Kan man bry sig för mycket?

jag har en familj jag älskar, jag har en släkt jag älskar fast inte på samma sätt. Jag vet att om man är för snäll och vill hjälpa övergår den eventuella tjänsten till en björntjänst, och det blir stjälpa fast tanken inte var sådan från börja. Många i min omgivning vill mig väl och det har jag inget problem med , det kan bli lite tjatigt ibland och jag låter nog fel på mitt tonläge då jag säger tack gärna, eller vad nu mitt svar kan vara. Det är ju inget man vill men när man får frågan om hur man mår och man vill säga jag mår skit bra, fast man mest mår skit. Om man sätter en skala från 0 till 10 där 0 är jag önskar jag vore död, och tio är jag mår superbra, kan knappast må bättre.Oftast mår man en sjua, rätt så ok till en åtta som är helt Ok. Men sedan ibland under en dag som är en åtta kan man må en femma under några timmar, för att sedan glida tillbaka till en sjua/åtta. Jag vet att det är tillfälligt att man kanske mår skit, men på frågan om hur man mår just nu blir lite svår att besvara. Och nu till frågan, kan man bry sig för mycket? När ska man sluta, eller rättare sagt inse att de måste ta konsekvenserna av sitt egna handlande. Problemet är att mitt namn och mitt ord finns i deras liv, och därmed även ett ansvar som ligger på mig. Ska jag bryta mitt ord, ska jag ta tillbaka mitt namn. Ska jag bli den klippa de litat på och lutat sig emot, vara tomma ord och ett namn utan värde. Min önskan är att alla människor som jag känner eller är bekant med, eller vet vem jag är, eller bara existerar på denna jord utan min vetskap, ska få vara friska och leva ett bra liv. Men jag vet att min rygga är välpackad och tung att bära så jag försöker att sätta mig själv först, fast oftast tänker jag på hur min hustru ska orka, för hennes ryggsäck är också väl packad. Mina barns väl och ve bekymrar mig också, de är vuxna och har egna liv utanför mitt och jag är bara en pappa som helst skulle vilja köra deras liv också, bära deras ryggsäckar och alltid stå där för att hjälpa till. Realistiskt så begriper jag att detta är inte möjligt, jag inser att ibland när de kommer att be mig om hjälp så är jag inte man nog, jag har inte resurserna, styrkan, orken eller den ekonomiska kapaciteten. Jag är en sjuk man som sliter för att bli frisk, min kamp är daglig och ständig, den är både fysisk och psykisk. Varje dag sliter jag med att försöka sträcka mig lite längre, bli lite starkare, orka lite till, och att inte tappa sugen. Varje kväll så tittar jag på min dag och försöker att göra en resumé. Jag försöker att se vad som blivit lite bättre, eller för den delen, mycket bättre. Det är inte lätt att hitta de sakerna, av någon orsak så ser man snabbare bakslagen, även om de är så små att de egentligen är försumbara. Jag vet att många bryr sig om mig och min hälsa och att jag på så sätt blir en sten i deras ryggsäckar. Det är absolut det minsta jag önskar vara. Jag är sjukskriven till för nu sista Augusti. Så i slutet på Augusti kommer jag och min läkare på KSS och eventuellt tillsammans med FK, kurator och läkare från smärtenheten, (om jag fortfarande använder Morfin då.) och diskutera mitt återinträde i arbetslivet. Från när och i vilken grad. Jag längtar efter att få börja att jobba igen, men är samtidigt livrädd för hur det ska bli. Att börja och jobba med Jocke, Samir, Schnappi, Andreas med flera är det minsta problemet. Nya maskiner med ett nytt programspråk är mer exalterade och intressant. Nya chefer och en ny arbetsplatstillhörighet är heller inte det primära problemet utan vad det handlar om är nog det att börja på jobbet igen. Det känns som man ska börja på ett helt nytt ställe fast jag har varit anställd på Volvo sedan 1980. Man har fjärilar i magen och vet inte riktigt om man ska hinna med som man gjorde förr, eller hur man kommer att tas emot när jag väl kommer dit. Har jag ändrat mig, har de ändrat sig. Det som är riktigt skit med att vara långsjukskriven är att man tappat kontakten med sina "ArbetsKAMRATER", de glider lite på stegen, precis som jag glidit på deras. Vad har hänt i deras liv, har någon skadat sig som jag inte vet? Har någon legat på sjukhus, eller förlorat någon anhörig? Har deras status ändrats från ogift till gift, eller tvärt om. Har någon fått barn eller bytt bil.
Detta är det som skrämmer mig med att börja att jobba, jag har inte varit en del i deras liv på snart ett år, och vice versa, de har blivit "arbetsBEKANTA" precis som jag.
 Vi känner varandras namn och vi har en historia ihop, that's it.