Mikael O har förändrats, han har blivit en ny person med depressioner och dödsångest och det är sant. Men varför ska man inte vara rädd för att dö? En normalt sund människa borde vara rädd för att dö, eller stympas. Om stympningen sker mentalt eller fysiskt spelar ingen roll, det borde vara något folk är rädda för.
Ligg ner och dö!
Att inte fråga efter någons kunskaper eller se deras vilja att förändra världen är att döda någon mentalt. Att inte bli engagerad utan exkluderad från utvecklingen är att säga "Sitt still i båten" det är du som rubbar balansen, det är du som skapar vågorna till nästa storm. Att inte bli sedd är att plågsamt, långsamt dö. Om man har en guide som ska visa vägen till paradiset, varför säger man till följarna att detta är den enda vägen och, ni behöver inte tänka själva för det har vi redan gjort! Även om du kan läsa karta och du förstår hur en kompass fungerar, så är det inte din sak att visa dina medhjälpare hur saker och ting ser ut och fungerar. Är det så att om jag finner din kunskap störande då ställs du sist i kön! Eller är det så att dina kunskaper att leda vägen är ett alternativt sätt att nå målet och bör premieras! Jag känner trycket från Jante -lagen!
VEM bor här?
En vän till mig brukar säga: " tugga innan du spottar!". Jag försöker och har försökt i hela mitt arbetsliv att leva på det sättet. Att alltid stå för vad man säger. Att på fråga, svara sanningsenligt. Att gå i pension från mitt jobb med rak rygg och röd tunga! Att alltid se förändringar som en del av framtiden. Att försöka inspirera och backa upp mina kollegor i deras vilja och strävan att komma framåt. Att varje dag lära mig något nytt.
Men saker förändras och livet har blivit skörare och mer värdefullt än någonsin och värden på kristaller, guld och diamanter har förändrats, de höga idealen har sjunkit och bytt plats med mer alldagliga tingestar. Samtidigt som jag ser mer av oginhet, avund, misstänksamhet, missnöje och liknöjdhet, kan jag se att någonstans gror viljan att förändra. Människor som vill, om de får chansen, att slutar att driva med i en båt utan styrning. Detta är människor som vet hur man både sköter åror och vet hur ett roder fungerar. Människor som tystats av opålitliga, hierarkiska vinningar. Bara för att de är rädda för att mista sin plats i båten. När "att ta plats" i en organisation eller företag blir samma sak som att vara obekväm istället för att ses som en tillgång, och en utvecklingsmöjlighet för avsnittet man är en del av. Det är då man har förlorat sin historia och frågan som ställs är " Vem har skapat detta? Vem är det som bor här?".
När man kommer in i ett rum och ingen lyfter en blick för att se vem det var som kom, eller ingen känner ens röst. Det är då man vet att man är oönskad och ingen vet eller vill veta, vem man är eller vad man kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar