-Ja, jo, det är väl en 15-20 år sedan, tror jag.
- Jag kommer ihåg att du precis muckat, och börjat på Volvo!
- Ja då är det nog en 30-34 år sedan.
- Så länge sedan! Det har jag svårt att tro! Jag känner mig inte en dag över 20!
Hur är det, har du fått några barn än?
- Inte jag, men min fru! Vi har två vuxna barn nu!
Här upptäcker jag att jag faktiskt inte kan komma ihåg vem detta är. Denne person vet mitt namn, vet var jag jobbar, men jag vet inte vem det är. Jag brukar känna igen ansikten! Jag brukar komma ihåg människor men ha problem med deras namn. Men denne person får inte en enda träff i min hjärna! Samtalet fortsätter i ytterligare 5-10 minuter tills denne person säger: Ja det var kul och se dig, men nu måste jag rusa. Ta det lugnt med flipper!!
Vadå, vadå flipper! Vem fan var det? Jag gör mina ärenden och funderar så det knakar. Vem i hela friden var detta? Till slut ringer klockan. Denne person brukade jag träffa på vårt stamfik FENIX på 70-talet och början på 80-talet, tills det lades ner. So long, no see!
Det känns som en era är på väg bort, och jag var en del av den. Han kom ihåg mitt namn, vilket innebär att jag troligen har haft någon form av inflytande på hans liv. Jag är en av personerna i hans berättelser om hans ungdom, för hans barn. Han kommer ihåg mitt namn, och jag kommer ihåg honom efter stor tankemöda, men inte hans namn. Jag kommer inte ihåg något annat än att han var kass på "Flipper", och att han "tiltade" ofta. Det får mig att undra, om jag finns som ett ont spöke eller en god trollkarl i människors minnen. Vilket intryck för mitt och min omgivnings minne har man skapat. Var jag den jag kommer ihåg att jag var? Eller är jag den andra kommer ihåg mig som? Måste man bära sina ungdomliga äventyr genom hela livet? Eller räcker det med "tills det är glömt!". Stackars Ingvar Kamprad! Vissa saker tycks aldrig glömmas, medan mångt värre är glömt imorgon!
Jag har sett en fjäril!
I början av veckan var jag på röntgen. Det är ju inget problem med detta. Men innan man åker dit har man en riktig ågren. Så pass att man skulle smita om man kunde. När röntgen är gjord, går man och väntar på resultatet. Ett av resultaten av röntgen är diarré, ont imagen och huvudvärk. Inte av att varit på röntgen, utan av väntan på resultatet.
Om man blir uppringd den första veckan, kan man vara säker på att det är negativt, eller!?
Om telefonen ringer den andra veckan efter röntgen är resultatet bra, eller!?
Om inget händer, och jag får reda på resultatet vid mitt nästa läkarbesök är det positivt, eller!?`
Med erfarenhet från mitt första besked, så ringde ingen telefon. Ingen sa något för än jag skulle ta stygnen från operation.
Så hur mår Micke idag? Ångest, värk, och fjärilar i magen! Fast frågar ni, då mår jag bra! Vad annat kan jag säga, ifjol mådde jag sämre och jag lever än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar