem som sitter fast. Jag gör en löpögla som jag fångar vänster fot med därefter  knyter jag bältet runt tjuvens högra armbåge, och drar ihop. Han kommer ingenstans de närmaste minuterna, så jag släpper armlåset och går upp på altanen för att se tjuv nummer ett blöda väldigt från ett skärsår på ena skinkan.  Han säger inte så mycket utan ligger bara still och tittar på mig. Jag låter honom vara och går in till hatthyllan, där hämtar jag ett paraply, telefonen, en halsduk och filmkameran. Sedan går jag tillbaka till altanen. Jag filmar först de båda tjuvarna, sedan ställer jag kameran på bordet riktad mot altanen, filmande. Jag lyfter telefonen till örat och säger: -- Ni måste skicka en ambulans också, eller skicka två. Den ene tjuven har kanske brutit ett ben och den andre kan inte gå och blöder ymnigt från ett skärsår på ena skinkan, han satte sig visst på glas.

--  Vem är du?

-- Det var jag som ringde, jag har gjort ett envarsgripande men jag behöver hjälp fort nu, för jag håller på att svimma jag med!

-- Nej, nej, koncentrera dig nu! Polisen är strax där och ambulans är på väg.

-- Jo men, skriker jag så högt jag bara kan, kommer någon av dem loss kan jag inte hålla dem, och då kommer jag att skjuta dem med min pistol, bara så att ni vet!! Idioter!!

Effekten var omedelbar, mannen ute på gården slappnade av och konstaterade att han åkt dit. Tjuven på altanen var fortfarande borta av smärta, han bara kved.

Rösten i telefonen blev också skärrad och sa -- Lägg ifrån dig pistolen polisen är på väg uppför gången och har du vapen kommer de att skjuta!!

-- Jag sa lugnt, jag har ingen pistol här, den är fortfarande inlåst i vapenskåpet, men när kommer ambulansen för den här tjuven på altan har nog snart förlorat en par liter.

-- Polisen kommer att förbinda honom tills ambulansen kommer. Gå nu och sätt dig med  händerna på huvudet . ha inget mer än telefonen i händerna och tänd upp ljuset så att polisen ser er.

Jag gick iväg och låste upp ytterdörren så att de inte skulle slå sönder den för att komma in. Det vore korkat att ha trasigt på bägge sidorna i huset. Jag hörde hur rösten i telefonen pratade så jag sa: -- Efter som detta samtal spelas in så ska ni veta att jag har filmat merparten av händelsen, ni har hört mig , och det finns film.

-- Ja ha, varför säger du detta?

 -- Jo för att polisen inte ska slå mig också! Av misstag eller så!

 -- Men du sitter väl ner  och har inget i händerna förutom telefonen?

-- Sant, men då de kommer med dragna vapen så vet man ju inte. Du kan tala om att ytterdörren är upplåst så den behöver inte sprängas!

Samma sekund hörde jag ordern på trappen utanför. AVBRYT dörren är upplåst! Då släpper jag telefonen i soffan, öppnar händerna högt över huvudet och sitter ner. Fyra poliser rycker upp dörren och stormar in, samtidigt lika många sveper runt altanen och en av den halkar omkull på samma sätt som den äldre tjuven.

Jag börjar att spy, ulkningarna sköljer över mig och allt i magen vill upp. Polisen tar omhand tjuvarna, den äldre förs direkt iväg och den på altan sliter de byxorna av och försöker att sätta ett förband på skinkan. En polis tar silvertape och försöker att försluta såret, Efter ett ental försök lyckas de, lagom till att ambulanspersonalen anländer, de har även med sig en läkare som konstaterar att tjuven förlorat mycket blod och att jag var i ett chocktillstånd och behövde värme och någon som pratade med mig. Vi båda transporterades iväg med ambulanser.

Innan vi åkte sa jag till polisbefälet som frågade hur det var med mig, sa jag till att allt finns på film, och det mesta med bild men allt hade ljud. Även de på SOS vet om vad som hänt för telefonen har varit på hela tiden. Jag har bara skyddat mig själv och mitt hem, och jag har gripit bägge de män ni tagit hand om, enligt lagen om envars rätt att gripa brottslingar.<http://www.lag24.se/a/s%C3%A4rskilt-om-envarsgripande>

Som en trasig badboll.

Det känns märkligt idag, ungefär som om man är del i en Comicstrip. Jag känner mig inte som mig själv utan lite utanför, om ni förstår vad jag menar. Jag är trött i både kropp och själ, jag känner mig fruktansvärt sliten. Fast samtidigt, jag är mycket energisk, som en badboll barnen leker med. Varje träff skapar en enorm energi  och man flyger iväg på både det ena och det andra. Man känner spänsten i varje rörelse, plötsligt kommer ett vasst föremål och all energi, all luft försvinner med blixtens hastighet. Slut, förbi, leken har avslutats. Orken finns inte. En fråga om hur jag mår, och jag blev tvungen att känna efter, och idag var jag inte stark nog. Utan jag gick in och grät, grät av ilska av att inte vara stark nog att orka svara, jo det är rätt okej.

Jag ser hökar på himmelen !

Jag är en av 'patafysikens lärjungar.

När man som jag nyligen blivit vis genom min nyfikenhet och förstått att det endast finns en vetenskap och detta är ’Patafysik. ’Patafysiken förklarar vad gud är, på ett matematiskt sätt så att man begriper att det finns en formel som gäller för alla och envar, oavsett vilken religion man tror sig tillhöra.

’Patafysikens Vicekurator ger mig också ett nytt synsätt på krig. Ett synsätt som fler borde ta till sig av, och det är detta som jag nu vill förmedla.< http://sv.wikipedia.org/wiki/Patafysik >

Krigets vedervärdigheter förmedlas av överlevande som återvänder oskadda förutom en upplevelse som förskönas för varje gång de blir tvungna att berätta om sin tid i detta eller detta krig. Åhörarna ärver en tro och ett synsätt som via mun mot mun metoden förmedlats till nästa generation och som hela tiden förskönats. Media förmedlar en imaginär sanning som alla vet kan förvrängas och förfalskas beroende på förmedlarens syfte. Från dessa fakta kommer man till den monstruösa sanningen, varje individ som återvänder från ett krig har med nödvändighet mer eller mindre fått den idén att det inte var farligt.

Från varje krig återvänder tusentals soldater som inte tagit skada, sårats eller fått medaljer. Hur kan detta vara möjligt då man i land efter land lägger miljarder på verktyg som skapats och designats för att döda din fiende. Jo, politikerna kallar in massan som till största del består av amatörer, icke professionella som till största del av sin militära karriär ägnar sig åt att överleva, inte att döda sin/din fiende och på detta sätt saboterar vapnens huvudsakliga syften. 

Om man skådar ledningen för ett krig, dvs. generalerna, så visar det sig att ju bättre vapnen blir och ju fler stamanställda det är i fiendens armé, desto längre bort från slagen befinner sig generalerna. Detta visar på att krigsmakter över hela världen är dåliga på att organisera ty om man via en matematiskkalkyl kunde visa att om, antalet satsade kronor i försvaret borde utmynna i en sannolikhetsvinst i form av antal döda soldater, officerare och förstörd material.

 Ju bättre organiserat krigsmakten är desto högre antal döda soldater, officerare och förstörd material. Vilket ger med en kuslig samanställning, om krigsmakter över hela världen  vore perfekt organiserade skulle alla soldater, officerare vara döda och all krigsmaterial vara förstört. Detta krig skulle utradera alla fördomar om att krig är ett bra sätt att föra en dialog på.

Efter denna dag kommer krig aldrig mer att åter uppstå.

Kära läsare

Ju mer jag läser om ´Patafysik desto mer tror jag på denna vetenskap.

Visdom typ: Alfred Jarry. Om man blundar ser man lösningar ingen annan kan se samtidigt man är blind för det uppenbara.

Definition: ’Patafysiken är de imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturationerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter.

I min facebook beskrivning står det att jag är 'patafysiker. Jag tror på detta som ett instrument för att kunna vara visionär, att kunna uppfinna nya saker, att kunna se saker på ett sådant sätt att man känner sig tvungen visa sina medmänniskor en bättre väg.

 Men det som har blivit väldigt tydligt är att man kan inte vara profet i sitt eget land.