Hur ser det ut i din värld?

Jag vaknar upp på morgonen vid åtta och känner mig pigg som en lärka. Solen skiner och jag går upp för att fixa frukost. Klockan tio känner jag värken i min kropp och funderar på om jag tagit mina värktabletter. Vi går en promenad på lite drygt trettio minuter. Det är samma runda som tidigare dagar, men inte samma som igår. Sträckan är ungefär lika men annan ändå, när det är en halvkilometer kvar känner jag att pulsen stiger och jag börjar att bli väldigt varm. När jag kommer hem blir jag tvungen att byta skjorta för den jag hade på mig är genomblöt av svett, det var inte som igår.
Vid tolv måste jag lägga mig för att vila/sova. Normalt brukar jag gör detta vid trettontiden, men idag blev det redan vid tolv. Vid strax innan femton väcker min fru mig och talar om att middagen är klar. Sallad, potatis och fisk, till detta vatten från vättern, utan bubblor, för jag tål inte kolsyra.
Vid artontiden är det nyheter, då sitter jag och somnar, verkligen, jag önskar att det vore dags att gå och lägga sig för jag är så trött.
På måndag ska jag göra samma sak och dessutom gå och träna på volvohuset, sjukgymnastik. Så då kommer jag vara jätte pigg på kvällen, hoppas jag.Jag har så mycket jag borde göra, jag har tiden men inte ork. Det är jobbigt att vilja mer än kroppen klarar, det känns så tungt.

En medlem i familjen har avlidit!

Det är grymt att säga på detta sätt, men vår älskade tjocktv är död! Den dog ikväll av spräckt skallbas och flimmer. När jag hörde dunsen flög jag som en örn fram över golv och trapp, dock inte för tvn´s skull utan för att kontrollera att min hustru inte skadat sig, för jag hörde en kraftig duns och min hustru som ropade till. När jag konstaterat att hon var oskadd, märkte jag att jag var väckt ur min dvala som snart skulle göra att, jag troligen skulle somnat vid vår andra tv.
 Adrenalin är märkligt, det gör en smärtfri och alert, men när det sjunker undan känner man desto mer. Glädje för att min hustru inte var skadad och sedan ett svidande i min plånbok, det var Skövdebon som gjorde sig gällande! Undrar vad detta kommer att kôsté? Det kan nog bli dürt!

Finish och yta!

Jag läser på nätet om Facebook och att det är så många som inte vill vara med, för att det är bara ytliga människor där! Tack alla ytliga människor för att ni finns, utan er vore världen fattig. Dessa fantastiskt djupa människor som tittar på tv och finner att Facebook bara är ett fönster mot "vänner" man inte känner, har de aldrig funderat på hur många de känner i tvserier de tittar på? Eller!? Det fantastiska med Facebook enligt mig, är att man kan hålla kontakt med släkt och vänner, dessutom med bekanta, arbetskamrater, föreningsmedlemmar och organisationer. Facebook är ju vad man gör det till!
 Jag läser att en del rensar i sina "vänner" listor och jag blir lika förvånad varje gång, varför gör man så? Vill man bli bekräftad på att de bryr sig om vad man skriver, eller vad handlar det om? Om man skriver banala saker, är det ingen som läser. Om man öppnar sig helt blir man inte tagen på allvar. Fast om man vill bli tagen på allvar, då måste man nog fråga sig, är Facebook rätt ställe? Sedan kan man ju fråga sig också om man själv vill bli borttagen från någons lista, någon som bett dig om dennes "vänskap"? Vad är det man har gjort, eller inte gjort? Varför vill inte denne person veta av mig längre? Har jag kränkt denne eller vad handlar det om? Är personen störd av att man kommenterar, eller för att man inte gör det? För att man är bara en läsare, eller för att man är en skrivare?
 Facebook är i min värld vad jag vill att den ska vara. Jag lämnar inte ut personer som inte vill bli namngivna, så länge de inte har ett konto där. Jag skriver om sådant jag kan stå för, även ibland banala saker. Ibland skriver jag saker för att väcka funderingar eller reaktioner, och även för att ifrågasätta "sanningar"! Jag har gjort Facebook till mitt fönster mot mediavärlden, ett sätt att sprida mina tankar och åsikter. Men det viktiga är att det är min värld jag visar och jag bestämmer över vad som syns!