Ikväll känner jag mig trött och rädd. En rädsla har hunnit ifatt mig, en som jag lyckats förtränga och hålla ifrån mig, jag är rädd för att dö. Egentligen började det med slutet på serien "The Big C" för det skakade mig och visade att inget är säkert fast man tror det. Jag vill verkligen vara och bli frisk, jag vill verkligen orka på samma sätt som förra året bara. Men så är inte fallet, jag kan faktiskt dö av denna sjukdom, risken finns, även fast jag blundar. Ikväll kom ett telefonsamtal och pressen blev för stor och jag började att gråta, jag blev så rädd för att inte kunna hjälpa till längre, att inte finnas till hands, att inte finnas.
Jag har bara ett liv, det finns inga extra liv att få, det finns inget mer. Så jag måste ta hand om det jag har och verkligen försöka krama det mesta ur det medan jag kan och orkar. Jag hoppas att mina barn känner sitt ansvar och tar sina liv på allvar, tar ansvar och försöker lösa sina egna problem, för helt klart är att jag kommer inte att finnas för alltid. Till släkt och vänner, ja alla jag känner, försök att lös era egna problem.
Ni får gärna komma till mig för hjälp och stöd, där kan jag ställa upp. Men ni måste lösa era problem själva, jag har nog med mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar