Tjena Micke! Hur mår du?

Det här är något jag inte egentligen vill skriva, men gör ändå. Jag är ledsen men en kamrat hörde av sig idag. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela, men en person som inte hört av sig på väldigt länge blir bara en person som jag känner, men inte vet något om. Vid hela mitt hjärta önskar jag att denne person hört av sig oftare och varit min vän, men alla kontakter mellan oss har varit att jag har ringt eller besökt. Det tråkiga är att denna person sjunker undan från att var min bästa kompis, min kompis som man delar hemligheter och personliga saker med, till en person vars namn jag känner, en bekant.
Min önskan var den, att det inte skulle bli så. Men tiden, skilda intressen, snedsteg med oväntade resultat, förflugna ord, arbeten, något som gjorde att vi gled ifrån varandra. Något som gjorde att vänskapen inte var av samma värde längre. Jag har inget problem i att vi blir kompisar igen,( det är inget som kommer utan att tiden går) för det vill jag väldigt gärna, men är kostnaden uppoffringar av mitt nuvarande liv eller förändringar som skadar min hustru och mitt förhållande, då är jag inte intresserad.
 Jag har varit sjukskriven sedan oktober 2011 i princip, jag har numera vad man kallar dålig ekonomi. Den buffert jag har behövs för att täcka bristerna i sjukpenningen, vilket innebär att jag/vi går bakåt varje månad. Jag har inga pengar att låna ut, det jag har behöver jag/vi själva. Mitt sparande är numera intet, utan snarare går jag på förbrukning. Cancern är en jäkla sjukdom som angriper ens ekonomi precis som ens hälsa, och just nu känns det som om min ekonomi vacklar mer än min hälsa. Jag klarar av detta till januari ungefär, men sedan behöver jag nya lösningar, helt klart nya lösningar.
Jag vill vara din kompis, men jag har inte råd eller möjlighet att låna dig pengar, men hade du varit min kompis hade jag troligen inte sagt nej, även om det inneburit att jag gått på knäna.

Morfin. Be or not to be!

Jag håller på med att trappa ner Morfinet, från plus 120mg per dygn med målet noll inom tidsrymden snart. Så jag börjar med att sänka 20mg+ per dygn, det verkar ju lätt det är ju bara att minska med pillrena så är man snart där. Men man måste kolla av så att man inte känner någon smärta någonstans först under en vecka. Sedan kan man minska igen, enkelt. Okej men om man nu har andra ställen som gör ont, är man då så villig att ta bort smärtlindraren?Värk i ryggen och i axlarna från tungt arbete, värk i knän och stela höfter. Vill man verkligen ha tillbaka detta bara för att bli av med morfinet.  Morfin är vanebildande vilket gör att jag kommer att bli tvungen att öka dosen om värken ska kunna hållas borta, men jag tål inte morfin. Jag klarar inte av att äta morfin utan att äta medicin mot illamående, dessa har en massa otrevliga bieffekter som gör att man mår skit av det iställe. Lite av pest eller kolera läge  alltså! Jag väljer att vara utan morfin för problemen med morfinet är större än  att vara utan, och jo det vore skönt att vara helt smärtfri, men att alltid gå runt och må illa som om man vore bakis, ja då väljer jag i alla fall, Inget Morfin.
Men jag måste erkänna att det är svårt, halsen känns tjock och öm, jag mår inte direkt en tia på skalan, utan snarare en sjua med tendenser sex och ibland åtta. Det är fast jag inte räknar värken i kroppen för övrigt.
Jag äter alvedon i full dos, det gör att jag har viss dämpning av övrig värk för den förstärker morfinet, som jag minskar. Nåja, jag har i alla fall inte tänkt att bli någon pillerberoende trollunge och springa kring på stan och råna tanter. Målet är klart och fixerat, morfinfri inom två månader, så jag kan börja köra bil igen, och utan värk hoppas jag.

God jul Micke! Från Tomten!

Idag var jag i Göteborg, på Sahlgrenska för att få reda på hur landet ligger. Jag har hållit vikt men förlorat muskelmassa, fast det är ju sådant som går att åtgärda med ett gympass eller två. Så nu är det dags att börja besöka Actic igen, och jag förstår att jag inte kan börja där jag slutade. Röntgen då, hur var det med datatomografin? Jo, det verkar riktigt bra. De har inte kunnat se något av modertumören och det har inte hittat fler metastaser. Detta är bra, mycket bra. Jag är inte på något sätt friskförklarad men det är verkligen ljust. Jag kommer att fortsätta att vara helt sjukskriven i minst två månader till, sen får man se om det går att börja att jobba med en 25% eller så. Det hela handlar om att orka. Idag har jag åkt bil tur och retur Göteborg och gått en sväng på Botaniska. Ikväll är jag helt slut, jag som sov nästan hela vägen hem orkar inte så mycket mera än sitta och gäspa vid datorn. Jag ska börja att trappa ner på morfinet och även medicinen mot illamående, morfinet borde gå, men illamående pillerna kan bli svårare för jag mådde riktigt dåligt i morse, så där så att jag funderade på att ringa och säga att jag inte orkar komma till Gbg. Men det hela handlade väl om nervositet, för att få ett besked. Tro inte annat än man är byxis även om man känner sig säker på svaret. Jag menar bara att om röntgen hade sagt något negativt då hade telefonen ringt blixtsnabbt efter röntgen. Så varje dag som gick blev jag säkrare på resultatet, och när min läkare Dan gick på semester utan att höra av sig var jag säker, men ändå!
När vi tog hissen upp till min läkare Hedda trodde jag att jag skulle dö av hjärtinfarkt, jag var så rädd för beskedet och att det skulle vara negativt. För att göra om den kuren eller ännu värre, är inget jag önskar någon.
Jag har fått en inbjudan till en rekreationsgård i skåne, för personer med cancer i mun och hals i olika stadier. Först tänkte jag åka för det verkade som en bra idé, att få träffa diverse sakkunniga och likasinnade personer. Men efter lite överläggning med mig själv ändrade jag mig. Jag har Bosse, Conny och Bengt att prata med när det gäller cancern. Bosse är frisk från sin, Conny är ny med sin och Bengt, ja honom måste jag prata med för jag vet inte hur han mår idag.
Sakkunniga. Med egen erfarenhet Bosse, Conny och Bengt. Jag har mina läkare, tandhygienist och min kontaktsköterska och jag har Agneta min bästa terapeut efter min underbara, vackraste, älskade, fantastiska, absolut bästa hustru Lena, som jag inte vet hur det skulle gått om jag inte haft.
Lena, tack för att jag får vara en del av ditt liv, jag älskar dig av hela mitt hjärta.
Nå, jag ändrade mig för att jag vill inte träffa människor som har samma cancer som jag, människor som inte dragit av samma lotter som jag, människor som tillhör de 30% som är undantagen. De som måste amputera sin tunga, sin käke. Människor som aldrig kommer att kunna äta på normalt sätt mer, eller människor som aldrig kommer att kunna prata utan hjälp från elektroniken. Jag vill inte träffa de som inte är lika lyckligt lottade som jag. Jag är glad för att jag kommer att få fortsätta att leva, men jag lider i min själ för att andra inte blev vinnare.
Visst deppar jag ihop ibland, visst mår jag så dåligt ibland att jag inte vet vad jag ska ta vägen, visst har jag vår och höst depressioner. De hade jag precis som många andra även tidigare, men jag har alltid sett mig som en lyckligt lottad person med jättebra barn, en underbar hustru och ett fantastiskt liv, detta har alltid gjort att min inställning till livet har varit, lev det liv du har, ångra inget du gjort för det är dina val. Du har tagit beslut från det läge du då befann dig i, med de kunskaper och erfarenhet du då hade, inget går att ångra.
Jag har fått ett extra liv, vilket är få förunnat.Mitt nya liv ska jag försöka leva så gott jag någonsin kan, jag tror på karma och detta kan vara payback, så jag ska ta hand om det.
De flesta har inte begripit att detta är det enda livet man har, så lev väl!

Jag är rädd för mörkret!

Ikväll känner jag mig trött och rädd. En rädsla har hunnit ifatt mig, en som jag lyckats förtränga och hålla ifrån mig, jag är rädd för att dö. Egentligen började det med slutet på serien "The Big C" för det skakade mig och visade att inget är säkert fast man tror det. Jag vill verkligen vara och bli frisk, jag vill verkligen orka på samma sätt som förra året bara. Men så är inte fallet, jag kan faktiskt dö av denna sjukdom, risken finns, även fast jag blundar. Ikväll kom ett telefonsamtal och pressen blev för stor och jag började att gråta, jag blev så rädd för att inte kunna hjälpa till längre, att inte finnas till hands, att inte finnas.
 Jag har bara ett liv, det finns inga extra liv att få, det finns inget mer. Så jag måste ta hand om det jag har och verkligen försöka krama det mesta ur det medan jag kan och orkar. Jag hoppas att mina barn känner sitt ansvar och tar sina liv på allvar, tar ansvar och försöker lösa sina egna problem, för helt klart är att jag kommer inte att finnas för alltid. Till släkt och vänner, ja alla jag känner, försök att lös era egna problem.
 Ni får gärna komma till mig för hjälp och stöd, där kan jag ställa upp. Men ni måste lösa era problem själva, jag har nog med mitt.

Något har mitt liv!

Vilken dag! Den började dåligt lugnade ner sig kring middagstid för att åter bli skit. 
Jag/ vi har haft besök av moster och kusin Anna-Karin och hennes två små barn. Små och små, de var 6 och 8 och jätte roliga att träffa. Jag körde hårt och försökte att orka hela tiden de var här, lite så där att "skyll dig själv" skylten var tänd. Det började bra med att de kom i torsdags eftermiddag och första kvällen blev sen. Men jag hade vilat mig mycket så jag orkade. Fredag badade barnen i poolen, vi var på osterian och Möseberg och tempot var högt så jag sov i bilen på väg hem. Min bror och svägerska kom också på besök vilket jag uppskattade men jag började känna mig dålig, eller snarare väldigt trött i huvudet. Lördag morgon började med att jag spydde hade räser besök på toan, och spydde ännu mera. Mina släktingar åkte hem via Gränna, och jag sov.
 Lite piggare pratade jag med min syster i Åmål och jag kände mig som en sexa på väg mot sjua. Sedan började det att sjunka igen, jag började att må illa och att spy. Snälla snälla, jag vill bli frisk! Snälla snälla, jag vill ha mitt liv tillbaka! Ta det lugnt och vila dig, ät din morfin och låt inte smärtorna komma fram! Det är råden och order jag får. Du är nog frisk snart, och du håller på att vinna kampen, men det tar lite tid. Förbaskat konstigt bara, för det känns som om tiden rinner ifrån mig lite som "I väntan på Godot" av Samuel Beckett. 


(Någonstans vid en öde landsväg, bredvid ett nästan avlövat träd sitter Estragon och Vladimir. De funderar på att hänga sig, beslutar sig för att skiljas åt, men förmår inte att uthärda ensamheten. De grälar, gråter och sjunger. Ibland glömmer de bort att de väntar. På Godot. Han har lovat att komma...)


Cancern har lagt beslag på mitt liv. Jag tror att jag har vunnit för ingen från Göteborg har ringt efter röntgen. Men min kamp består idag av läka strålskador och vinna över biverkningar efter cellgifterna. Jag ser oförskämt pigg ut, det kan kanske bero på att varannan timme sover jag i en till två timmar, plus att jag sover hela natten. Jag orkar inte annars, för då blir dagarna som idag, en trea med en topp på en nästan sjua.


När kommer Godot? och när får jag mitt liv tillbaka? Jag vill bli frisk nu så att jag verkligen är oförskämt frisk också, inte bara ser sådan ut.

Bilden

Jo ja nä

Idag är jag stark, fast trött.

Mycket har hänt i världen men mitt liv verkar gå i ultrarapid. Jag är med om saker som gör att mitt liv sakta vaknar upp igen. Mycket i min kropp läker och när jag besökte läkaren senast så talade han om att jag nu lider av långverkande strålskador. Jag blir trött av detta, att man inte bara blir frisk som efter en förkylning eller så. Min läkare (Dan) sa att jag måste bli mer svensk, jag MÅSTE bli lagom! Jag får inte stressa med att försöka tvinga kroppen att bli frisk, för det fungerar inte på det sättet. Utan snarare kan effekten bli motsatt om jag fortsätter så. Det är ju bra att jag minskar mediciner, men jag ska inte ha så bråttom, utan ta det lugnt! Jag behöver morfin för att klara av smärtorna, att minska dessa för fort gör bara att jag kommer att få mer ont. Mer ont gör att läkningsprocessen avstannar, och jag riskerar att få kronisk värk.
Men jag vill ju börja att köra bil igen, jag känner mig låst då jag inte får köra. Jag vill ha ett glas rött till pizzan, men alkohol och morfin är ingen lyckad kombination. Jag vill börja jobba igen, men om jag bara blir trött av att gå några kilometer i lågt tempo, kommer det inte att fungera på jobbet.
  JAG VILL VARA FRISK! JAG VILL ORKA!
 Jag är inte herr lagom eller ta det lugnt, jag är en av Karl den XII Karoliner, Attack, attack, attack. Reträtt, lagom och ta det lugnt ingår inte i mitt vokabulär!!
Just nu känner jag mig som en myra som sett att det finns ett helvetes massa barr att bära hem till stacken, fast jag måste försöka att förstå att dessa barr, ligger kvar även i morgon. http://youtu.be/qzZAu97hmUo