Ännu ett fall framåt, jag vågar!!!

Efter besöket i Göteborg i går och pratat med min läkare, Hedda, så blev jag glad. Inga förhårdnader som de kunde känna fanns kvar vilket tyder på seger, men nu ska vi inte göra som Brynäs. DOCK, efter ett samtal med min fru idag beslöt vi oss för att jag ska dra sonden idag! Vilket också är utfört och nu är det bara att skåda konsekvenserna i vitögat, det finns ingen väg tillbaka. Vad innebär det att dra sonden? jo, all medicin måste tas via munnen, all näring måste tas via munnen. Jag måste äta som ni andra, jag kan inte sova samtidigt som min fru ger mig mat i sonden. Så nu är jag som ni andra på den punkten, nu är det bara resten kvar som måste övervinnas.

Att vakna med knarr!

Väckt vid morgon tiden, utan att det var i svinottan av att det var något stelt och styvt som knarrade när jag vred på mig i sängen. Jag hissade upp sängen till sittande läge i hopp om att det skulle släppa. Jag tog tag i bordet med ena handen och huvudet med den andra och vred från varandra, tills det sträckte ordentligt. När jag sedan släppte taget lät det från nacken som om det vore en gammal ladugårdsdörr som rörde sig i vinden, ett långt utdraget knarrande som slutade med en knäpp. Sedan pös det som en smygpunka på cykeln, ungefär som om det smet in eller ut vätska från någon av diskarna i nacken.
Frukost och en morgonpromenad, sedan satte jag mig ned  för att känna efter, utifall jag får frågan menar jag, hur mår jag idag? Välling fortfarande genom sond, men jag kan äta bredvid och försöker att göra detta upptill 70-75%. Jag kan dricka utan sond till 100%. Blir fort torr i munnen, så på en gångsträcka på 1,5km måste jag stanna och vila och dricka två gånger, inte på grund av törst utan att jag blir torr i munnen.
 Värken då? Jo den kommer och går, jag har minskat ytterligare på morfinet så jag tar extra doser oftare men den totala mängden är mindre.
Hur känner jag mig totalt i dag på en skala 1-10 där ett är skit och 10 bra, ja då är det en 10:a. Självklart kan jag må bättre men det ingick inte i skalan.

Kom igen, det känns ju rätt ok i alla fall!!!

En bra dag, idag är det en bra dag. Idag har jag mått super och min far och syster Christina har varit på besök. En bra dag. Solen lyser som den guld beklädda spanska armadan vid slaget om Trafalgar. Samtidigt som jag valde att inte titta på hockey, valde jag att berika våra besökares närvaro med min uppenbarelse, dessutom en vaken och pigg sådan. Brynäs klarade av att utföra sina utomordentliga piruetter, och snurra upp skoterraggarna från Skellefteå, utan min mentala närvaro via rikskringkastningen eller övriga mast system. Idag är det en bra dag, jag har druckit kaffe för första gången sedan mitten på februari. Idag har jag ätit stek och potatis, ja vad annat kan man säga än att idag har det varit en bra dag.

Länge sedan sist.

Nu är som sagt all strålning avslutad samma med cellgifterna. Men såren i halsen finns där fortfarande, precis som värken, morfinet, tröttheten och det jättesvåra, att göra något. Jag gick till volvohuset med ett intyg idag, sträckan blir kanske två kilometer farm och tillbaka, nu är jag helt slut, så pass varm att jag blir tvungen att byta t-skirt, samtidigt som jag fryser om händerna så att man funderar på om det var tjugominus ute. Jag äter mat via sond, dricker via sond, får mediciner via sond. Så allt intag går via sond och jag längtar efter mat, potatis, fisk, kött, korv, pizza, godis, vin och allt annat man äter. Vatten svider som om man skulle hälla sprit i öppna sår, när jag försöker att dricka, så det enda vatten jag kan dricka är koksaltslösning, och det är inte gott. Men det ser till att man har sväljreflexen kvar. Det tar jättemycket på psyket, för varje gång jag gör något för mycket, blir jag sängliggande, vare sej det är att prata eller göra något fysiskt. Jag orkar bara inte! Så nu när jag skrivit detta klart ska jag äta, näringsdryck 1,25 dl, 300 kcal, via min sond, dricka vatten via sonden, ta lite extra morfin mot värken och gå och lägga mig i några timmar. Sju flaskor om dagen med någon form av sockerlösning är min matdag. Så när ni äter vad ni nu äter och och tycker att detta var inte gott, så kom ihåg, det smakar i alla fall något.

Kiip ock välkömna!

Jag har säkert skrivit detta förut, och det är lika sant nu som då, morfin dödar språket! Man glider in i en värld som är ordbefriad. Man blir norrlänningen nummer ett, jooph, nähä, firar vi nått? Vevar mycket med armarna men säger inte ett skit. Man blir trött i munnen av att prata, tungan blir stel och käken känns som om man tuggat  världens största hubba bubba i flera timmar. Morfinet har den påverkan på hjärnan. Varför så mycket morfin då? Problemet är att jag har värk i munnen, tungan och halsen. Värk från brännskador efter strålningen, sedan tål jag inte morfinet, vilket gör att jag får spyattacker utan att kunna spy. Alla rörelser är kvar, alla känslor men jag kan inte spy, nä nu blir det mer i morgon!

Onsdag bara 8/34 och 1/6 kvar!

Jag måste rycka upp mig och försöka skriv lite mera, fast med illamående och värk har det bara inte gått. Just nu är det rätt så okej, på en skala 1-10 ( 1= bra) Ligger smärtan på 3 och illamåendet på 2. Detta på grund av morfinet som går mig smärtfri och illamående då jag inte tål det. Just nu mår jag bra, just nu är jag stark men påverkad så att jag har svårt att formulera mig och svårt att hitta både bokstäver och ord. Men nu är det snart klart med behandlingen, bara 8 strålningar och en cellgift kvar.

Söndag. Två veckor kvar!

Jag orkar inget, spyattackerna kommer med jämna mellanrum. Det är jobbigt just nu, väldigt jobbigt. Jag blir trött av att svara på tilltal. Det är så pass ansträngande, att jag blir trött av att lyssna. För jag orkar inte tänka.
Två veckor kvar =12 strålningar och 2 cellgift.