När man är som en dörr från ett skepp som sjunkit.

Större delen av mitt liv ligger bakom mig, det har varit ett gott vuxenliv. Min skuta blev renoverad och mitt liv fick fart. Några gånger så hade jag så bra slör att jag lät spinnakern gå för att uppnå högsta möjliga fart, men inte ens då kunde jag vila. Ibland när det mojnade och blev stiltje så revade jag seglen och kontrollerade att liken fortfarande var oskadda, jag tog mig tiden att kolla om alla tampar och tåg var oskadda. Jag skurade däck och brygga och säckade spinnakern. Sedan tog livet fart igen och den bara ökade, men hur jag än trimmade så stallade hon, jag straffade focken tills hornen sprack och bommen dök för om tvärs och vi kapsejsade. Så nu flyter jag omkring på en dörr i livets sista vatten. Jag försöker att polera den mässing som finns så att den är vacker, jag torkar bort tång så att fernissan inte ska bli matt. All energi jag behöver för min överlevnad finns i dörren, så nu handlar det om att inte låta virket bli vått och att mässingen är blank, för på denna frälsarkrans av trä så kommer det att sluta med en drunkning om inga under sker. Jag kommer inte att svälta eller dö av törst, jag kommer att sjunka för min energi försvinner, och jag kommer att sjunka medan jag pustar mässingen blank och vacker, för det ska mässing vara!Spinnacker segling!