Rösten får håret att resa sig på armarna, inte för styrkan i orden eller att det faktum att han vet varför jag kom upp, utan, för att rösten hördes i mitt huvud! Jag börjar att fundera på var och vad gör denne person i mitt hus och hur denne kunde veta att jag hade värk. Men jag tog min tablett och gick tillbaka till vardagsrummet. Rummet var släckt men det var ljust ändå, mannen liksom fyllde rummet med ljus, ett varmt behagligt ljus. Mannen sa:- Mikael, sitt, var tyst och ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Jag kommer inte att svara om du inte är säker eller fruktar svaret. Du har gått igenom en prövning som inte är unik utan rätt vanlig. Du har varit rädd och är så fortfarande, men det behöver du inte, det är inte dags för dig ännu. När jag hörde den sista meningen blev det kallt i rummet, jag uppfattade det så i alla fall, för jag började att frysa. Mannen fortsatte med att säga:- Jag vet att du finner denna situation underlig, och att du undrar vad jag gör här. Jag är inte här för att hämta dig, utan för att lugna. Jag brukar inte jobba så men ibland är det så att man måste tänka om, förnya sitt arbetssätt. Du kommer att få ditt uppdrag senare och när du får det så vet du att detta är vad du skall göra. Dels för att jag kommer tillbaka för att då instruera dig ordentligt så att du vet hur det hela skall utföras. Men tills dess ska du krya på dig och fortsätta din vandring, vi kommer att ses fler gånger, men när det är din tur då vet du det.
Jag kände att jag behövde ställa frågor för så mycket kändes öppet. Så jag började att säga högt,:- Men. Mannen avbröt genast med att säga, - Du behöver inget säga, utan bara tänk dina frågor. Men svaret är nej, jag tänker inte förklara mer i natt. Nej, jag tänker inte göra dig superfrisk, för sådant väcker avund och misstankar. Nej, jag tänker inte säga mitt namn för det vet du redan.
Jag kände mig lite förlägen över att han kunde läsa mig så lätt, jag gick bort till altandörren och tittade ut, lite för att samla tankarna och för att ställa rätt fråga. När jag vände mig om var rummet mörkt och tomt, och jag hade bara mig själv att fråga, vilket var rätt meningslöst då jag ändå inte ens kunde gissa svaret.
Rummet var nu riktigt kallt, och jag kände en liten rädsla över vad som hänt. Men samtidigt en styrka som fyllde mig med vetskapen att det är inte min tid ännu.
Jag gick iväg för att lägga mig, kände att det luktade som efter ett blixtnedslag och luften var torr, så torr som i en bastu där ingen tömt vatten på det heta aggregatet. Men tanken på vad som hänt gjorde att jag svårligen kunde somna om i min säng. Min fru vände sig mot mig och sa vad tyst och sov nu, du ska inte dricka kaffe så sent så slipper du springa upp på natten. Hon hade en poäng i detta, men jag undrade lite för mig själv över om jag skulle berätta om min nattliga upplevelse för någon. Jag beslöt mig för att låta bli, folk skulle bara tro att man drar en rövarhistoria för att skrämmas, men så är ju inte fallet. Så det är bäst att låta bli. Jag skrev upp det hela i min nattidébok bara för att säkerställa för mig själv att det verkligen hade hänt, och att det inte hade varit en dröm.
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."Tomas Tranströmer.
Jag har här berättat en historia som kom till mig från det ovan nämnda citatet. Många tankar far runt i ens huvud och varje dag påminns jag. Det är stressande och väldigt jobbigt, men jag ägnar då min tid till att skriva små historier, detta istället för att hålla på med poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar