Jag är sjukt frisk, eller!?

Vad ska man säga, jag har klarat ett års kontrollen utan återfall. Bra, mitt blodtryck faller, mindre bra. Min rygg värker oavbrutet, hmm! Mina händer domnar varje gång jag lutar huvudet framåt, det är troligen detta som gör att jag inte är en ja- sägare. Fast så är det troligen inte! Piller piller,piller. Jag har fått ett halvår till med option på ett fortsatt liv. Problemet är bara, vad för sorts liv?
Jag har aldrig trott att jag skulle kunna dö, men för lite drygt ett år sedan var det nära att jag gav upp. Jag hade obeskrivliga smärtor och åt via en sond. Jag levde för att min fru och barn ville det, själv hade jag gett upp när som helst. Jag levde för att de mina ville det.
Idag har jag fortfarande ont, i munnen, tungan, halsen, ryggen, nacken, axlarna och händerna. Men om jag ställer för ett år sedan mot nu, då är nu "a pice of cake", fast ändå grymt jobbigt. Jag har mardrömmar, svårt att sova utan mediciner. Dessutom en rädsla som kommer varje natt, hur ska de mina klara sig om jag dör? Slutar det då? Värken? Rädslan? Drömmarna? Lidandet? Kärleken? Slutar det då?

Hur eller vad?

Nu ska jag tala om vad jag vill! Jag vill bli frisk, så att jag kan börja jobba. Min plan var att om jag ligger före så kanske trycket minskar på mig. 

INGEN har pressat mig! INGEN har ställt några krav! INGEN har tryckt på! Det är bara jag, och mina beslut!

Jag ville börja jobba redan i mars förra året, men verkligheten talade om för mig att detta var omöjligt. Jag ville börja jobba efter semestern förra året, ännu en gång blev det verkligheten som vann. Jag ville börja före jul! Även denna gång fick jag inse att besök på min arbetsplats var mer än nog. Mitt senaste mål var innan första april. Men min kropp vägrar att inse att JAG vill bli frisk! Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Varför måste jag övertyga min kropp att den är frisk och varför måste jag slåss för att få arbeta? Jag har insett att svänghjul kanske inte är det bästa för mig, men jag har inte fått några val! Jag har inte fått några alternativ! Hur, hur ska jag komma vidare utan hjälp? 33 år på" mitt "företag. 33 år där jag har hjälpt och stöttat andra i deras karriär! 33 års erfarenhet av vårt företag med alla möjliga och omöjliga jobb. 33 år, och nu inget. Jag har alltid jobbat efter "själv är bäste dräng!" och nu kommer bevisen att så är fallet. 

Idag är det inte lördag utan Deppardag!

Jag hatar att vara ensam, och jag hatar att ha folk omkring mig när jag mår dåligt! Jag vill svära åt allt! Slå ner människor bara för att!! Jag vill sätta mig i ett hörn och gråta! Värken, ångesten och känslan av att allt kommer att gå åt helvete för mig sliter mig i stycken. Jag vågar inte sova på grund av mardrömmarna! Fast jag vet att det är bara min hjärna som spelar mig spratt. Mitt vanliga rationella jag VET att jag kommer att fixa detta på mitt vanliga vis, med andra ord, det kommer att ordna sig! Men numera dyker det upp tvivel på att jag ska klara det, eller ens att hinna med! Jag har blivit rädd, rädd för att dö! Rädd för att inte hinna allt på min lista. Rädd för att lämna de mina utan att kunna skydda eller hjälpa! Rädd för att min tid inte ska räcka till. Mitt liv har blivit som en sinuskurva, fast för de mina och omgivningen verkar den som en doppler effekt.