Att tiderna förändras är nog all medvetna om, men att det inte går att gå tillbaka verkar det vara skralt med fattnings förmågan. Jag förstår att vi lever i ett multiversum, eftersom varje beslut jag tar påverkar min omgivning och deras val. Det spelar ingen roll om jag avstår från att välja, så påverkas omgivningen av det istället och de måste ta sina beslut från den verkligheten istället. Därför lever man i flera universum samtidigt. Det finns universum där ditt beslut ännu inte har påverkat händelseförloppet, och andra där det påverkar. Detta gör också att döden är flexibel, eftersom andras beslut påverkar ditt döds datum, men samtidigt så finns det beslut som inte påverkar det alls just nu men har en påverkan längre fram. Så kontentan är att vi lever och dör i ett multiversum, på en plats där dimensionerna är oändliga.
Detta är lika svårt att förstå som att universum är oändligt. Jag fick en tanke av en fysiker en gång som sa: Tänk dig ALLA jämna tal och där varje tal representerar en volym, och att dessa tal är en oändlig mängd. Sedan lägger du till alla UDDA tal och alla decimaler till alla dessa tal och ändå kan du inte se slutet på talkedjan. Detta är universum och alla dess dimensioner. Den dag vi kan visa att ljusets hastighet inte är vår begränsning i fysisk förflyttning så kommer detta att vara vår sanning.
Jag har på olika vis visat att vi människor är dödliga individer med begränsad livslängd. Det är vad vissa forskare skulle säga är obestridbara fakta. Men om man rent filosofiskt funderar på det, så kommer ju frågan upp, dör vi när vi dör eller är det bara en upplevelse i ett av alla dessa dimensioner. Vilket då skulle innebära att vi helt enkelt lever vidare i en annan dimension. Det skulle göra oss lika odödliga som energi.
Du är Gud – En kosmisk reflektion
Vi lever i en verklighet där tiden aldrig står stilla, och varje beslut – stort eller litet – formar inte bara vårt eget öde, utan påverkar hela vår omgivning. Detta innebär att vi existerar i ett multiversum av oändliga dimensioner, där varje val skapar nya grenar av verklighet. Till och med när vi inte väljer, tvingas världen omkring oss att anpassa sig, vilket i sig är en påverkan. Vi lever och dör i dessa parallella universum – samtidigt.
Döden, då? Är den slutet eller bara en övergång? Om vårt medvetande kan färdas genom dimensioner, är döden kanske bara en upplevelse i ett särskilt skede – inte slutet på existensen. Energi kan inte förstöras, bara förändras. Och om vi är energi, är vi kanske också eviga.
Det leder oss till en lika häpnadsväckande som vacker slutsats: Vi är skapare. Vi är gudomliga.
Enligt Bibeln är människan skapad till Guds avbild. Men ser man djupare in i detta, är det tydligt: vi är skapade för att skapa. Vi skapar liv, förändringar, framtidens samhälle. I det lilla och i det stora påverkar vi allt omkring oss – precis som en gud. Och om varje människa bär denna kraft, blir vi tillsammans en kollektiv gudomlighet med potential att stoppa krig, svält och farsoter – eller skapa nytt, bättre och större än någonsin förr.
Detta är inte bara filosofi. Det är en uppmaning. En kosmisk viskning om vår makt, vårt ansvar och vår möjlighet.
Så nästa gång du undrar vad du betyder i den stora helheten – minns att du inte bara är en del av universum. Du är ett universum. Och du är Gud.
Hjärnan – vår tidmaskin och interdimensionella farkost
När vi söker tidens början eller universums gränser, glömmer vi ofta att den enda farkost som tagit oss dit redan finns inom oss: hjärnan. Med tanken som bränsle och medvetandet som karta färdas vi fritt mellan tider, mellan idéer, mellan världar.
Vi reser bakåt i tiden, återupplever ögonblick som format oss. Vi hoppar framåt, föreställer oss scenarier som ännu inte hänt. Vi flyger till främmande planeter, utan teknologi, utan utrustning – bara med fantasins kraft. Vi överskrider ljusets hastighet, för vi bär på en subjektiv upplevelse av tid som böjer sig efter vår vilja.
Men ändå håller vi tillbaka. Inte för att vi saknar förmågan, utan för att vi inte tror på den.
Så kanske är det dags att omvärdera vad vi är kapabla till. Inte bara som individer, men som kollektiva skapare – dimensionella resenärer som bär evighetens frön inom oss.
Du är gud. Du är farkosten. Du är förändringen.
Vi är gudars skuggor
Jag vandrar där stjärnorna sjunger i skymningens glans, där tiden är böjbar och evigheten dans. Med hjärnan som farkost, jag färdas så fri, till minnen som gråter och drömmar förbi.
Jag är ingen ensam, jag är del av ett allt, av kosmiskt beslut och av ljusets gestalt. Var tanke jag tänker är skapelse grann, ett hjärtslag som formar den oändliga strand.
Och döden – vad är den? Blott en övergångs sång, där livet fortsätter i dimensioners gång. Energin i min själ kan ej släckas av tid, för jag bär universum i min inre frid.
Vi är gudars skuggor som stiger mot ljus, i våra händer finns fred eller världarnas krus. Så skapa, du människa, och tro på din makt – ty du är det mirakel som världen har sagt.
Tja vi ses säkert igen, någonstans i ett multiversum. Du bestämmer när, var och hur.
