Något har mitt liv!

Vilken dag! Den började dåligt lugnade ner sig kring middagstid för att åter bli skit. 
Jag/ vi har haft besök av moster och kusin Anna-Karin och hennes två små barn. Små och små, de var 6 och 8 och jätte roliga att träffa. Jag körde hårt och försökte att orka hela tiden de var här, lite så där att "skyll dig själv" skylten var tänd. Det började bra med att de kom i torsdags eftermiddag och första kvällen blev sen. Men jag hade vilat mig mycket så jag orkade. Fredag badade barnen i poolen, vi var på osterian och Möseberg och tempot var högt så jag sov i bilen på väg hem. Min bror och svägerska kom också på besök vilket jag uppskattade men jag började känna mig dålig, eller snarare väldigt trött i huvudet. Lördag morgon började med att jag spydde hade räser besök på toan, och spydde ännu mera. Mina släktingar åkte hem via Gränna, och jag sov.
 Lite piggare pratade jag med min syster i Åmål och jag kände mig som en sexa på väg mot sjua. Sedan började det att sjunka igen, jag började att må illa och att spy. Snälla snälla, jag vill bli frisk! Snälla snälla, jag vill ha mitt liv tillbaka! Ta det lugnt och vila dig, ät din morfin och låt inte smärtorna komma fram! Det är råden och order jag får. Du är nog frisk snart, och du håller på att vinna kampen, men det tar lite tid. Förbaskat konstigt bara, för det känns som om tiden rinner ifrån mig lite som "I väntan på Godot" av Samuel Beckett. 


(Någonstans vid en öde landsväg, bredvid ett nästan avlövat träd sitter Estragon och Vladimir. De funderar på att hänga sig, beslutar sig för att skiljas åt, men förmår inte att uthärda ensamheten. De grälar, gråter och sjunger. Ibland glömmer de bort att de väntar. På Godot. Han har lovat att komma...)


Cancern har lagt beslag på mitt liv. Jag tror att jag har vunnit för ingen från Göteborg har ringt efter röntgen. Men min kamp består idag av läka strålskador och vinna över biverkningar efter cellgifterna. Jag ser oförskämt pigg ut, det kan kanske bero på att varannan timme sover jag i en till två timmar, plus att jag sover hela natten. Jag orkar inte annars, för då blir dagarna som idag, en trea med en topp på en nästan sjua.


När kommer Godot? och när får jag mitt liv tillbaka? Jag vill bli frisk nu så att jag verkligen är oförskämt frisk också, inte bara ser sådan ut.

Bilden

Jo ja nä

Idag är jag stark, fast trött.

Mycket har hänt i världen men mitt liv verkar gå i ultrarapid. Jag är med om saker som gör att mitt liv sakta vaknar upp igen. Mycket i min kropp läker och när jag besökte läkaren senast så talade han om att jag nu lider av långverkande strålskador. Jag blir trött av detta, att man inte bara blir frisk som efter en förkylning eller så. Min läkare (Dan) sa att jag måste bli mer svensk, jag MÅSTE bli lagom! Jag får inte stressa med att försöka tvinga kroppen att bli frisk, för det fungerar inte på det sättet. Utan snarare kan effekten bli motsatt om jag fortsätter så. Det är ju bra att jag minskar mediciner, men jag ska inte ha så bråttom, utan ta det lugnt! Jag behöver morfin för att klara av smärtorna, att minska dessa för fort gör bara att jag kommer att få mer ont. Mer ont gör att läkningsprocessen avstannar, och jag riskerar att få kronisk värk.
Men jag vill ju börja att köra bil igen, jag känner mig låst då jag inte får köra. Jag vill ha ett glas rött till pizzan, men alkohol och morfin är ingen lyckad kombination. Jag vill börja jobba igen, men om jag bara blir trött av att gå några kilometer i lågt tempo, kommer det inte att fungera på jobbet.
  JAG VILL VARA FRISK! JAG VILL ORKA!
 Jag är inte herr lagom eller ta det lugnt, jag är en av Karl den XII Karoliner, Attack, attack, attack. Reträtt, lagom och ta det lugnt ingår inte i mitt vokabulär!!
Just nu känner jag mig som en myra som sett att det finns ett helvetes massa barr att bära hem till stacken, fast jag måste försöka att förstå att dessa barr, ligger kvar även i morgon. http://youtu.be/qzZAu97hmUo

Ännu ett fall framåt, jag vågar!!!

Efter besöket i Göteborg i går och pratat med min läkare, Hedda, så blev jag glad. Inga förhårdnader som de kunde känna fanns kvar vilket tyder på seger, men nu ska vi inte göra som Brynäs. DOCK, efter ett samtal med min fru idag beslöt vi oss för att jag ska dra sonden idag! Vilket också är utfört och nu är det bara att skåda konsekvenserna i vitögat, det finns ingen väg tillbaka. Vad innebär det att dra sonden? jo, all medicin måste tas via munnen, all näring måste tas via munnen. Jag måste äta som ni andra, jag kan inte sova samtidigt som min fru ger mig mat i sonden. Så nu är jag som ni andra på den punkten, nu är det bara resten kvar som måste övervinnas.

Att vakna med knarr!

Väckt vid morgon tiden, utan att det var i svinottan av att det var något stelt och styvt som knarrade när jag vred på mig i sängen. Jag hissade upp sängen till sittande läge i hopp om att det skulle släppa. Jag tog tag i bordet med ena handen och huvudet med den andra och vred från varandra, tills det sträckte ordentligt. När jag sedan släppte taget lät det från nacken som om det vore en gammal ladugårdsdörr som rörde sig i vinden, ett långt utdraget knarrande som slutade med en knäpp. Sedan pös det som en smygpunka på cykeln, ungefär som om det smet in eller ut vätska från någon av diskarna i nacken.
Frukost och en morgonpromenad, sedan satte jag mig ned  för att känna efter, utifall jag får frågan menar jag, hur mår jag idag? Välling fortfarande genom sond, men jag kan äta bredvid och försöker att göra detta upptill 70-75%. Jag kan dricka utan sond till 100%. Blir fort torr i munnen, så på en gångsträcka på 1,5km måste jag stanna och vila och dricka två gånger, inte på grund av törst utan att jag blir torr i munnen.
 Värken då? Jo den kommer och går, jag har minskat ytterligare på morfinet så jag tar extra doser oftare men den totala mängden är mindre.
Hur känner jag mig totalt i dag på en skala 1-10 där ett är skit och 10 bra, ja då är det en 10:a. Självklart kan jag må bättre men det ingick inte i skalan.

Kom igen, det känns ju rätt ok i alla fall!!!

En bra dag, idag är det en bra dag. Idag har jag mått super och min far och syster Christina har varit på besök. En bra dag. Solen lyser som den guld beklädda spanska armadan vid slaget om Trafalgar. Samtidigt som jag valde att inte titta på hockey, valde jag att berika våra besökares närvaro med min uppenbarelse, dessutom en vaken och pigg sådan. Brynäs klarade av att utföra sina utomordentliga piruetter, och snurra upp skoterraggarna från Skellefteå, utan min mentala närvaro via rikskringkastningen eller övriga mast system. Idag är det en bra dag, jag har druckit kaffe för första gången sedan mitten på februari. Idag har jag ätit stek och potatis, ja vad annat kan man säga än att idag har det varit en bra dag.

Länge sedan sist.

Nu är som sagt all strålning avslutad samma med cellgifterna. Men såren i halsen finns där fortfarande, precis som värken, morfinet, tröttheten och det jättesvåra, att göra något. Jag gick till volvohuset med ett intyg idag, sträckan blir kanske två kilometer farm och tillbaka, nu är jag helt slut, så pass varm att jag blir tvungen att byta t-skirt, samtidigt som jag fryser om händerna så att man funderar på om det var tjugominus ute. Jag äter mat via sond, dricker via sond, får mediciner via sond. Så allt intag går via sond och jag längtar efter mat, potatis, fisk, kött, korv, pizza, godis, vin och allt annat man äter. Vatten svider som om man skulle hälla sprit i öppna sår, när jag försöker att dricka, så det enda vatten jag kan dricka är koksaltslösning, och det är inte gott. Men det ser till att man har sväljreflexen kvar. Det tar jättemycket på psyket, för varje gång jag gör något för mycket, blir jag sängliggande, vare sej det är att prata eller göra något fysiskt. Jag orkar bara inte! Så nu när jag skrivit detta klart ska jag äta, näringsdryck 1,25 dl, 300 kcal, via min sond, dricka vatten via sonden, ta lite extra morfin mot värken och gå och lägga mig i några timmar. Sju flaskor om dagen med någon form av sockerlösning är min matdag. Så när ni äter vad ni nu äter och och tycker att detta var inte gott, så kom ihåg, det smakar i alla fall något.