Det här är något jag inte egentligen vill skriva, men gör ändå. Jag är ledsen men en kamrat hörde av sig idag. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela, men en person som inte hört av sig på väldigt länge blir bara en person som jag känner, men inte vet något om. Vid hela mitt hjärta önskar jag att denne person hört av sig oftare och varit min vän, men alla kontakter mellan oss har varit att jag har ringt eller besökt. Det tråkiga är att denna person sjunker undan från att var min bästa kompis, min kompis som man delar hemligheter och personliga saker med, till en person vars namn jag känner, en bekant.
Min önskan var den, att det inte skulle bli så. Men tiden, skilda intressen, snedsteg med oväntade resultat, förflugna ord, arbeten, något som gjorde att vi gled ifrån varandra. Något som gjorde att vänskapen inte var av samma värde längre. Jag har inget problem i att vi blir kompisar igen,( det är inget som kommer utan att tiden går) för det vill jag väldigt gärna, men är kostnaden uppoffringar av mitt nuvarande liv eller förändringar som skadar min hustru och mitt förhållande, då är jag inte intresserad.
Jag har varit sjukskriven sedan oktober 2011 i princip, jag har numera vad man kallar dålig ekonomi. Den buffert jag har behövs för att täcka bristerna i sjukpenningen, vilket innebär att jag/vi går bakåt varje månad. Jag har inga pengar att låna ut, det jag har behöver jag/vi själva. Mitt sparande är numera intet, utan snarare går jag på förbrukning. Cancern är en jäkla sjukdom som angriper ens ekonomi precis som ens hälsa, och just nu känns det som om min ekonomi vacklar mer än min hälsa. Jag klarar av detta till januari ungefär, men sedan behöver jag nya lösningar, helt klart nya lösningar.
Jag vill vara din kompis, men jag har inte råd eller möjlighet att låna dig pengar, men hade du varit min kompis hade jag troligen inte sagt nej, även om det inneburit att jag gått på knäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar